Fru talman! Jag vill börja med att å mina och An-
ders Karlssons vägnar först tacka för det utförliga
svaret på vår motion So240. Det är en motion som tar
sikte på frågan om hur man kan förebygga en sjuk-
dom som prostatacancer. Utskottet menar i sin be-
dömning att frågor om hur vården bör organiseras och
vilka satsningar på enskilda sjukdomar som ska göras
i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Det är till syvende och sist en god riktlinje som givet-
vis bör gälla. Samtidigt är det inte fel att lyfta upp
spörsmål av det här slaget, dvs. diagnosmetoder och
behandling av prostatacancer, i debatten i riksdagen.
Tvärtom! Frågan har en relevans för patienter och
anhöriga, för läkare och alla andra som arbetar inom
sjukvården, för forskningen och även för beslutsfatta-
re på olika nivåer.
Som mycket riktigt påpekas i betänkandet gav
Statens beredning för utvärdering av medicinsk me-
todik, SBU, ut en rapport om massundersökning av
prostatacancer. Där anförs bl.a. de skäl som talar
emot införandet av allmänna hälsoundersökningar.
Behandlingen av tidiga tumörer i prostatakörteln har
t.ex. väsentliga bieffekter som riskerar att avsevärt
försämra människors livskvalitet och även överlevnad
efter behandling. Det handlar bl.a. om biverkningar
som inkontinens och impotens. Det här är givetvis
fakta som måste tas på allvar. Sedan SBU:s konstate-
randen i rapporten från 1995 har heller inget nytt
framkommit som har ändrat på innehållet i SBU:s
slutsatser.
Samtidigt kan man glädjande nog konstatera att
det ändå finns möjligheter till att göra punktinsatser
på det här området. Enligt Socialstyrelsens rekom-
mendationer gäller sedan nyligen en ny ordning för
dem som ligger i riskzonen för att insjukna i prostata-
cancer på grund av att sjukdomen finns ärftligt i
släkten. I de fall när en person har två eller flera nära
släktingar som har fått diagnosen elakartad prostata-
cancer är den allmänna rekommendationen numera
att dessa bör genomgå en undersökning. För ärftlig
prostatacancer föreligger således nu en tydligare
policy.
Fru talman! Frågan om massundersökningar för
prostatacancer är med all säkerhet inte ett helt avslu-
tat kapitel. Eftersom jag är benägen att tro på forsk-
ningens goda förmåga till att göra framsteg, kanske
man om några år har kommit fram till en annan slut-
sats i frågan om hur man upptäcker tumörer, frågan
om tillgången till bra behandlingsmetoder och följ-
aktligen också i frågan om nyttan med allmänna häl-
soundersökningar. Därför är det mycket viktigt att det
finns tillgängliga forskningsresurser för det fortsatta
arbetet med att finna ännu bättre metoder för att dia-
gnostisera och behandla sjukdomen.
I dagsläget får vi nöja oss med att frågan på olika
sätt bevakas och att problemen tas på stort allvar av
alla berörda och av oss beslutsfattare.
Men vi behöver för den skull inte slå oss till ro.
Utan att nödvändigtvis införa massundersökningar av
prostatacancer bör det finnas sätt att kunna öka kun-
skaperna om sjukdomen, om dess risker och möjlig-
heter till behandling för den som så vill. Alla som vill
har ju givetvis redan i dag möjligheten att testa sig
och få en diagnos.
En möjlig väg är den man nu valt i Norge. I Norge
har man dock intagit en tämligen bestämd position
innebärande att man direkt avråder från att friska män
psa-testar sig. I de fall män som är friska ändå testar
sig ska läkaren ge information om möjliga konsek-
venser. Det här görs klart i en läkarbroschyr. I en
informationsbroschyr med rubriken Skall du testa
dig? riktar man sig till direkt till männen, dvs. de
potentiella patienterna. Bakom informationen står
såväl staten som den norska läkarföreningen respekti-
ve patientföreningen, urologerna och den s.k. norske
kreftforeningen. Här informerar man om riskerna och
gör klart att behandling av prostatacancer kan ge
biverkningar utan att cancern kureras. Även om Nor-
ge kommit till den mycket raka konklusionen att
allmänna hälsoundersökningar inte över huvud taget
är att rekommendera, är ändå modellen med informa-
tionsbroschyr ett intressant grepp. Det är ett grepp
som kanske kunde övervägas att anammas också i
Sverige. Det är ett grepp som kan öka medvetenheten
och kunskaperna om sjukdomen och om vilka möj-
ligheter och risker som kan föreligga. Detta skulle
dessutom ligga helt i linje med vår ansats i motionen
om att förbättra folkhälsoupplysningen om prostata-
cancer.