Herr talman! Det här betänkandet blir litet av ett
uppsamlingsheat i plan- och byggfrågor från allmänna
motionstiden i höstas. De flesta motionerna tar upp
frågor vi behandlat tidigare och som vi framför allt
kommer att behandla i samband med bostadsproposi-
tionen, som skall ligga på riksdagens bord senaste den
19 mars. Miljöpartiet har avsiktligt avvaktat den pro-
positionen och inte upprepat våra miljökrav vid bl.a.
ny- och ombyggnad vad gäller vatten- och avlopps-
frågorna, medborgarintressena, jämställdhetsaspek-
terna, handelsetableringarna, m.m. Men eftersom
andra partier tagit upp frågorna så att de hamnat här
får jag göra några kommentarer och även yrka bifall
till de förslag som inte bara är helt allmänt hållna utan
klart går i Miljöpartiets riktning. Det är ganska själv-
klart.
Ett yrkande av Miljöpartiet som också finns med
här handlar om det vackra och det fula, det vi kallar
för estetiken i tillvaron. Det är en viktig fråga, som
jag återkommer till.
Först vill jag poängtera vikten av att så många
hänsyn som möjligt tas vid samhällsplaneringen.
Trots att samhället består av minst 50 % kvinnor har
männen klart dominerat planeringen av våra gemen-
samma samhällsfrågor. Kvinnorna har negligerats,
inte minst vad gäller trafikplaneringen och utform-
ningen av våra bostäder. Det handlar inte längre om
bara köket eller bostaden som arbetsplats, vilo- och
rekreationsplats, utan om själva utformningen av
husen, om bostadsområdet, infrastrukturen, om möj-
ligheten till social samvaro, trivsel och trygghet. Jag
stöder Centerpartiets motion om en mer jämställd
planering och tror att en utredning skulle kunna for-
mulera de förändringar som behövs för att stärka en
sådan demokratisk process.
Bifall till reservation nr 4!
Självklart skall också funktionshindrade ha ett in-
flytande över samhällsplaneringen. Samhället skall
byggas och förändras på ett sådant sätt att alla kan
vara med, oavsett eventuella fysiska, mentala eller
hälsomässiga begränsningar. Vi skall alla kunna vara
delaktiga och få möjlighet att påverka förändrings-
processen. De funktionshindrades möjlighet måste
stärkas och deras organisationer tillförsäkras inflytan-
de i alla kommuner och i alla planfrågor. Också so-
cialtjänsten har en viktig infallsvinkel som man måste
ta vara på i planeringsarbetet för att inte vissa grupper
skall hamna utanför eller helt glömmas bort. Här
stöder jag Centerpartiets motion, som tar upp de här
kraven.
Barnen är det viktigaste vi har i samhället. Vem
ställer inte upp på det? Barnen före betongen, skulle
jag vilja säga. Barnen före bilen. Barnen före, ja, säg
vad som helst. Inte har vi precis planerat och byggt i
första hand för barnen. Är höghusen till för dem? Är
vägtrafiken till för dem? Har våra bilars avgasrör
placerats på ett sätt som gynnar de små barnen? Var
någonstans finns de barnvänliga, barnsäkra kvaliteter-
na i samhället?
I stället har vi ordnat rastplatser för barnen i form
av instängda gårdar och lekplatser. Våra hus har i
bästa fall försetts med lås och stängsel och andra
begränsningar för att undvika olyckor. Men har vi
planerat och byggt för barnen? Knappast.
Det är dags att försöka anlägga ett barnvänligt
perspektiv på planeringen. Det gäller inte bara ute-
rummet, samhällets gröna lungor, orörda lekområden,
utan också gifterna vi sprider i form av t.ex. bilavga-
ser och de tiotusentals kemikalierna som finns som
lösa konsumtionsvaror eller inbyggda i våra bostäder.
Barnen är mer utsatta än någonsin, och vi alla ingår i
något slags fullskaleförsök vad gäller kemikalier,
elektriska och magnetiska fält, m.m. Vem tar till vara
barnens intressen? frågar jag mig.
Jag har motionerat om barnkonsekvensbeskriv-
ningar i alla offentliga utredningar. Detta bara för att
jag vet att barnen ständigt kommer i kläm. Barnens
situation är allvarlig. Jag behöver bara nämna den
snabbt växande allergi- och överkänslighetsförekoms-
ten för att visa vad vi i detta fullskaleförsök utsätter
dem för.
