Plan- och bygglagen

Herr talman! Framför oss ligger nu bostadsutskot-

tets betänkande 5 som behandlar ett antal motioner

från allmänna motionstiden i höstas, främst gällande

plan- och bygglagen. Alla motioner utom en har miss-

hagat majoriteten och därför avstyrkts i betänkandet.

Den motion som tillstyrks är en enskild moderat mo-

tion där man pekar på behovet av att reda ut och tyd-

liggöra byggnadsnämndernas anmälningsplikt för att

undanröja oklarhet om vad lagen egentligen innebär.

Ett enigt utskott vill ge regeringen till känna att det i

lagen införs en rätt för byggnadsnämnderna att själva

bestämma sin talan och avgöra om tilläggsavgift helt

eller delvis skall efterges vid överträdelse av reglerna

om lovplikt. Detta är bra!

Däremot är vi mindre överens om andra motioner,

vilket har utmynnat i tre moderata reservationer, två

tillsammans med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

En av dessa handlar om handelsändamålet i detaljplan

och har nummer 9. Herr talman! Jag ber att få yrka

bifall till denna. Självfallet stöder vi även de andra

moderata reservationerna i lika hög grad, men vi

väljer av tidsskäl att yrka bifall endast till reservation

9.

Under den förra mandatperioden genomförde re-

geringen Bildt en av många efterlängtad förändring av

PBL, nämligen att man tog bort kommunernas möj-

lighet att i detaljplan reglera detaljhandel med livs-

medel och detaljhandel med skrymmande varor.

Den ursprungliga utformningen av PBL slog fast

att konsumenterna skall ha god tillgång till ett allsi-

digt sammansatt utbud av varor och tjänster och kun-

na prioritera mellan t.ex. låga priser, närhet till buti-

ken och hög servicegrad, vidare att kommunen har ett

ansvar för att markens användning planeras så att

denna valfrihet så långt som möjligt skall kunna upp-

rätthållas.

Detta föranledde en del kommuner att tidigare

upprätta s.k. varuförsörjningsplaner, där man slog fast

riktlinjerna i dessa avseenden. Kommunala varuför-

sörjningsplaner! Blotta namnet får kalla kårar att löpa

längs ryggraden i takt med att tankarna löper till en

typ av samhälle som i vart fall inte jag vill se. Men

här finns säkert några i kammaren för vilkas öron

denna term fortfarande låter som ljuv musik - varu-

försörjningsplaner. Annars hade man väl inte varit så

snabb att återställa detta lagstycke i PBL, liksom

många andra, så fort man fick chansen

trots att vi vet att detta leder till en försämrad

konkurrens och att en försämrad konkurrens leder

till högre priser för konsumenterna,

trots att Riksrevisionsverket i sitt remissvar till

Plan- och byggutredningen inte kunnat påvisa någ-

ra negativa effekter av avregleringen i sin utvär-

dering av 1992 års lagändring,

trots att hushållens tillgänglighet till dagligvaror

inte försämrats under dessa år med en liberalare

lagstiftning enligt undersökningar som gjorts,

trots att man faktiskt inte kunnat påvisa att regle-

ringsmöjligheterna är ett verksamt medel för att

uppnå angivna mål eller anföra några andra bä-

rande motiv utöver ren regleringsiver för sin åter-

gång till den tidigare lagstiftningen.

Inom parentes skall jag säga att vi i dessa dagar i

Skåne kan följa en debatt om etablering av stormark-

nader. Regionförbundet diskuterade etablering av alla

nya stormarknader och vill ha ett tillfälligt stopp för

alla nya planer i väntan på en samlad planering.

T.o.m. landshövdingar förklarar sig stödja dessa tan-

kegångar. Det kan ske just med stöd av den företagna

lagändringen. Det här i kombination med möjlighe-

terna för omgivande kommuner att resa invändningar

har skapat ett tillstånd i Skåne som närmast kan liknas

vid ett gräl kommunerna emellan. Inte ens socialde-

mokratiska kommunalråd tycks vara så förtjusta i

detta försök till centralstyrning, åtminstone inte så

länge det kan komma att drabba handeln i den egna

kommunen. Det skall onekligen bli intressant att följa

utvecklingen på detta område. Hur som helst tror jag

inte att det bli konsumenterna som vinner på detta.

Till skillnad från majoriteten menar vi att det ald-

rig skall vara kommunernas och stadsplanerarnas

uppgift att åstadkomma en, som man säger i betän-

kandet, för konsumenterna lämplig butikstruktur. Det

går nämligen inte att planera fram en optimal balans

därvidlag. Den uppgiften skall vi överlåta till samspe-

let mellan konsumenternas efterfrågan och handelns

utbud.

Riksdagen borde här i dag i enlighet med vår re-

servation av regeringen begära ett förslag som upp-

häver lagändringen från den 1 januari 1997.

När det gäller reservation om glesbebyggelserätten

kan jag vara överens med utskottet om att en del har

gjorts för att underlätta byggandet på landsbygden

och glesbygden. Men vi anser inte att detta är till-

räckligt. Vi vill helt enkelt vända på hela synsättet. Vi

menar att huvudregeln skall vara en generell och

lagstadgad rätt att bygga på landsbygden, dvs. utanför

tätorterna.

Vill man sedan från samhällets sida skydda ett

visst område måste man i så fall planlägga det. Och är

det inte planlagt skall det följaktligen vara fritt fram

att bygga på sin mark. Endast starka skäl skall få

hindra bebyggelse.

Detta land har ju en stor glesbygd med många at-

traktiva områden för människor att bosätta sig i, och

det är något som vi på alla sätt vill underlätta - under-

lätta för redan etablerade, för lantbrukare och småfö-

retagare men även för andra som av någon anledning

vill bosätta sig utanför tätorterna.

Vi kan bara beklaga att inget annat parti vill stödja

oss i denna vår ambition att stärka boendet på lands-

bygden. Vi hör ofta mycket fagert tal från denna ta-

larstol när det gäller landsbygdsfrågorna och utveck-

lingen av landsbygden. Men i en sådan här fundamen-

tal fråga är det uppenbarligen ingen som ställer upp.