Herr talman! Flera av de reservationer som fogats
till betänkandet är delvis en upprepning av krav som
framförts redan tidigare under mandatperioden. Det
hindrar dock inte att de med kraft förs fram på nytt.
Det är viktiga krav, som är en förutsättning för ett
ekologiskt och socialt hållbart boende och bra boen-
demiljöer.
Planeringsfrågor och byggande är av tradition
manliga områden, medan kvinnor är de största bru-
karna av bostäderna och deras närmiljöer. Tyvärr
kommer inte kvinnors kunskaper och synpunkter till
sin rätt när det gäller planeringsfrågor och byggande.
Detta måste naturligtvis ändras, inom flera områden.
Ett sätt är att, som Vänsterpartiet vill, göra det ob-
ligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplane-
ringsprogram och belysa dessa ur t.ex. ett jämställd-
hetsperspektiv och ett kvinnoperspektiv. Kvinnor bör
också på ett bättre sätt komma in i byggprocessen. De
obligatoriska byggsamråden skulle kunna vara ett
tillfälle för sådana synpunkter. Det förutsätter dock att
byggsamråden sker på ett tidigt stadium i byggproces-
sen och att fler än kommunens byggnadsnämnd ges
tillfälle att yttra sig över byggnationen.
När det gäller tillgänglighetsfrågorna har det hänt
en del positiva saker. Det avgörande beslutet saknas
dock fortfarande, nämligen lagstiftningen om att en-
kelt avhjälpta hinder för funktionshindrade i den
byggda miljön skall vara avhjälpta till år 2005. Enligt
Boverkets utredning skulle det medföra stora kostna-
der för kommunerna, och därför tvekar regeringen när
det gäller denna lagstiftning.
Det utskottets majoritet inte beskriver är de andra
slutsatser som utredaren kom fram till, nämligen att
arbetskraftskostnaden från samhällssynpunkt i det
närmaste är noll eftersom arbetslösheten bland bygg-
nadsarbetare i dag är så hög. En annan slutsats var att
om åtgärderna planeras och ingår i det normala peri-
odiska underhållet blir det väsentligt billigare.
Sedan finns det faktiskt valmöjligheter ibland.
Socialdemokraterna och moderaterna är tydligen
beredda att satsa 7-8 miljarder på motorvägsbygget
Södra länken för att underlätta tillgängligheten för
bilisterna på Stockholmsvägarna. Tillgängligheten för
funktionshindrade är tydligen inte lika viktig.
Sverige har aktivt verkat för framtagandet av FN:s
standardregler. Dessa ratificerades i Sverige år 1995.
I förordet uttrycks ansvaret för att samhället - rege-
ringen, offentliga organ m.fl. - skall se till att visio-
nen blir verklighet. Handikappombudsmannen ville i
sin skrivelse till utskottet år 1995 fästa uppmärksam-
heten på att det inte i första hand är fråga om omfat-
tande, kostnadskrävande insatser utan om att avhjälpa
enkelt åtgärdade hinder. Av regel nr 5 framgår att
staterna bör ta initiativ till åtgärder i den yttre och inre
miljön för att undanröja hinder mot tillgänglighet.
Regler och riktlinjer skall utvecklas samt lagstiftning
övervägas för att säkra tillgängligheten i den byggda
miljön.
Det är dags att leva upp till FN:s standardregler
nu. Låt det vara ett löfte inför 2000-talet!
En annan grupp som bör lyftas fram när det gäller
planering och byggande är barnen. Barnen har rätt till
inflytande enligt barnkonventionen. De är goda ob-
servatörer, miljöorienterade och medvetna om sin
omgivning. De behöver någon som för deras talan i
plan- och byggfrågor. Norrmännen har insett detta
och gett varje kommun i uppdrag att utse en ansvarig
tjänsteman i dessa frågor. Det här är också en åtgärd
som inte påverkar statsbudgeten, som ryms inom
konvergenskraven och som är lätt att genomföra. Men
även detta blockeras av företrädare för s och m.
Vad är ni rädda för? Tror ni att bilarnas utrymme
skall minska om barnens bästa lyfts fram? Det är ju
tyvärr så att stadsplaneringen för det mesta tar större
hänsyn till biltrafiken än till de gamla, de funktions-
hindrade och barnen. Att ta bättre hänsyn till barnen
medför automatiskt ett steg mot en ekologiskt och
socialt hållbar stadsplan.
