Herr talman! Alkoholpolitiken är central i den
breda folkliga debatten, i det politiska ledet och inte
minst på det kommersiella planet. Det avspeglas
också i det antal motioner med bortemot 60 yrkanden
som framförts från riksdagens alla partier.
Regeringens proposition är en blandning, där en
del åtgärder ges plustecken. Det finns en större
stramhet när det gäller en del av serveringstillstån-
dens utformning, men den pluspoängen tas tillbaka
med råge med tanke på hur regeringen hanterar frå-
gan om t.ex. nattöppna krogar. Det är bra att rege-
ringen ställer större krav på dem som har utskänk-
ningstillstånd. Numera är det en betydande yrkes-
grupp, med tanke på att det skett en nästintill för-
dubbling av utskänkningstillstånd under de senaste
åren.
Brottslig verksamhet ska vara självständig grund
för återkallelse av serveringstillstånd - det är också
en rimlig slutsats.
Man ska inte heller dra omkring med sin
korvvagn lastad med öl eller blanda sina glasstrutar
med alkoholutbud. Det ter sig högst rimligt.
Men i övrigt präglas regeringens förslag - både
detta och senare tiders propositioner - av en undfal-
lenhet mot hela raden av smarta och aggressiva lob-
byister, det politiska lättsinnet eller en oförskämd
EU-kommissionär som i införselfrågan hunsade den
svenska regeringen.
I den senare delen ska vi komma ihåg att ökning-
en av tillåtna privata öl- och vinkvantiteter inte är
uppe i fulla nivåer. Spritkranen har ännu inte öppnats
i den förändring som Sverige har gått med på. Spritin-
förseln ska ju tiodubblas på drygt två år. Vad det
kommer att innebära socialpolitiskt och ekonomiskt
kan vi bara känna bävan inför.
Det är bra att utskottet konstaterar att den anpass-
ning som Sverige gör inte är oproblematisk. Man
fortsätter med att skriva att höjda införselkvoter
kommer att ge problem om inte åtgärder vidtas. Det
följs också av uppfattningen att man hyser oro för att
alkoholskadorna kommer att bli fler genom att total-
konsumtionen sannolikt kommer att öka under de
närmaste åren. Utskottet slår fast att dessa negativa
effekter av en sådan anpassning kraftfull måste mot-
verkas.
Jag tycker att det är välgörande, herr talman, att
utskottet så tydligt bekänner sig till den s.k. totalkon-
sumtionsmodellen. Det är ett koncept som slår fast att
en ökning av konsumtionen medför att skadorna ökar
i accelererande takt. Utskottet förordar också att det
behövs en begränsning av tillgänglighet till och
marknadsföring av alkoholdryckerna. Ändå måste
man konstatera att utskottets respekt och vördnad för
regeringen tar överhanden, och man reser inte det
krav som den egna argumentationen borde ha gett
anledning till. Man rättar inte regeringen, som talar
med två tungor. Den säger ett, men gör ett annat!
Under maj månad har den rapport kommit som
var avsedd att ligga till grund för riksdagens ställ-
ningstagande i fråga om lördagsöppet i systembuti-
kerna. Det innebär att såväl socialutskottet som riks-
dagen nu får ta ställning till ett regeringsförslag som
inte bygger på en fullständig utvärdering av den fast-
ställda försöksperioden. Tolvmånadersrapporten
bekräftar den negativa utvecklingen av alkoholkon-
sumtionen med en statistiskt säkerställd ökning på
3,4 % i försökslänen.
Utskottets talesman Rinaldo Karlsson sade sig va-
ra glad över att det inte är värre. Om vår socialmini-
ster inte hade lagt fram propositionen så tror jag
knappast att Rinaldo Karlsson hade krävt en sådan
här förändring, herr talman! Därtill är han alltför
socialpolitiskt klok.
Min poäng är närmast att varje del som regeringen
föreslår förändringar i kanske inte är så dramatisk,
men summan av det drar åt fel håll. Brådskan i lör-
dagsöppetfrågan är dessutom ett klart stilbrott mot
socialdemokratisk tradition. I regel vill ju regeringen
utreda utredningarna.
I dagarna har det kommit ut en bok med rubriken
Kris i alkoholfrågan. I den har sex stycken författare
förenat sig om ett budskap där man påstår att den
svenska alkoholpolitiken har försvagats, och att yt-
terligare försvagning hotar. Man säger att risken är
stor att alkoholskadorna kommer att öka kraftigt, och
man reser frågan: Vad kan göras för att undvika en
försämrad folkhälsa och en social katastrof? Det är
skarpa ord från dessa författare, med erfarenhet från
vetenskap, politik, socialpolitisk administration osv.
Bland författarna finner man två tidigare statsråd, en
alkoholpolitisk vetenskapsman och två personer inom
Socialstyrelsen med expertkunskap om alkohol. En
av dem var för övrigt Socialstyrelsens chef under ett
antal år.
De gör en intressant tillbakablick på vad Sverige
har ställt upp på i internationella sammanhang och
vad vi har gjort - eller rättare sagt inte gjort - då
regeringen har kommit hem efter avslutade konferen-
ser.
Världshälsoorganisationen antog en plan i början
på 1980-talet som bar den uppfordrande rubriken
Hälsa för alla år 2000. Man pekade där på alkohol-
frågans vikt och på att alkoholkonsumtionen skulle
sänkas med 25 %. Den svenska regeringen ställde sig
bakom detta, och riksdagen upprepade detta 25-
procentsmål flera gånger.
