Äldrepolitik

Herr talman! Den växande andelen äldre i vårt

land får inte ses som en problembild, de är snarare en

resurs att ta till vara. Måttet på ett välfärdssamhälle,

värt namnet, är också den ambitionsnivå det har när

det gäller den äldre befolkningens villkor. Låt oss

gärna konstatera att vi har kommit långt när det gäller

den ambitionen i vårt land. Men låt oss också kon-

statera att det aldrig får innebära att vi slår oss till ro.

Än finns det mycket att tillägga innan svensk äldre-

politik når upp till de uppfordrande målen i den na-

tionella handlingsplan som den här kammaren var

överens om 1998. Det talas om trygghet, oberoende

och inflytande. Den kristdemokratiska äldremotionen

har fått rubriken Det goda livet - hela livet. Det goda

livet kan förvisso betyda mycket olika för oss männi-

skor, men visst handlar det i mycket hög grad om

trygghet, oberoende och inflytande. Hela livet handlar

om både dess bredd och längd. Välfärd är att färdas

väl - hela livet.

Trots vackra mål finns det stora brister i dag när

det gäller att förverkliga det goda livet för våra äldre i

praktisk politik. Vi kristdemokrater använder ofta

ordet "värdighet" när vi rör oss på det området. Vi

har förvisso inte patent på ordet eller begreppet, men

vi tycker att det väl uttrycker vad det handlar om. Det

är just detta som så många känner oro för i dag, dvs.

att mista tryggheten, oberoendet och inflytandet, att

inte längre kunna påverka alla delar av sitt liv, särskilt

inte de mest personliga och integritetskänsliga. Den

situationen är lätt att uppfatta som ett hot just mot

värdigheten.

Herr talman! Det här blir med nödvändighet väl-

digt konkret och vardagsnära. Att leva ett värdigt liv

handlar om att slippa ligga en enda minut för länge

med en blöja full av avföring eller urin. Värdighet

handlar om att kunna njuta av sol och vind som alla

andra som kan gå ut och in i sin bostad. Det är säkert

fler än jag som har fått brev den här veckan som

ställer just den frågan: Är det ett värdigt liv om man

aldrig någonsin kommer utanför äldreboendets om-

bonade men ändå stängda väggar? Listan kan göras

lång, och det mesta handlar som sagt om mycket

elementära vardagsfrågor. Det är frågor som är själv-

klara för oss som ännu har förmånen att leva ett obe-

roende liv, men hotfulla för den som måste finna sig i

ett växande beroende av andras vård, stöd och om-

sorg.

I vår äldrepolitiska motion har vi fört fram en rad

kända kristdemokratiska ståndpunkter som rör äldre-

politiken i stort. På några områden finns det en bred

samsyn kring inriktningen - över alla partigränser.

Det är naturligtvis bra. Den nationella handlingspla-

nens honnörsord och allmänna målsättningar är ex-

empel på det. På några områden går det en skiljelinje

mellan majoritetens generella ambition att styra och

detaljreglera och en politik som betror den enskilde

att själv ha inflytande över liv och vardag.

Socialutskottets majoritet har besvarat en rad av

de kristdemokratiska förslagen genom att hänvisa till

den parlamentariska Äldreberedningen, Senior 2005,

som tillsattes av regeringen 1998. Beredningens upp-

gift är att skapa förutsättningar för en långsiktig ut-

veckling av äldrepolitiken. Det handlar om de äldres

förhållanden i samhället från år 2005 och, som det

står i direktiven, de närmast följande åren. I bered-

ningen, som jag själv har förmånen att delta i, har vi

perspektivet så långt fram som till 2020. Det är na-

turligtvis välgrundat att hänvisa framtidsfrågorna till

Äldreberedningen. Vi har en hög ambitionsnivå i

beredningen, och jag är övertygad om att resultatet av

vårt arbete kommer att ha ett avgörande inflytande

över äldrepolitiken de närmaste årtiondena.

Ändå, herr talman, får Äldreberedningens uppdrag

inte bromsa de åtgärder vi redan nu kan se som nöd-

vändiga och som är möjliga att genomföra bara viljan

finns. De äldre i Sverige kan inte vänta till 2020, inte

ens till 2005. Låt mig få belysa några områden på det

stora och breda fält vi rör oss i i debatten.

