Fru talman! Vi diskuterar just nu i kammaren redogörelsen för arbetet i Europeiska unionen förra året - 2010. Det kan inte betraktas som något speciellt höjdarår för Europeiska unionen.
Det hela startade 2008 då de internationella finansiella marknaderna totalt kollapsade. Globala obalanser, bland annat mellan USA och Kina, i kombination med en otillräcklig, fragmentiserad och framför allt nationell finansreglering drev på en tillgångsbubbla som sedan brast. Den finansiella kraschen drabbade hela världen och Europa väldigt hårt. Jag skulle nog vilja säga att det var en ekonomisk tsunami, eller varför inte en ekonomisk härdsmälta.
Förra året var vi med och diskuterade stöd till Irland och Greklands situation. Bekymren är långt ifrån över. Vi har också diskuterat fördragsförändringar för att kunna lösa det hela och för att inrätta en permanent krishanteringsmekanism. Förslagen för att stävja den ekonomiska utvecklingen i Europa har därefter av fullt förståeliga skäl haglat. Men det är oklart vad de olika förslagen verkligen innebär. Det handlar om Europapakter, det handlar om ekonomiska terminer och det handlar om nya lagförslag.
Förslagen kan ändra förutsättningarna för hela EU-samarbetet i grunden, och detta utan att ha föregåtts av någon politisk process. Det finns en betydande risk att europeiska högerregeringars vilja att använda EU som ett verktyg för att bedriva högerpolitik med exempelvis lönesänkningar och sämre pensioner allvarligt kan skada tilltron till hela det europeiska projektet och bana väg för farliga politiska stämningar.
Allting går mycket snabbt. Vi socialdemokrater oroar oss för påverkningar av och inverkan på den svenska modellen. Det är inte en slump att den svenska fackföreningsrörelsen - och då pratar vi både LO, TCO och Saco - är oroade för förslag som är på väg fram på samma sätt som också den europeiska fackföreningsrörelsen är det.
Det europeiska projektet skakar just nu i sina grundvalar. Vi socialdemokrater har därför krävt att vi vid ett gemensamt tillfälle - nu pratar vi ju om föregående års verksamhet - här i kammaren på ett demokratiskt politiskt sätt ska diskutera de förändringar som är på väg fram i Europa. Vi har därför krävt en skrivelse av regeringen där man skulle diskutera hur regeringen ser på den ekonomiska terminen och Europapakten och på hur dessa kommer att påverka oss och den svenska samhällsmodellen. Hur ska vi skydda den?
Tyvärr har regeringen sagt att den inte är intresserad av detta. För regeringen räcker det att informera oppositionen och diskutera detta dagen före ett toppmöte i stället för att ta en demokratisk diskussion här. Jag skulle vilja jämföra med när vi har diskuterat Lissabonfördraget och andra fördragsförändringar. Då har vi haft en omfattande politisk demokratisk förankring och diskussion. Detta är numera som bortblåst.
Jag skulle vilja hänga på det som Kenneth G Forslund sade tidigare: Vi saknar den svenska pådrivande rösten. Det ska inte bara vara så att man tycker att det är roligt att sitta ned vid sammanträdesborden och tjusas av Merkel, Sarkozy och andra. Man måste visa att man vill någonting - inte under bilan för att försöka hävda den svenska modellen utan för att man faktiskt vill göra någonting och inser vikten av detta.
Vi socialdemokrater säger att det är självklart att medlemsländerna i Europa ska ha ordning och reda i sin ekonomi. Vi har själva varit med om att sanera statsfinanserna i Sverige på 90-talet, och vi vet vad det betyder för lönebildning, för välfärd och för tillväxt. Men det man driver på nu från kommissionens och andras sida kan vara direkt kontraproduktivt. Det är inte tillräckligt för att få tillväxt och ekonomi i balans bland Europas länder.
Därför har vi ställt upp fem olika krav för den fortsatta utvecklingen i EU. Vi säger att den nationella kompetensen måste värnas. Vi säger att lönebildningen är nationell och ingenting annat. Man kan hävda, som Birgitta Ohlsson har gjort, att fördraget uttrycker detta tydligt. Man sade till oss också beträffande Laval att den frågan var kristallklar och att man inte skulle kunna göra undantag från detta. Men vad hände när det blev ett överklagande i domstolen? Jo, precis motsatsen! Det som vi hade bestämt i Sverige gällde inte längre.
Vi säger att länderna själva måste få bestämma vilken pensionsålder och vilka pensionssystem de ska ha. Vi säger när det gäller de offentliganställdas löner att det inte kan vara så att den ingångslön en undersköterska har kan vara orsaken till sammanfallet i den europeiska ekonomin. Det måste vara någonting annat.
