Fru talman! När jag började jobba med amalgam-
frågan 1985 kunde jag aldrig föreställa mig att vi
fortfarande år 2001 skulle ha så långt kvar när det
gäller att få samhällets stöd till dem som är kvicksil-
verförgiftade av amalgam. 15 % av tandlagningarna
utgörs fortfarande av kvicksilverhaltigt amalgam! Det
var väl tur att man inte visste det, för då hade man
gett upp. Men det ska inte jag göra. Jag ska ta upp
några frågor under detta anförande. Den första gäller
tandvårdsreformen.
När det gäller tandvård som ett led i sjukdomsbe-
handling har utfallet inte alls blivit såsom vi avsåg
som har motionerat i den här frågan många år tidiga-
re. De grupper som tidigare kunde få sanering betald
av tandvårdsförsäkringen får det i princip fortfarande.
Skillnaden är bara att de har gått miste om rätten att
överklaga beslutet. När det gäller andra grupper av
patienter har det visat sig vara ett mycket litet fåtal
som fått saneringen som sjukvårdande behandling
efter långa utredningar.
Avsikten med reformen var ju att förenkla hante-
ringen och minska handläggningstiderna. Så har det
inte alls blivit. Erfarenheten har blivit att människor
uppbär sjukpenning under lång tid i väntan på en
åtgärd som inte kostar mer än en eller två månaders
sjukskrivning.
Nu ska reformen utvärderas, och det är väldigt
bra. Jag kan tipsa dem som ska utreda om de motio-
ner som har väckts i anslutning till tandvårdsreformen
- jag har skrivit flera stycken under årens lopp - och
där finns en del att hämta.
När det gäller amalgamets effekter på hälsan är
det inte sant, som utskottet skriver, att det bedrivits en
omfattande forskning, i varje fall inte i Sverige. Här
sätter Socialstyrelsen systematiskt käppar i hjulen för
de forskare som vill pröva hypotesen om att kvicksil-
ver och andra metaller i tandfyllningsmaterial kan ge
sjukdomssymtom hos känsliga patienter.
Jag skulle vilja fråga Conny Öhman vad det är för
forskning som utskottet refererar till. Det skulle vara
intressant att veta. Jag vet inte vad det är.
Det är egentligen bara debatten och kritiken mot
de forskare som försöker hitta svar som är omfattan-
de, inte forskningsinsatserna. I andra länder har det
kommit fram resultat. I Kanada har man t.ex. nyligen
fått resultat som tycks visa samband mellan kvicksil-
ver och alzheimers sjukdom.
Utskottet framhåller också att ett kunskapscent-
rum för dentala material har skapats inom Socialsty-
relsen. Då förtjänar det att poängteras att detta kun-
skapscentrum inte alls har till uppgift att utreda om
amalgam kan orsaka sjukdom.
Initiativet till det som blev detta kunskapscentrum
kom från mig själv och en rad andra ledamöter från
flera partier. Vi hade under många år kunnat konsta-
tera att ingen har ansvar för att föra forskningen och
kunskapssökandet när det gäller biverkningar av
dentala material framåt. I stället motarbetas sådana
strävanden systematiskt av bl.a. Socialstyrelsen. Där-
för skrevs en rad motioner om att införa ett kompe-
tenscentrum för biverkningar av dentala material. Vår
uppfattning var att detta skulle skapas i anslutning till
Metallbiologiskt centrum i Uppsala.
Riksdagen biföll våra motioner, och regeringen
avsatte 5 miljoner kronor per år till verksamheten.
Därmed borde ju alltihop vara klart. Vi var ganska
nöjda just då.
Men som så ofta när det gäller amalgamfrågan
förvrängdes riksdagens intentioner i förvaltningen
och byråkratin, och det där lilla men viktiga ordet
"biverkningar" ströks någonstans i hanteringen. Re-
sultatet blev det kunskapscentrum för dentala material
vid Socialstyrelsen - märk väl! - som utskottet nu
hänvisar till. Problemet är bara att detta centrum ska
syssla med materialegenskaper hos dentala material
och informera tandläkare om hur materialen ska ap-
pliceras. Några biverkningar sysslar man över huvud
taget inte med.
I alla sammanhang där amalgamfrågan diskuteras
numera hänvisar Socialstyrelsen och politiker till att
det finns ett kunskapscentrum. Det låter ju väldigt
bra. Men jag råder alla att lyssna noga på vad som
egentligen sägs. Det sägs nämligen inte alls att detta
centrum ska utreda hälsorisker. Man säger bara att det
finns. Samma sak konstaterar ju utskottet: det finns.
