Fru talman! Det löfte som gavs av skolministern
för tio år sedan har jag upprepat i några debatter här
under de senaste åren ett par tre gånger. Jag har fått
ungefär samma svar som jag fick i dag: Vi ska titta på
det och se vad som egentligen har hänt. Första gången
jag fick det svaret var år 1996. Jag fick det också år
1997 och år 1998. Nu är det en uppföljning som ska
ske. Jag tror inte att det behövs särskilt många upp-
följningar. Det är som är intressant är om man är
intresserad av att göra någonting åt detta eller inte.
I min hemkommun såg jag i tidningen häromda-
gen att kommunstyrelsen har bestämt sig för att skära
20 % i bidragen till studieförbunden nästa år. Det
betyder för ett studieförbund att det förlorar bidrag
och går ned från ungefär 400 000 kr till 80 000 kr i
direkt kommunalt bidrag redan nästa år. Jag ska inte
skylla på något parti. Vi har ett socialdemokratiskt
kommunalråd, men han har säkert fått stöd från övri-
ga partier i det sammanhanget.
Man behöver nog titta på detta. Om inte kommu-
nerna tar sitt kommer staten att göra det, säger skol-
ministern. Men kommunerna tar inte sitt ansvar i dag.
De har inte gjort det under de senaste sju åtta åren.
Vad händer då? Ja, man kan förstås öka andelen bi-
drag från dem deltar i studier. Folkhögskolor får inte
ta emot några bidrag för utbildningen, men däremot
kan de som deltar betala till studiecirklar. Annars
måste man skära ned eller se till att man får inkomster
på annat sätt. Uppdragsutbildning är alltid bra i så
fall.
Jag tror att detta på sikt är mycket förödande för
folkbildningen i Sverige. Någonting måste nog ske.
Det räcker inte med att säga att vi ska titta på en upp-
följning. Det svaret har jag fått, även om det inte är
exakt samma svar, vid tre tidigare tillfällen.