Fru talman! I betänkande SoU10, som vi nu de-
batterar, vill jag ta upp smärtvården i landet. För mig
är det en mycket angelägen fråga, och jag har även
skrivit flera motioner i ämnet.
Alla har säkert någon gång känt intensiv smärta,
t.ex. tandvärk, och vet hur påfrestande det kan vara,
men också vilken skön känsla det är när tandvärken
upphör. Men alla är inte så lyckligt lottade att värken
upphör. Det finns många som lever med kronisk
smärta som gör sig påmind varje dag.
Hela livssituationen blir förändrad för patienter
med smärta. Får de inte hjälp inom rimlig tid finns
det risk att smärtan utvecklar sig och blir bestående.
Det här bidrar till att vårdkonsumtionen blir mycket
hög för smärtpatienterna. Den är cirka fem gånger
högre än för befolkningen i övrigt. Utöver det per-
sonliga lidandet berörs naturligtvis även familjekret-
sen. En mycket stor del av de människor som lider av
kroniska smärttillstånd är också långtidssjukskrivna.
Utöver smärtproblemen möter de här patienterna
att inte bli trodda och inte bli hjälpta, vilket naturligt-
vis påverkar deras hälsotillstånd. De känner sig
kränkta när sjukvården inte tar deras smärta på allvar.
Där det finns hjälp att få, där det finns smärtkliniker,
är det långa väntetider. I sämsta fall saknas det smärt-
klinik, och hjälpen uteblir helt och hållet. Det kan
faktiskt ta ända upp till åtta år innan en smärtpatient
får rätt diagnos.
Smärtvården är verkligen ett eftersatt kapitel i
svensk sjukvård. Den är uppsplittrad och omstruktu-
rerad på olika kliniker, vilket gör att ansvarsfrågan är
otydlig. En undersökning visar att två tredjedelar av
landets länssjukhus inte har klarat att leva upp till
Socialstyrelsens rekommendationer från 1994 om
lindring av kronisk smärta.
Två av tre klinikansvariga anger att de ej har
kompetens för att ta hand om smärtpatienter. Till-
gången till smärtlindring inom landstingen har inte
ökat, snarare minskat. Målet är att varje landsting
borde ha en smärtvårdsenhet med olika specialister
anslutna. Det målet verkar vara mycket långt borta.
Speciellt svårt att få adekvat behandling blir det ju
längre bort från universitetssjukhusen och de större
städerna som patienten bor.
De totala kostnaderna för sjukskrivningar ökar i
samhället. Kostnaderna sammantaget, med förtids-
pensioner, ligger i dag på 80-90 miljarder. Från 1996
till 1999, dvs. under tre år, har kostnaderna för sjuk-
skrivningarna ökat med 11 miljarder kronor. Det
redovisas i en statlig utredning av Gerhard Larsson.
Det är även kartlagt att patienter med kronisk smärta
ingår i den ökningen. Jag anser att det är hög tid att
smärtvården uppvärderas och får en högre status
inom sjukvården.
Regering och riksdag bör även se till att läkarut-
bildningen på grundnivå kompletteras för att öka
kunskaperna om smärta. Det är en förutsättning för
att finna bättre metoder för effektivt omhändertagan-
de, i syfte att det ska leda till förbättrad hälsa och
minskad sjukfrånvaro. Här finns mycket att göra och
stora vinster att få framför allt för den enskilde men
även samhällsekonomiskt.
Det är oacceptabelt att människor med svåra
smärtor ska mötas av långa väntetider eller ingen
behandling alls på grund av att sjukvården inte kan
erbjuda smärtvård. Vi vet i dag att patienter i livets
slutskede får en bra vård. Men för många i den grupp
som inte tillhör patienter i livets slutskede - ca 7 %
av Sveriges befolkning anses ha behov av någon form
av smärtvård - är smärtstillande läkemedel enda
hjälpmedlet.
Trots att det är tre år sedan riksdagen fattade be-
slutet att patienter med svåra kroniska sjukdomar ska
prioriteras anses landstingen inte ha gjort det. De
smärtmottagningar för patienter med kroniska sjuk-
domar som Socialstyrelsen rekommenderar finns inte
att tillgå över hela landet. S.k. multidisciplinära
smärtmottagningar finns endast på en tredjedel av
länssjukhusen. De är fortfarande sällsynta enheter ute
på våra länssjukhus.
Det är synd att socialministern inte är här, men det
finns företrädare här från socialdemokratiska partiet.
Jag skulle vilja rikta frågor till regeringens represen-
tanter. När kan alla smärtpatienter ute i landet räkna
med att få smärtvård? Kommer regeringen att vidta
några åtgärder för att riksdagens prioriteringsordning
angående patienter med kroniska smärtor får genom-
slag inom sjukvården? Som det nu ser ut går utveck-
lingen åt fel håll. Vi hoppas naturligtvis att det snabbt
ska komma till stånd en ändring och att även den
finansiella samverkan mellan landstingen och försäk-
ringskassan blir bättre. Det är också en förutsättning
för att se helheten, se patienten och göra det bästa
möjliga. Nya behandlingsmetoder ska kunna finansie-
ras. Genom minskade indirekta kostnader går det att
avlasta socialförsäkringssystemet.