När det gäller barnsäkerheten är det fortfarande så
att det som är byggt före 1973 och inte ombyggt efter
1976 inte omfattas av krav på barnsäkerhet. Olycks-
fallen är enligt Barnombudsmannen betydligt fler i
hemmiljön än i trafiken. Tyvärr blir detta även en
klassfråga. De flesta barnfamiljer bor i egnahem eller
i bostadsrätt. Där är problemen inte lika stora när det
t.ex. gäller fallolyckor. Men många ensamstående
med barn, liksom familjer hänvisade till miljonpro-
gramsområdena - där det mesta byggdes före 1973 -
lever i sådana miljöer där barnsäkerheten är sämre.
Skall det här behöva vara en klassfråga? Skall inte
alla barn värderas lika i ett sådant här sammanhang?
Barnombudsmannen säger i ett uttalande från
september 1996: Jag ser ingen orsak till att barn som
bor i äldre hus skall ha sämre skydd än kompisen som
bor i ett nybyggt. Det stora antalet olycksfall i miljon-
programmets hus tyder på att en ändring är nödvändig
för att öka barnens skydd.
Det är dags att leva upp till det nu.
Herr talman! En rad förändringar har skett när det
gäller byggprocessen. Lagar och regler har förenklats,
och egenskapskrav har ersatt normer och direktiv.
Byggherren ansvarar numera för byggprocessen i
stället för byggnadsnämnden. Denna skall i första
hand kontrollera att byggherren följer de lagar och
regler som finns.
Till sin hjälp skall byggherren utse en certifierad
kontrollant som skall kontrollera att byggherren följer
regelsystem och lagstiftning. Denna kontrollant kallas
kvalitetsansvarig, vilket är olyckligt, eftersom det inte
ingår i uppgiften att vara den som ansvarar för kvali-
tetsaspekterna. Det är ju byggherrens ansvar. Därför
bör titeln kvalitetsansvarig bytas ut mot kontrol-
lansvarig, även om det finns ett antal certifierade
kvalitetsansvariga ute i landet. Det är inte ett godtag-
bart skäl för att inte göra namnbytet.
Kvalitetsfrågorna är mycket viktiga, och ett stort
ansvar vilar på byggherren. Efter det att bygglov
godkänts sköter byggherren själv hela byggprocessen.
Ett byggsamråd med kommunens byggnadsnämnd
behöver inte ske förrän senast tre veckor före bygg-
start. Vem går in och stoppar planeringsmissar i ett
sådant läge? Det kan t.ex. vara handikappfrågor som
inte lösts på ett tillfredsställande sätt. En sådan bygg-
process kan visa sig vara mycket dyr i framtiden, om
åtgärder skall vidtas i efterskott och inte planerats på
ett bra sätt i förväg.
På ett seminarium ordnat av SAR, Sveriges Arki-
tekters Riksorganisation, fälldes följande kommenta-
rer om den nya byggprocessen:
Eva Björklund, arkitekt: Många byggherrar och
arkitekter verkar tro att byggreglerna inte finns. Det
går att göra lägenheter bättre utan att det blir dyrare.
Per Kallstenius, arkitekt: I dag kan man bara in-
gripa mot ett byggt resultat, inte mot ett projekt eller
en ritning. Det är byggherren som skall se till att Bo-
verkets byggregler följs. Det är bindande föreskrifter,
vilket branschen inte förstått. En byggherre som vill
avvika från bindande regler måste upplysa om detta i
samråd med byggnadsnämnden. Problemet är att det
sker i ett sådant sent skede, bara några veckor före
byggstart.
Hans-Erik Johansson, bostadschef på Skanska,
frågade: Har dagens system verkligen fått önskade
konsekvenser? Han svarade själv: Nej, jag har bytt
fot. Även om entreprenörerna talade om avreglering
var det inte så här vi ville ha det, att granskningen
skulle komma på slutet.
Hela systemet bör ses över. Vi kan börja här och
nu med att ge signalen att det behövs förändringar. Vi
kan börja med att se över begreppsförvirringen. En
kontrollansvarig skall naturligtvis kallas kontrol-
lansvarig och inget annat.
Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 7 och 14 och står bakom övriga reservationer
jag undertecknat.