Vi säger också att EU måste vara ett samlat EU. EU är en samlad union. Ibland kan det krävas att samarbete utformas inom områden där inte alla länder deltar. Fördraget innehåller regler för så kallat förstärkt samarbete. Men alla länder måste kunna ha synpunkter på samarbetet. Det europeiska projektet får aldrig delas upp i ett A- och ett B-lag. Det hade varit intressant om regeringen hade lämnat en samlad bedömning av hur den ser på utvecklingen av detta.
Vid det extra toppmötet i Lissabon år 2000 slogs det fast att Europeiska unionens övergripande mål måste vara den fulla sysselsättningen. Det pratar aldrig regeringen om. Vad man nu kräver av olika länder är nedskärningar och minskning av utgifterna. Det kan säkert vara riktigt. Men om man ska Europa på fötter måste det också bedrivas en tillväxtpolitik. Det måste göras investeringar i kunskap, i utbildning och i ny, miljövänlig teknik. Vi kan inte bara svälta oss ur krisen.
Det måste till en ökad och förstärkt reglering av finanssektorn. Det är inte okej med de kapitaltäckningsregler som finns i dag. Detta måste förstärkas. Den stabilitets- och tillväxtpakt som etablerades under tidigt 2000-tal har inte fungerat. Men det beror inte på vad Grekland eller någon annan har gjort, som många gånger sägs. Det beror i stället på att Tyskland och Frankrike inte levde upp till det som man skulle leva upp till.
Detta är de krav vi har för att få i gång Europa - för att få ett Europa där alla har en möjlighet att växa. Jag är orolig för vad som kan hända om man bara kör en svältkur. Då tror jag att legitimiteten för det europeiska projektet kommer att minska kraftigt. Det tycker jag är sorgligt, för jag tror att vi har stor nytta av att jobba tillsammans.
För några dagar sedan presenterades nya siffror för svenska folkets syn på EU. Jag tycker att det är positivt att det är så många fler unga som tycker att vi ska vara med i EU. De yngsta är för första gången den åldersgrupp som är mest för att Sverige förblir medlem i EU.
Jag kan tänka mig att det beror på att unga i dag växer upp med EU som en självklarhet, och många drömmer om att arbeta i andra länder. Även om det inte är EU som reglerar just detta har det i och med Bolognaprocessen och annat blivit mycket lättare att översätta examina och studera på olika ställen.
Någonting som unga tar som en självklarhet är att färdas fritt utan gränshinder. Det är något som jag är övertygad om är det som Europas medborgare uppskattar allra mest - detta att inte behöva bära med sig ett pass. Skrivelsen nämner ingenting om gränshinder, antagligen för att Schengen har varit så självklart. Jag kan tänka mig att skrivelsen nästa år kommer att innehålla ett ganska omfattande avsnitt om gränshinder, för just nu pågår det stora förändringar. Man blir lite förvånad när kommissionär Cecilia Malmström lanserar ett nytt förslag om att införa gränskontroller.
Bakgrunden är situationen i Nordafrika, som har medfört att många människor är på flykt. De flesta är som vanligt på flykt i regionen, men 20 000-25 000 har också kommit till Europa - specifikt till Italien. Sedan, när de har tvingats lära sig att prata franska, åker de i sin tur till Frankrike.
Kommissionen viker sig för detta. När det handlar om inrikespolitiska problem och flirtande med högerkrafter tar man helt plötsligt fram nya förslag trots att det redan i dag finns en möjlighet att införa gränskontroller om det är av nöden tvunget.
Det är anmärkningsvärt att i stället för att diskutera att aktivera massflyktsdirektivet börjar man som sagt att införa gränskontroller. Varken kommissionen eller den svenska regeringen kan redogöra för vad det här innebär. Tobias Billström säger i EU-nämnden att han inte kan redogöra ordentligt för förslaget, men sedan kommenterar han det i medierna och säger att han är för detta. Vice statsminister Jan Björklund har dagen innan sagt att han aldrig kan vara med på införandet av nya gränskontroller.
Om man inte talar med en tydlig svensk röst vad gäller Laval och tillväxt i Europa kan jag säga att man talar med väldigt många olika röster vad gäller gränshinder i Europa. Det handlar som sagt om att Tobias Billström säger en sak och att Jan Björklund säger någonting annat. Häromdagen sade Tobias Billström att Danmark hade rätt i den diskussion som de har fört. Nästa dag går Maud Olofsson ut och säger att det är fel. Hon opponerar mot detta. Och nu har Birgitta Ohlsson också fördömt detta.
Det vore rimligt att vi fick ett svar på frågan om vad det är som gäller. Vilken är regeringens uppfattning? Ni kan inte ha fem olika uppfattningar i den här frågan. Eller avvaktar man återigen vad kommissionen ska säga? Vore det inte bra med en svensk röst när det gäller vad vi vill för någonting?
Vi står självfallet bakom alla reservationer vi har men för tids vinnande yrkar jag bifall till nr 6 och nr 18.