I dag har, det vet vi alla, ca 40 % av barnen i lan-
det någon form av allergi eller överkänslighet. I
Stockholm, den här staden, har 50-procentsgränsen
sprängts. Det måste finnas ett allvarligt systemfel som
vi ännu inte har åtgärdat. Det är hög tid att vi tar itu
med det.
Barnen har rätt till inflytande enligt barnkonven-
tionen, vilket vi har hört tidigare. Deras synpunkter
bör bli synliga i planprocessen. I Norge finns en sär-
skild tjänsteman i byggnadsnämnderna med detta
uppdrag, och en liknande lösning kunde vara en bra
start på ett mer uttalat samhällsansvar för barnens
situation.
Jag stöder Vänsterpartiets motion i det här fallet,
reservationerna nr 7 och 8.
Jag vill slå ett slag för Miljöpartiets motionsyr-
kande nr 42 i motionen Kr270 som handlar om nöd-
vändigheten av att de estetiska värdena får större
betydelse i kommunernas arbete med planering och
byggande. Vi behöver glädjas åt det vackra och njuta
av arkitekters och konstnärers förmåga att gestalta
och formulera tidens uttryck, utan att därför begå våld
på det som skapats av tidigare generationer. Tradition
och förnyelse är ett slags naturlig och skön balans.
Det vänliga och intressanta uterummet, hållplatsen, de
vackra husen - samhällets utseende är av stor betydel-
se för vårt välbefinnande.
I den nyligen behandlade kulturpropositionen sägs
att kvalitets- och skönhetsaspekter inte skall under-
ställas kortsiktiga ekonomiska överväganden och att
byggandet bör förses med nya normer av ett slag som
ger möjligheter till avvägningar. Miljöpartiet vill ha
ett tillägg i PBL som gör det möjligt för kommunerna
att stoppa fula husbyggen, liknande det som man har i
Norge.
Vi anser också att enprocentsmålet vad gäller es-
tetisk utsmyckning - en rekommendation redan från
1937 - skall krävas inte bara vid ny- och ombyggna-
tion av offentliga lokaler utan även för hyreshus och
bostadsrätter och vid infrastruktursatsningar som väg-
och brobyggen, dvs. för allt som har någon form av
statligt stöd.
Vi borde alla sträva efter ett vackrare samhälle.
Det kanske vi gör, men vi lyckas inte så bra. Vi ser
väldigt mycket av tomhet, ödslighet, främlingsskap
och plana husytor med svarta fyrkanter till ögon utan
uttryck av glädje och kärlek.
Jag yrkar bifall till reservation nr 11, mom. 13.
Fru talman! Till sist vill jag säga några ord om
oväsen, dvs. det ljud vi mår dåligt av - sådant buller
som vi lätt identifierar och sådant som vi är omedvet-
na om.
Behovet av bullerfria tysta områden är en viktig
miljöfråga. Vi har brist på tystnad i vårt samhälle.
Ungdomarna låter ofta musikanläggningarnas ljudnivå
med råge överskrida vad känsliga öron tål. Vi har
arbetsplatser som fortfarande är ohälsosamma ur
hörselsynpunkt. Framför allt har storstädernas invåna-
re tvingats leva ständigt omgivna av bakgrundsbuller
på omkring 75 dB.
Enligt officiella källor utsätts upp till 3 ½ miljoner
människor för buller som är kraftigare än vad som är
önskvärt ur medicinsk och hygienisk synvinkel. 1
miljon är svårt störda. Många störningar härrör just
från lågfrekventa ljud.
Inte ens på landsbygden är det längre lätt att finna
den naturliga tystnaden med enbart vind och väder,
vågor, prassel av löv och fågelkvitter och andra djurs
läten.
Det finns inga bindande riktlinjer för buller från
vägtrafik, flyg, tåg eller andra liknande bullerskapare.
Det är märkligt med tanke på den kunskap vi trots allt
besitter att vi inte tidigare lagt oss mer vinn om att
värna om den viktiga tystnaden.
Jag stöder reservation nr 12, som vill utreda möj-
ligheterna att genom PBL reglera tillgången till bul-
lerfria miljöer.