Senare kom WHO:s Europaregion med den första
alkoholpolitiska handlingsplanen. Det var 1992. Alla
medlemsstaterna, då 45 stycken, var representerade
genom sina regeringar. Denna plan blev ett viktigt
dokument, både i den svenska debatten och i Sveriges
dialog med EU eftersom unionens medlemmar hade
ställt sig bakom den.
I planen sägs vidare att utöver information om al-
koholens skadeverkningar så bör politiken innehålla
lagstiftning. Man säger också att den alkoholpolitik
som har visat sig vara effektiv innehåller sådana
handfasta saker som åldersgräns, dryckesskatter och
kontroll över alkoholens tillgänglighet. Planen stöder
att länder med ambitiös alkoholpolitik ska få behålla
den, och det pekas särskilt på risker som ligger i att
dryckesskatterna harmoniseras. Den resolution ge-
nom vilken planen antogs uppmanar medlemsstaterna
att se över sin alkoholpolitik så att den i stort sett
ligger i linje med planen.
Tre år senare, i december 1995, hölls den första
europeiska ministerkonferensen om alkohol i Paris.
Det byggde i stort sett på samma saker som planen
1992, men man uttryckte sig möjligen mer pregnant
om t.ex. etiska principer, mål och strategier.
På hösten 1999 var det dags för plan nummer två
avseende perioden 2000-2005, dvs. den period vi nu
är inne i. Man påpekade att den sänkning av alkohol-
skatter som har ägt rum i en del länder som en del av
harmoniseringen inom EU ökar risken för alkohol-
skador. Medlemsstaterna rekommenderas att utveckla
en skattepolitik som säkerställer ett högt realpris på
alkohol och även att begränsa alkoholens tillgänglig-
het. Att kontrollera antalet försäljningsställen, hålla
på åldersgränser, bekämpa smuggling och göra skat-
tepolitiken effektiv är andra vitala delar i denna bear-
betade nya plan.
Planen antogs enhälligt av alla staterna, som då
föreslogs se över sin alkoholpolitik för att uppnå de
resultat som planen anger. Man uppmanades att
minska den genomsnittliga alkoholkonsumtionen och
förebygga alkoholrelaterade olyckor samt att upp-
märksamma genusperspektivet i alkoholfrågan.
Fru talman! Finns det någon som tror att den
svenska regeringens delvis hemsnickrade alkoholpo-
litik kan uppfylla de krav som man högtidligt ställt
sig bakom på internationella konferenser. Jag tillåter
mig att räknas in i tvivlarnas skara.
Den slapphet som präglar regeringens alkoholpo-
litik får sitt genomslag på många områden. Detta är
inte vägen att uppnå en förbättrad folknykterhet och
därmed en bättre folkhälsa. Försöket med lördagsöp-
pet visar att det har skett en ökning i försökslänen.
Rattfylleriet är också högre där än tidigare.
Utskottet säger att det finns skäl att befara att ef-
fekterna av den nu ökande alkoholkonsumtionen i
samhället med stor sannolikhet kommer att drabba
just ungdomar. Man understryker också vikten av att
barn och ungdomar får tillgång till en alkoholfri fri-
tid, något som finns anledning att betvivla i dessa
dagar.
Regeringens förslag nu, och tidigare, innebär att
man rent verbalt finns med ganska långt i tidigare
åtaganden, men i den konkreta åtgärdslistan blir det
mest utredningar, översyner och uppräkningar av ett
antal instanser som ska förverkliga intentionerna.
I det internationella scenariot har vi den senaste
WHO-konferensen här i Stockholm i samband med
Sveriges ordförandeskap i EU. Det var ett mycket
kvalificerat möte med rader av experter. Den nya
WHO-chefen, förra norska statsministern Gro Harlem
Brundtland, gick till hård attack mot dagens alkohol-
politik i Europa. På konferensen påmindes det om att
bara i Europa dör 55 000 ungdomar årligen på grund
av alkoholbruk. Samtidigt blev det hög aktivitet i
Europas alla regeringar och i olika myndighetsled då
ett femtiotal personer ansågs ha avlidit på grund av
BSE, dvs. galna ko-sjukan. Men när tusen gånger fler
ungdomar avlider på grund av sitt alkoholbruk är det
inte många som höjer på ögonbrynen. Tala om brist
på proportioner!
I betänkandet finns också ett antal reservationer.
Jag blir förskräckt, rentav beklämd, när jag läser de
moderata reservationerna. Två tredjedelar av betän-
kandet upptas av deras yrkanden, och alla går i prin-
cip i samma riktning. Man vill göra alkoholen mer
tillgänglig och billigare. Man närmast avslår konkreta
politiska insatser mot alkoholbruket. Det är väl att
Moderata samlingspartiet inte utövar det politiska
inflytandet i denna fråga. Jag är glad över att övriga
sex partier här i riksdagen har en helt annan linje,
med tanke på att den svenska alkoholpolitiken både
historiskt och vetenskapligt kan styrkas ha varit
framgångsrik. Folkhälsan är bättre än vad den skulle
ha varit om vi hade följt de tongångar som moderater
framfört här i dag, och Leif Carlsons inlägg styrker
min kritik.
Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till de för-
slag i betänkandet och regeringens proposition som
kan anses styrka folkhälsan genom att minska alko-
holkonsumtionen. Jag stöder de reservationer som har
samma inriktning eller som går på en mer hälsofräm-
jande linje, och då tänker jag särskilt på reservatio-
nerna 2 och 4.