Herr talman! Det är inte bara här och nu. Det är också vad som är om 10, 20, 30, 40 år. Materielsystem har en oerhört lång livscykel. Det kräver därför en oerhört lång planering. Det kräver därför resurser, och det kräver strategi och planering.
Så ser det ut. Så är verkligheten. Det är därför bra att regeringen eller regeringssidan nu förhoppningsvis äntligen sätter kraft i jobbet med att ta fram nationella säkerhetsintressen.
Men vad är det som är kontroversiellt med de så kallade branschprogrammen? Vi är nu överens om utvecklingsprogram på de här specificerade områdena, som så småningom kommer fram. Jag tycker inte att det är förmätet att tala om de sakerna. Vågar vi som politiker aldrig driva några frågor, utan underordnar oss på olika sätt någon sorts marknadsdogmer eller synpunkter som någon annan har bestämt, fullgör vi inte vårt uppdrag på ett bra sätt.
De här utvecklingsplanerna blir ju grundstrukturer för det som man kan kalla för branschprogram. Den här retoriken kring att vi i dag säger nej till branschprogrammen kan jag alltså inte hålla med om. Jag ser att vi har börjat vägen mot branschprogram så småningom, och jag ser att det successivt har kommit in lite mer av realism i alliansrepresentanternas bedömningar. Men det har varit en hård diskussion för att komma dithän. Det började förra våren när vi skulle ta ett yttrande till riksdagen som vi också var överens om.
Vi har förlorat oerhört mycket tid. Ni skulle ha gjort det här jobbet för länge sedan, precis som andra länder har gjort. Men det har ni inte gjort. Jag frågar mig varför det här inte har blivit av. Kan vi nu lita på att det blir resultat och att saker händer?