Det handlar om möjligheten att själv kunna på-

verka hur och av vem man ska få sin vård och om-

sorg. Att de äldre och deras anhöriga måste ges en

större valfrihet och flera alternativ har bl.a. Svenska

Kommunförbundets äldreberedning hävdat i sin

slutrappport. Inom ramen för en offentlig och solida-

risk finansiering finns det stora möjligheter att bjuda

in en mångfald av utförare på arenan. Det är en krist-

demokratisk uppfattning att värdig vård också inne-

fattar möjligheten att välja. Det finns en rad lokala

exempel på hur det här inte bara har ökat människors

valfrihet utan också i sin tur har stimulerat den kom-

munala verksamheten. Mångfalden är inget hot mot

människors trygghet, vilket majoriteten ibland tycks

tro och anse. Det är vår uppgift att garantera en god

kvalitet, såväl i offentliga som i alternativa vårdfor-

mer. Samma krav och samma regler ska naturligtvis

gälla oavsett driftsform. Det är en trygghetsfråga.

När det gäller den brännande frågan om en-

hetstaxa inom kommunernas äldreomsorg ser vi med

intresse fram mot den proposition som har utlovats

till april i år. Förslagen kommer förhoppningsvis att

innebära rimliga och rättvisa avgifter för de äldre.

Men det är också viktigt att man där beaktar den

kommunala självstyrelseprincipen. Även om dessa

avgifter generellt sett kanske bara motsvarar 1 eller

2 % i de kommunala budgetarna, kan statliga ingrepp,

särskilt om de är ofinansierade, bli kännbara för

kommunerna. Lena Olsson betecknar vår ståndpunkt

och reservation som okynne. Vi har inte sett rege-

ringens förslag. Vi vet inte om det är ett bra förslag

eller ett dåligt förslag. Till dess vi har fått propositio-

nen förbehåller vi oss rätten att lyfta fram den viktiga

frågan.

Frågan om personalrekrytering är en av de vikti-

gaste framtidsfrågorna för äldreomsorgen i vårt land.

Enligt Svenska Kommunförbundets beräkningar är

rekryteringsbehovet i den kommunala äldreomsorgen

225 000 nya medarbetare under en tioårsperiod. Det

är uppenbart att det inte tillgodoses bara genom det

tillskott som kommer från vårdutbildningarna. Här

behövs medvetna strategier för att motivera männi-

skor från andra sektorer att välja vårdyrket. Inte minst

behövs det fler män inom vården. Nuvarande propor-

tioner med 90 % kvinnor och 10 % män inom kom-

munal äldreomsorg måste utjämnas. I det här sam-

manhanget behöver också det ökande behovet av

tvåspråkig personal lyftas upp. Det krävs vidareut-

bildning och fortbildning. Många medarbetare har i

dag tyvärr inte en adekvat utbildning, bl.a. på grund

av att deras arbetsuppgifter har förändrats.

Herr talman! Förra året stod 2 800 äldre i kö för

plats i någon form av äldreboende i landets kommu-

ner. Nästan lika många hade fått avslag på sina an-

sökningar, trots att behovet av särskilt boende hade

konstaterats, detta enligt rapporten Rättssäkerheten

inom äldreomsorgen. Det är kommunernas uppgift att

planera för sina invånares behov, och här finns up-

penbarligen ett behov som inte tillgodoses på ett

acceptabelt sätt i dag. Ett större antal och nya former

av äldreboenden behövs. Men det kommunala ansva-

ret kan inte uppfyllas om inte riksdagen också är

beredd att tilldela större resurser. Här hade vi krist-

demokrater velat gå längre än majoriteten i vårt bud-

getalternativ för att också ge kommunerna möjlighet

att höja ambitionsnivån på detta viktiga område.

Det finns också symbolfrågor som är viktiga för

att utveckla äldrepolitiken. Dit hör de kristdemokra-

tiska kraven på en äldreminister och en äldreom-

budsman. Vi är medvetna om att det ankommer på

statsministern att formera sitt regeringslag och utse

ministrar, men vi understryker än en gång den bety-

delse en sådan, visserligen symbolfråga, har för att

sätta fokus på ett viktigt samhällsområde.

Herr talman! Jag står självfallet bakom alla krist-

demokratiska reservationer i betänkandet, men för att

vinna tid nöjer jag mig här med att yrka bifall till

reservationerna 1 och 12.