Fru talman! Nu fick fegheten och räddhågsenhe-
ten ett ansikte genom Attefalls senaste anförande.
Attefall kritiserar regeringen för att inte gå till-
räckligt långt med den gröna skatteväxlingen. Sedan
ska Attefall försöka svara på frågan hur han tillsam-
mans med Moderata samlingspartiet ska kunna öka
energiskatterna och miljöskatterna. Då är svaret att
han ska sänka skatten på arbete. Han ska inte göra
någonting åt miljöskatterna eller energiskatterna. Han
hoppas att situationen relativt sett ska förändras ge-
nom att man sänker skatten på arbete. Så talar den
som är feg och räddhågsen och inte vill få till stånd
en riktig grön skatteväxling.
Det är märkligt att Attefall inte lyssnar till vad jag
säger. Jag säger att om man räknar de människor som
har fått jobb, och det är naturligtvis lite märkligt i
Attefalls värld med tanke på att han stod bakom en
regering som för ett antal år sedan lyckades bli av
med en halv miljon jobb på kort tid, har de 300 000
människor som har fått jobb i Sverige de senaste åren
bidragit till inkomster och därmed också till skattein-
komster. Som kritik mot den socialdemokratiska
regeringen tar Attefall fram att människor har fått
jobb och kunnat betala skatt. Jag ser det faktiskt som
mycket positivt och uppmuntrande att människor har
fått jobb, kunnat betala skatter och kunnat bidra till
att vi i dag kan driva reformer i en takt som vi kanske
inte har sett sedan 1960- och 1970-talen. Om Attefall
vill kritisera det önskar jag honom lycka till. Då
kommer vi att få en mycket intressant politisk diskus-
sion i fortsättningen.
Om man vill göra någonting åt vår miljö måste
man faktiskt vara beredd att gå den inslagna vägen
med en grön skatteväxling på i storleksordningen 30
miljarder kronor som den socialdemokratiska reger-
ingen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har bestämt sig
för. Då kan man inte vara rädd och feg och säga att
man vill sänka skatten på arbete på ett lika ofinansie-
rat sätt som i de moderata skatteförslagen. Det är inte
mycket till kristdemokratisk politik, tycker jag.