Fru talman! Låt oss konstatera att vi alla som nu
deltar i denna debatt inte är nöjda med det som sker
på det individuella programmet. Vi har fått många
olika rapporter som visar det. Framför allt är andelen
elever som går där alldeles för hög. Men när man
frågar eleverna själva kan vi se att de oftast är väldigt
nöjda med det individuella programmet och det sätt
som de har blivit bemötta på. Det har vi också kunnat
se i många rapporter.
Men vi måste ändå ställa oss frågan varför det ser
ut som det gör. Vi kan konstatera att det finns stora
skillnader mellan kommunerna. Måttet på elevernas
framgång är väldigt olika. Det är sannolikt ett stort
antal faktorer som bidrar till detta, t.ex. vilket kom-
mungruppering kommunen tillhör, kommunens eko-
nomiska resultat under 1990-talet, kommunens sats-
ningar på grundskola, satsningar på elevvårdspersonal
och vägledning, kommunernas studievägsutbud, an-
delen elever med utländsk bakgrund, andelen elever i
annan kommun eller fristående skola, utveckling av
lokal arbetsmarknad och den allmänna utbildningsni-
vån i kommunen.
Om vi tittar på hur enskilda skolor har lyckats
hittar vi inte någon bestämd profil på detta. Det varie-
rar väldigt mycket mellan de olika skolorna som har
ett bra resultat. Maria Larsson säger att vi ska gå
bakom och se mer, och det är ju det vi gör. Vi samlar
in olika rapporter och undersökningar för att kunna få
detta belyst, eftersom bilden inte är entydig.
Det uppdrag som nu ligger hos Gymnasiekom-
mittén innebär att man ska fundera över hur framti-
dens gymnasieskola ska se ut. Det individuella pro-
grammet är ju en del av detta. Ska vi i framtiden ha
ett eget individuellt program, eller ska vi hitta former
där man bakar in det i de nationella programmen?
Dessutom måste vi givetvis fortsätta att göra sats-
ningar på grundskolan för att försöka nå så många
elever som möjligt. Men samtidigt vet vi också att en
tredjedel av dem som går på det individuella pro-
grammet i dag har en utländsk bakgrund. Vissa av
dem har varit i Sverige en kortare tid och inte haft
möjlighet att nå de nivåer som vi har satt som mål för
grundskolans årskurs 9. Vi får nog inse att det kom-
mer att vara så även i framtiden. För den gruppen
elever måste vi hela tiden ha en speciell studieplan.
I en tidigare debatt pratade vi om körkort och tit-
tade på förändringar. Vi kan konstatera att man tar
körkort vid betydligt högre ålder i dag än vad man
gjorde tidigare. Om vi skulle börja titta på när man
når sin gymnasiekompetens skulle vi också se att
flera har nått den några år senare. Man har inte nått
den när man är 19 eller 20 år och går ut gymnasie-
skolan, utan en del har kanske nått den när man är 23
eller 24 år. Det finns många olika skäl till att man når
den senare. Ett skäl kan vara att man har hoppat av
skolan, gjort något annat eller befunnit sig någon
annanstans. Man kan också ha tagit den sista delen av
sin gymnasiekompetens inom komvux.
I direktivet till Gymnasiekommittén ligger också
att fundera över tiden. Jag tycker att det är intressant.
Jag har inte bestämt mig för var vi ska landa och om
vi i framtiden ska kunna ha en flexiblare ram för när
man ska mäta om man har nått gymnasiekompeten-
sen. Det kanske är så att vi i dag, med förskoleklas-
ser, de nio åren i grundskolan och tre år i gymnasiet,
totalt sett har tagit till tiden för knappt. Vi säger att vi
ska ha en gymnasieskola för alla elever, och då får vi
kanske ha vidare ramar.