Fru talman! I samband med folkbildningsrefor-
men 1991 uttalade regeringen en förhoppning om att
kommunernas och landstingens bidrag till folkbild-
ningen skulle ligga på en oförändrad nivå, eftersom
verksamheten är decentraliserad. Vad vi sedan kan
konstatera är att när vi fick borgerlig regering
1992/93 drog den ned anslaget från statens sida med
200 miljoner. Det vi i nästa steg kan konstatera, om
man ska göra en korrekt historieskrivning, är att vi
inte har fört tillbaka det under de år som har gått.
Vi gör nu ytterligare en uppföljning och utvärde-
ring för att se hur kostnaderna fördelar sig och vad
som har hänt. Bakgrunden till det är, som jag sade,
vad som hände under 90-talet - vi vet att nedskär-
ningar har drabbat alla områden under 90-talet.
Jag vill avvakta resultatet av den utvärdering som
ska ske av folkbildningen. Är det så att vi ser att den
tendens som man visade på i den förra rapporten
håller i sig kommer jag att ta ställning till vilka åtgär-
der som är lämpliga att vidta.
Vi kan alltså förklara de första nedskärningarna
från kommunernas och landstingens sida med att det
har varit nedskärningar generellt under 90-talet. Men
samtidigt vet vi att nu lägger man på. Man ökar, åter-
ställer, inom alla områden. Då vill vi i uppföljningen
se om man kommer att göra det även när det gäller
folkbildningen.
Problemet med det här är, som Willy Söderdahl
sade, att om staten skulle gå in och ta ett medansvar
ekonomiskt, kommer kommuner och landsting då att
strunta ännu mer i sitt ansvar, eller hur kommer man
att göra? Jag kan se följande scenario framför mig.
Om kommuner och landsting visar att man vill ta sitt
ansvar och höjer ersättningarna så är jag beredd att
göra samma sak från statens sida. Men jag är inte
beredd att gå in och ta det här ansvaret ensam i den
här delen i nuläget. Om kommuner och landsting
däremot visar att de är villiga att följa upp sin del av
avtalet ställer det sig annorlunda.