Fru talman! Det var synd att skolministerns talar-
tid tog slut. Jag är nyfiken på fortsättningen. Men
skolministern får komma tillbaka.
Det hänvisas mycket till Gymnasiekommittén. Jag
håller med Lars Hjertén i det avseendet. Oavsett vad
ämnet för interpellationsdebatten är så känns det som
om det alltid hänvisas till någon kommitté eller ut-
redning. Det är oerhört många frågor som är under
utredning. Och i opposition kan man ibland känna en
viss frustration över att ingenting blir färdigt och att
oppositionens alla förslag avslås med hänvisning till
någon utredning. Men den diskussionen kanske vi
inte ska föra nu.
Jag vet inte om skolministern missuppfattade mig,
hörde fel eller själv sade fel när hon talade om att
Europas ministrar lovordar svensk gymnasieskola och
gymnasiekompetens. Det tror jag säkert, och det gör
jag också. Därvidlag har vi inga meningsskiljaktig-
heter. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att så
många som möjligt av Sveriges elever fortsätter från
grundskolan till gymnasiet. Det som vi inte är över-
ens om är hur den gymnasieskolan ska se ut för att
kunna ta emot alla elever och utveckla dem på ett
optimalt sätt. Där har Ingegerd Wärnersson och jag
olika syn. Jag menar att det måste finnas olika sorters
vägar genom gymnasieskolan. Det ska finnas flera
rent teoretiska vägar som definitivt är inriktade på
fortsatta studier. Högskoleplatserna är ju tänkta att
räcka till 50 % av de elever som går ut gymnasiet, så
de kommer ändå inte att räcka till 100 % av dem.
Men jag menar att den andra utbildningsvägen i dag
fattas, den mera praktiskt inriktade där man varvar
teori och praktik och där de praktiska inslagen får ett
större utrymme. Och om jag vore skolminister skulle
jag inte vara stolt över och nöjd med dagens förhål-
landen i det avseendet, eftersom det är för många
elever som går ut ur gymnasieskolan och in i vuxen-
livet med icke godkända betyg. Och det är ingen bra
början på deras vuxna liv.