Herr talman! Jag ska börja med mitt yrkande. Även om jag står bakom samtliga reservationer yrkar jag bifall endast till reservation 16.
De förändringar som vi nu har att debattera vad gäller den framtida jordbrukspolitiken är sannolikt de största förändringarna för svensk lantbruksnäring sedan EU-inträdet. De har oerhörd betydelse för lantbrukssektorn. De kommer också att ha stor betydelse för om svenska konsumenter i framtiden kommer att ha möjlighet att välja svenska råvaror och svensk mat av god kvalitet.
Det som var sagt skulle vara en halvtidsöversyn blev en helrenovering av jordbrukspolitiken. Det kommer självklart att påverka mycket. Jag vill börja med att beskriva tre inriktningar som jag ser för svenskt jordbruk, svensk landsbygd och svenskt lantbruk framöver.
Den första inriktningen är den som kanske syns tydligast. Det är större produktionsenheter och strukturrationalisering. Det är en positiv utveckling om vi ska lyckas konkurrera på världsmarknaden och den lokala marknaden.
Den andra inriktningen är nischföretag där det inte handlar om volymerna utan där man siktar mer på att vidareförädla och höja förädlingsvärdet på det man producerar.
Den tredje inriktningen är vad jag kallar intresselantbruk. Där har man sitt lantbruk inte för det ekonomiska utbytet utan därför att man värderar boendet, har det som avkoppling och så vidare.
Ibland målar vi upp konflikter de olika typerna emellan. Det tycker jag inte att vi behöver göra. De olika inriktningarna behöver varandra. De som producerar de stora volymerna kan mycket väl dra nytta av den glans som nischprodukterna ger. De som kanske har sitt intresselantbruk bidrar självklart på ett bra vis till den sociala strukturen på landsbygden som bryts ned om vi bara har stora enheter med långt mellan varandra. Jag tycker inte att vi ska måla upp motsättningar som kanske egentligen inte finns.
När vi nu ändrar politik är det alldeles uppenbart att det är den första kategorin, de lite större och intensivare enheterna, som riskerar att ta stryk.
Som jag bedömer det är det frikopplingen som är det dramatiska i förändringen, om man ser till helheten och sektorerna. Det är en frikoppling som har till syfte att det som produceras mer ska styras av vad marknaden efterfrågar och mindre av bidragssystemen. Det tycker jag är en bra utveckling.
Samtidigt är det ju så att när vi gör oss mer beroende av marknaden är det mer betydelsefullt vilka konkurrensvillor vi har på marknaden. Det har vi varit inne på tidigare.
Det är oerhört viktigt att sektorn får konkurrensvillkor som gör att man på ett vettigt sätt kan konkurrera på den marknad som vi nu ska närma oss och låta oss styras mer av.
Som vi vet handlar den gröna sektorn om 8-10 % av BNP. Det har självklart stor betydelse både för kringnäringar som slakterier och livsmedelsförädling och för sysselsättningen att produktionsvolymerna hålls uppe.
Vi står helt bakom majoritetens förslag till modell. Det är en blandmodell som vi tycker är det vettiga på sikt.
Det ställs dock stora krav på att vi kan hantera de företag som kanske tappar mest i ersättningsnivå. Det är ofta företag som har investerat stora belopp och som är förhållandevis nystartade. Som företagare i lantbrukssektorn har man avskrivningstider att förhålla sig till. Det finns en avskrivningstid för byggnader. Hur länge håller byggnaden? 20, 25 eller 30 år? Det finns en ekonomisk avskrivningstid för hur länge utrustningen är ekonomiskt effektiv. Det kan röra sig om 10, 12 eller 15 år. Den kortaste avskrivningstiden är den politiska avskrivningstiden. Hur snabbt ändrar sig de politiska besluten? Tyvärr hänger de inte ihop.
Jag är oroad över att den politiska avskrivningstiden blir kortare och kortare, särskilt med det sällskap som regeringen har i de här frågorna. Det är tveklöst så att man som enskild företagare har med detta i sina beräkningar. Det kommer att vara en av de större frågorna, att se till att vi har långsiktiga beslut som gör att man vågar investera långsiktigt utan att behöva vara rädd för att den politiska avskrivningen ska bli kortare.
Det handlar alltså om den nationella reserven och hur vi ska nyttja den för att på bästa sätt kunna fånga upp de företag som riskerar att tappa kanske hundratusentals kronor i ersättning. Hur ska vi göra för att de här företagen ska klara övergångarna?
Swedish Meats har kontaktat oss i utskottet och pekat på att det rör sig om 250-300 företag som i snitt tappar en halv miljon kronor. Det rör då nötköttssektorn.
Det är bra att vi har ministern närvarande som kan ge ett svar till svenska lantbrukare om hur den nationella reserven kommer att nyttjas. Kommer man att arbeta för att den ska bli tillräckligt stor och effektiv för att kunna fånga upp de här företagen?