Herr talman! Det betänkande om materielförsörjning som vi nu behandlar är ett rätt viktigt betänkande på många sätt. Tyvärr är det resultat som har kommit fram det minsta möjliga som vi i Vänsterpartiet tycker att man kan ställa upp på. Av olika orsaker har vi valt att gå in i det här och ta ett betänkande tillsammans i sju partier för att få fram något slags press på regeringen när det gäller en strategi för försvarets materielförsörjning.
Det har varit många turer kring det här och har varit besvärligt att få fram betänkandet. På vägen fram har det varit många diskussioner hit och dit. Även Mikael Jansson var inne på sena nätter och sådant. Det är inte så bra, men det här är det vi har.
Jag tänker redogöra för vissa saker som vi har svårt att hantera. Det gäller just det sista i betänkandet, att vi uppmanar regeringen att komma med en strategi för vapenförsörjningen och vapenindustrin. Det är det som är kärnan för oss. Det är många saker i den strategin som vi tycker ska finnas med, och det ska jag presentera här.
Det viktiga är i alla fall att det i betänkandet finns en uppmaning till regeringen att ta fram en långsiktig strategi för svensk försvarsindustri, då med hänsyn till svenska säkerhetsintressen - och man kan ha olika syn på vad det är. Men det finns i alla fall med att det är det som ska göras.
Jag har svårt att se glidningen när det gäller branschprogram eller inte. Det är ingen näringspolitisk fråga, men någonstans finns det med när man ska ta fram en strategi. Jag tycker att det är någonting som vi ska ta hänsyn till.
När man beskriver regeringens inriktning i det här handlar det om att på något sätt hitta en marknad för vapen och vapenindustrin. Jag menar att den marknaden inte alls finns på det sätt som man vill göra gällande, som att det är någonting man går ut och plockar, att konkurrensen är stenhård och att man ska komma fram till det billigaste och bästa. Så fungerar inte vapenmarknaden och materielmarknaden när det gäller försvaret. Varje land har utifrån EU:s direktiv rätt att ta hänsyn till sina säkerhetsintressen, och jag menar att man gör det. Det innebär också att det blir på ett annat sätt. Det är inte alls samma konkurrens som när man går ut och köper en chokladbit, utan det är helt andra regler som gäller.
Därför tycker vi att det är viktigt att ha den här strategin, i motsats till regeringen, att utifrån svenska säkerhetsintressen på ett helt annat sätt lägga upp en strategi för hur vi ska se till att vårt försvar får den materiel det behöver ha och utifrån det sedan lägger upp en strategi för inköp eller anskaffande av materiel till försvaret.
Vi har i ett särskilt yttrande lagt in det som vi tycker är det viktigaste när det gäller förhållandena i den här frågan och varför vi tycker att man ska ta hänsyn till vissa saker.
Vi accepterar att den här inriktningen finns. Regeringen har beslutat om den 2009, och det ska vara på det sättet tills det blir en förändring, 2014. Allan Widman sitter här och ler. Jag tror att 2014, Allan, kommer det att bli en förändring.
Det är viktigt att nå fram med strategin, därför att det finns många saker i den som vi tycker är viktiga. En sådan sak är alliansfriheten, att vi står oberoende från andra länder och inte har kopplingar till exempelvis Nato och EU. I strategin som regeringen lägger upp finns det uppenbara risker för att man hamnar i ett samarbete med Natoländer, ett samarbete där man mer eller mindre går in i ett Natosamarbete även på det här området.
Jag vet att vi ibland diskuterar Sveriges koppling till framför allt EU och EU:s militarisering men även Nato. Ibland får jag frågan, i alla fall från mina kamrater, inte när vi ska gå in i Nato utan när vi ska gå ur Nato. En del upplever att vi redan är med. Det påverkar det här också.
Det finns all anledning att se till att vi har en strategi för svensk försvarsindustri som gör att vi har en mycket större egenförsörjning. Det kostar pengar, och vi är medvetna om det. Frågan är hur vi samarbetar kring forskning och utveckling och vilka länder vi samarbetar med för att få fram en relevant försörjning av materiel till svenskt försvar utan att det kostar för mycket.
Vi är också väldigt skeptiska till vapenexporten. Det som i dag är en del av materielförsörjningsstrategin är att vi tillverkar och exporterar materiel, att svenska företag på det här området exporterar sina varor och också bidrar till det svenska försvaret.
Det här är något som naturligtvis inte är okontroversiellt, inte minst med tanke på det som har hänt de senaste veckorna. Man kan jämföra retorik och praktik, skulle jag vilja påstå. Det här är inte något som är nytt, att bara den här regeringen är den som ska stå i skamvrån i det här sammanhanget, utan det har också varit olika skandaler tidigare.
Vi har ändå en situation i dag med en om man ska kalla det för affär som behöver lysas upp när det gäller just vapenexporten. Vi har byggt upp vår vapen- och försvarsindustri under många år och blivit mer och mer beroende av vapenexporten för att kunna bidra till en bra materielförsörjning till vårt försvar. Vi tror att det är fel väg.
Vi tror också att det finns andra saker som ska läggas in här. Jag ska avsluta med att påminna om att försvaret har uppgifter som berör till exempel civil samverkan. Det finns också anledning att lägga in i strategin hur vi ska se till att vi får en materielförsörjning även till den biten, så att vi har ett anpassat materiel i det svenska försvaret som kan användas på olika sätt, till exempel för krisberedskap. Det är en del av strategin som vi hoppas ska lyftas fram.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Och jag gör det inte med lätt hjärta, men det är ändå det som jag har kommit fram till.
Jag uppmanar också allianspartierna och regeringen att verkligen komma fram med en strategi för materielförsörjningen inom kort. Vi kommer, precis som Peter Hultqvist sade, att hålla ögonen på det här så att det blir verklighet.