Men vad det gör tror jag inte att utskottet har tagit
reda på. Men nu vet ni det.
Vad är poängen med att nämna kunskapscentrum i
detta sammanhang, när det inte ska syssla med bi-
verkningar? Uppgiften är bara ägnad att trolla bort
korten och lura den som lyssnar eller läser att tro att
frågan tas om hand på ett kompetent sätt.
Det har varit många initiativ från riksdagen och
många riksdagsbeslut, men trots det finns det ingen
som har ansvar för att skapa klarhet i hur den omfat-
tande kvicksilverexponeringen från tandamalgam
under efterkrigstiden har påverkat medborgarnas
hälsa. Behandlingsstrategin för de barn som gick i
skoltandvården efter kriget på 40- och 50-talet var att
borra bort tändernas tuggytor, ofta utan att det fanns
hål eller karies, eftersom amalgamet ansågs bättre än
den naturliga tanden. Inom barntandvården användes
också ett amalgam med hög kopparhalt som korrode-
rade extra snabbt och avgav extra mycket kvicksilver.
Kvicksilvret ansågs nämligen vara karieshämmande.
Hör och häpna!
I senare debatter i början på 80-talet sade man att
amalgamet var stabilt, över huvud taget inte korrode-
rade och inte avgav något kvicksilver. Men man fick
ge med sig sedan. På den tiden visste man att det
korroderade, men då trodde man att det var ganska
bra.
Det är just den här generationen, som sedan har
utsatts för otaliga ytterligare tandbehandlingar under
sin levnad, som nu tillhör den grupp som blir allt
sjukare och kostar samhället allt större summor. Vi
ser för varje kvartal hur kostnaderna för sjukvården i
samhället ökar. Fortfarande finns det alltså ingen som
har ansvar för att se om denna nästan livslånga kvick-
silverexponering är en bidragande orsak till de ökan-
de hälsoproblemen.
Jag har ett litet förslag - det är inte lönt att komma
med så många radikala förslag nu och tro att man får
igenom dem. Under de två första åren har Socialsty-
relsen på regeringens initiativ fått lämna ifrån sig 1 av
de 5 miljonerna till Metallbiologiskt centrum i Upp-
sala för att söka kunskap ur det omfattande material
som finns om alla de patienter som behandlades vid
amalgamenheten i Uppsala, som sedan fick läggas
ned. Materialet finns kvar. Jag tycker att det är oer-
hört viktigt att regeringen ser till att utbetalningarna
fortsätter även under kommande år, så att vi kan få
del av den kunskap som finns att hitta i det materialet.
Det har nämligen aldrig funnits resurser att på allvar
utvärdera dem som har blivit behandlade och sanera-
de, och verkligen se hur det har gått för dem, att göra
ordentliga studier omkring detta. Det är oerhört vik-
tigt att det görs.
Ca 70 % av de kroniskt sjuka patienter som re-
mitterades till amalgamenheten uppgav att de fått
bättre livskvalitet och färre sjukdomssymtom efter
behandlingen. Det är mycket - det är många männi-
skors lidande. Med de svindlande sjukvårdskostnader
som vi ser framför oss de kommande åren är det nöd-
vändigt att ta vara på den kunskap och den kompetens
som finns. Där kan inte myndigheternas prestige och
okunnighet få sätta käppar i hjulet. Det handlar också
om de enskilda människornas liv. Bakom sjukskriv-
ningsstatistiken finns individer som lider, ofta i onö-
dan, och det kan vi inte acceptera.
Fru talman! Jag skulle egentligen vilja yrka bifall
till min motion i dess helhet, men jag inser att det inte
skulle ändra något beslut här. Jag nöjer mig med att
stå bakom de reservationer där Centerpartiet finns
med. Centerpartiet har en del reservationer som
handlar om amalgamfrågan. Jag ska inte yrka bifall
till dem - för att vi ska slippa votera så många gånger
- men jag står självfallet bakom de reservationerna.
Det finns väldigt mycket mer att säga, men jag
hoppas att utskottet till nästa gång vi behandlar de här
frågorna tittar lite mera noggrant på vad ett kunskap-
scentrum egentligen är och vad det är för forskning
som pågår, och medverka till att jobba mycket mer
för att få ett amalgamförbud. Det har vi fattat beslut
om i riksdagen flera gånger, och det har skjutits upp
på grund av EU-regler och allt möjligt annat. Mycket
har egentligen varit svepskäl. Det fattades faktiskt
beslut i början på 90-talet att kvicksilvret skulle bort,
och det har inte skett ännu.