Fru talman! Jag vill koncentrera mig på två frågor
och ska inte vara alltför långrandig, hoppas jag.
Jag har läst svaret på Maria Larssons interpella-
tion, och det innehåller en hel del positivt. Men själva
grundproblemet har skolministern inte tagit riktigt på
allvar.
Andelen elever som misslyckas i gymnasieskolan
ökar varje år, från 22 % år 1998 till 27 % år 2000. Vi
har inte sett siffrorna för år 2001, för de har inte kla-
rat av läsåret än. Det vore ju katastrofalt om trenden
vore likartad även i år. Det här är mycket allvarligt,
och vi kan diskutera vad som ska göras.
Jag vill ta upp två frågor, som jag sade, och jag
börjar med det individuella programmet. Det har
skrivits mycket om det individuella programmet på
sistone, och det diskuteras livligt i skolorna - det vet
säkert skolministern också.
Om man tittar på vad folk som verkligen sysslar
med det här säger om detta är det inte så nådigt. Jag
läser t.ex. vad en kurator vid Nolaskolan i Örnskölds-
vik, Ingrid Näsström, säger: Det individuella pro-
grammet är inget bra alternativ. Det kan vara en plåga
för en elev att tvingas älta ämnen flera år. Ett indivi-
duellt program innebär att man misslyckas. Man vet
från början att man misslyckas. Det blir en ond cirkel,
och man lyckas inte bättre med detta.
En av våra främsta forskare på det här området,
Åsa Murray, som jobbar på Lärarhögskolan här i
Stockholm är också mycket kritisk. Hon säger fram-
för allt att om man nu ska acceptera det individuella
programmet som en ingång till ett nationellt program
tvingar man de skoltrötta eleverna att läsa fyra år på
gymnasiet. Det klarar de inte, därför att de har inte
ens klarat grundskolan. Det är ju där problemen ska-
pas. Har man inte klarat grundskolan klarar man
nästan aldrig gymnasiet heller. Därför måste resur-
serna sättas in i grundskolan.
Vi satsar betydligt mer på grundskolan än vad re-
geringen gör. Vi vill också öka lärarutbildningen för
de lägre klasserna i grundskolan med en extra termin,
för att också höja statusen på läraryrket.
Åsa Murray är också mycket tveksam till de na-
tionella programmen, att alla ska läsa samma kär-
nämnen. Jag vet att det är som att svära i kyrkan att
säga det till en socialdemokratisk socialminister. Men
den som finns ute i verksamheten och har studerat det
här, och t.o.m. disputerat på gymnasieskolan och
elever som har misslyckats, vet ju lite grann vad det
är frågan om. Man borde nog fundera på hur man ska
fortsätta och gå vidare.
I LO-rapporten Klyftorna växer säger man att de
som i första hand väljer det individuella programmet
är elever som kommer från icke-studievana hem. De
kommer ingen vart här heller. Det vanligaste valet för
pojkar som har föräldrar som är icke-fackutbildade
arbetare är det individuella programmet. Då är pro-
grammet, menar man i den här rapporten, segrege-
rande i sig, skiljer ut elever i sig, bara genom att det
finns.
Jag har tidigare i dag citerat en f.d. skolminister,
och jag ska göra det igen. Göran Persson sade när det
här programmet infördes att det ska omfatta ett
"ytterst litet fåtal elever".
I dag går 22 % av gymnasieeleverna på det indi-
viduella programmet. Det är det tredje programmet i
storleksordning.
Jag läste i svaret att skolministern vill ha två sys-
temförändringar. En gäller det individuella program-
met, och jag vill höra lite mer om vad det omfattar.