Herr talman! Det är väldigt intressant vad Widman är varse och inte är varse. Oavsett hur det är med den saken har resultatet varit väldigt svagt hittills. Jag har också upplevt ett aktivt motstånd när jag började diskussionen om nationella säkerhetsintressen, som så småningom blev den här uppgörelsen.
Jag har också upplevt ett aktivt motstånd mot allt som kan tänkas vara samarbete mellan stat och försvarsindustri i de här sammanhangen. Nu är vi i alla fall överens om det utvecklingsarbete som ska följa när det gäller de nationella säkerhetsintressena.
När jag kollar upp vad som görs och inte görs inom Försvarsmakten tycker jag inte att det är samma tyngd och emfas i beskrivningen av vad som pågår som exempelvis Widman ger det här. Jag tror att det efter den uppgörelse som vi har träffat finns all anledning från allianssidan att ta ansvaret, eftersom ni besitter regeringsmakten, att se till att det här blir levererat och att utskottet också kontinuerligt får information om vad som pågår.
Nu när vi har träffat en uppgörelse i de här frågorna är det här faktiskt viktigt för oss. Den här uppgörelsen är för mig inte ett sätt att hjälpa er att komma ur ett tillkännagivande i riksdagen utan det är ett sätt att se till att det måste hända någonting. Det gäller alltså dels nationella säkerhetsintressen, dels utvecklingsprogrammen. Det här är djupt seriöst. Vi kommer nästa år att väcka motioner som hanterar de här frågorna. Då kommer försvarsindustriell strategi åter att vara med i sammanhanget.
Det är långa cykler för att ta fram materiel, inte minst på flygsidan, som är det mest aktuella i dag. På ubåtssidan har vi också saker och ting som utvecklas. Det är långsiktighet och inte korta puckar det här handlar om. Det är långsiktiga samarbeten, forskning och utveckling. Det är en tyngd i det här. Det är väl där ungefär vi står. Då håller det inte med ett lite halvpassivt och nästan evangelistiskt förhållningssätt till EU:s upphandlingsregler.