Herr talman! I andra länder har man löst det här med nationella säkerhetsintressen för länge sedan. Tyskland är ett sådant land.
Om vi får vara med i det här och kan påverka långsiktigt avgörs egentligen av vad vi gör för sorts ordentligt grundarbete när det gäller det här, om vi vågar oss på att definiera det här i någon bredd.
Vi har, tycker jag, intagit en oerhört marknadsliberal position där vi har hamnat sist, i stort sett, av dem som agerar. Vi har väntat och väntat, och nu har ni pressats till en situation där ni äntligen har gått med på att vi ska göra någonting åt de här nationella säkerhetsintressena. Sedan har ni gått med på att vi ska göra de här utvecklingsprogrammen, som jag ser som en början på en struktur där vi går mot branschprogram som är nödvändiga.
Men ska Sverige hävda sig bland annat när det gäller det som Cecilia Widegren pratar om som inte har lett till särskilt mycket än, då krävs det ett betydligt starkare engagemang, en större uppryckning och en djupare insikt om den svenska försvarsindustrin, de långa utvecklingstiderna och att vi orkar fram med den här typen av definitioner.
Därför är det inte förmätet att föra den här typen av debatter, och det jag skulle vilja veta nu är: När bedömer Cecilia Widegren att vi kan börja se resultat i den här frågan? När kan vi börja få se rapporteringar till utskottet av det här? När bedömer regeringen att vi ska kunna börja sammanfatta någonting och när vi ska kunna börja förankra något som skulle kunna presenteras som nationella säkerhetsintressen?
År efter år har nämligen gått, och ingenting har hänt. Därför får Cecilia Widegren ursäkta att jag är lite misstänksam mot just förmågan att sätta riktig eld och fart i detta oerhört viktiga arbete som andra har gjort för länge sedan, men där vi ligger i sista löpet.