Herr talman! Äntligen! Efter åtskilliga turer där EU-jordbrukets framtid stötts och blötts under lång tid, och där många engagerat sig, är det dags för ett slutgiltigt ställningstagande i kammaren.
Jag vill börja med några internationella utblickar innan jag landar i den svenska myllan.
Det råder nog ingen tvekan om att Folkpartiet energiskt driver frågan om ett återupptagande av WTO-förhandlingarna, förhandlingar som har betydelse inte minst för om tredje världens bönder ska beredas möjlighet att odla och sälja sina produkter och som har direkt bäring på om världsfattigdomen ska kunna minskas radikalt.
Jag vill i detta sammanhang också säga att vi anser att det är mycket viktigt att sockerodlingen snabbt reformeras.
Det råder nog inte heller någon tvekan om att Folkpartiet verkat för en kraftig reformering av EU:s jordbrukspolitik. Folkpartiet önskar en snabbare avreglering och har satt 2013-2015 som en möjlig tidsperiod. Skulle utvecklingen visa att det vore möjligt med en snabbare gemensam avreglering välkomnar vi naturligtvis det.
Folkpartiet anser att den reformering som nu görs är ett första viktigt steg mot att duktiga företagare och tydliga konsumentkrav ska styra produktion och utveckling i stället för ett snårigt bidragssystem. Ett bidrag som för övrigt snabbt måste avvecklas är exportbidraget.
Folkpartiet säger nej till en åternationalisering av jordbrukspolitiken, eftersom det skulle innebära en återgång till nationella subsidier. Det skulle dessutom minska möjligheterna för viktiga gemensamma beslut samt försvåra för en konkurrensutsatt gemensam marknad.
Så till den svenska myllan. Det är en mylla fylld av möjligheter, för det är just möjligheterna som vi vill lyfta fram. Alltför ofta talas i debatten om jordbruks- och landsbygdsproblemen. Vi har ett stort politiskt ansvar att vända den debatten och nu erbjuda möjligheter. Det handlar om möjligheter till tillväxt på landsbygden - i dubbel bemärkelse - vilket också i stor utsträckning bidrar till landets BNP.
Landsbygden kan bara utvecklas om det finns livskraftiga jord- och skogsbruk. När jag frågar bönder runtom i landet vad de allra mest behöver för att kunna fortsätta och utveckla sitt företagande svarar alla med en mun: Långsiktiga och förenklade regelverk och likvärdiga villkor. Folkpartiet har deltagit i den referensgrupp som vi hörde om tidigare, och det har vi uppskattat. Där har vi kunnat diskutera och framföra våra synpunkter.
Folkpartiet förordar en blandmodell, eftersom den mer baseras på nuläge och framtid än på historik. Vi har envist upprepat det orimliga i regelverket, som innebär att exempelvis am- och dikoersättningarna kommer att baseras på gårdsnivå. Vi anser fortfarande att jordbruksministern ska försöka få till stånd en ändring på denna punkt i EU.
Vi accepterar fem arealstödsområden men anser att de på sikt bör minskas och bli lika i hela EU.
En av utgångspunkterna för implementeringen av den nya jordbrukspolitiken var administrativa förenklingar för såväl lantbrukare som myndigheter. Folkpartiet har därför yrkat på att en målsättning och en plan för ett förenklat regelverk och förenklad byråkrati ska upprättas. Vi ställer oss också frågande till den stora summa - 150 miljoner kronor 2004-2005 - som nu kommer att användas till att utöka administrationen. Vi förstår att den hade behövts om gårdsmodellen valts, för då hade vi kunnat förvänta oss ett stort antal överklaganden. Nu känns summan emellertid inte befogad.
Folkpartiet har varit kritiskt till att moduleringsmedel avsedda för miljö- och landsbygdsåtgärder skulle användas till administrativa utgifter. Så blev inte fallet, vilket vi välkomnar. Däremot anser vi att det är fel att detaljstyra användningen av LBU-medlen. Vi tror mer på målstyrning. Folkpartiet anser också att bönderna ska ersättas för sina allmänna nyttigheter.
Vad gäller det nationella kuvertet, som nämnts tidigare i debatten, har vi varit öppna för diskussioner. Vi tycker att det är en klok landning som regeringen gjort på 0,5 %, men eftersom vi förstått att detta blivit en symbolfråga gör vi bedömningen att regeringen bör återkomma till riksdagen om det finns förslag till en ändring av procentsatsen.
Den nationella reserven har kommit att bli en livlina för flera bönder. Vi vill därför understryka vikten av att jordbruksministern driver detta i EU så att möjligheter öppnas upp för bönder som drabbas hårt av reformeringen på grund av ändrade spelregler.
Vid alla reformer har det visat sig att olika grupper drabbas och kommer i kläm. Jag vill lyfta fram ett exempel där en lösning ännu inte är nådd. Foderärter klassas som spannmål, medan konservärter klassas som grönsaker. Detta visar hur viktigt det är att vi fortsätter med förenklingen och förändringen av jordbrukspolitiken för att befria bönderna så att de själva kan besluta om vad de ska odla. I denna specifika fråga kan man inte vänta på framtida revidering 2009, utan det behövs en snabb lösning.
Sist, men inte minst, herr talman, handlar det om bättre konkurrensvillkor, men också om möjligheter att bedriva företagsamhet. Folkpartiet är övertygat om att det viktigaste för enmans- och fåmansföretagen - där merparten finns på landsbygden - är en mer företagarvänlig politik. Den problemställningen löses snabbast genom ett regimskifte.
Vi är förvånade över att majoriteten inte mer utnyttjat möjligheterna att genom ännu tydligare ekonomiska incitament övergå till alternativa drivmedel. Vi har ofta talat om och pekat på RME, rapsmetylester, som ett exempel på förnybara drivmedel som skulle kunna användas. EG-direktivet om en ökad användning driver på utvecklingen. Enligt den senaste rapporten kommer Sverige inte att nå de uppsatta målen. Varför föreslår inte majoriteten förbättrade konkurrensvillkor i kombination med ett rejält kliv från det fossila användandet?
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att den svenska bondenäringen står inför ännu en omställning. Det är ett luttrat släkte, som många gånger tvingats anpassa sig till nya beslut. För att möta framtidens utmaningar och krav vad gäller miljö, djurskydd och livsmedelssäkerhet i ett lönsamt företagande krävs både stor yrkesskicklighet och kreativitet i kombination med långsiktiga spelregler, bättre konkurrensvillkor och medvetna konsumenter. Det är både en företagsmässig och en politisk utmaning.
Jag står givetvis bakom Folkpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 16.