Fru talman! Jag skall först och främst yrka bifall
till reservationerna 1 och 11. Vi står naturligtvis också
bakom de andra reservationer som vi har varit med
om.
Reservation 1 gäller normbildningen. Det är
egentligen det viktigaste av allt. Ungdomsbrottslighet
är naturligtvis en mycket besvärlig historia. Det har
den varit länge. Det enda man med visshet vet i dag är
att den normbildning som kommer till stånd när barn
är väldigt små är helt avgörande. Det gamla uttrycket
"att fostra sina barn" visar sig alltså ha bäring. Det är
så banalt att det nästan är pinsamt att säga, men up-
penbarligen måste vi göra det i dessa tider. Det är där
kriminologin står i dag. Det är på den nivån man skall
sätta in alla resurser.
Vad vi pratar mest om i dessa sammanhang är det
repressiva inslaget. Det har som regel gått så långt att
det nästan inte spelar någon roll vad man gör. Det
hindrar inte att man ändå måste bearbeta problemati-
ken, men man får inte glömma det perspektivet.
Normbildningen sker bäst i familjen. Jag har bör-
jat förstå att begreppet familj är litet känsligt. Det
hade jag inte fattat förrän jag kom hit till riksdagen.
Men det behöver inte vara någon motsättning mellan
den familj som har problem och sörgårdsfamiljen. Det
är bara ett sätt att uttrycka att de människor som är
barnen nära måste engagera sig. Vi lever i en social
väv. Tanken att vi individuellt klarar oss alldeles
utmärkt är helt befängd.
Det ligger mycket i vad Kia Andreasson säger.
Var är männen? Det undrar jag också ibland. Ett slags
allmän frigörelse blev en del av den revolution som
ägde rum på 1960- och 1970-talen. Då passade män-
nen på att slinka i väg. Jag har flera gånger tidigare
sagt att det gäller att få tillbaks dem till båset. Det var
ett sidospår. Vi måste alla engagera oss, oavsett om vi
är män, kvinnor, vuxna, gamla, mostrar eller fastrar.
Jag talade med en kriminologiprofessor i dag på
morgonen. Jag satt i domstol på 1960-talet. Jag fråga-
de om det har hänt något sedan dess. Han svarade nej.
Det är precis det jag har haft på känn. Det har inte
hänt någonting.
Något litet har möjligen hänt. Det gäller familje-
gruppskonferenser. Vad är det för märkvärdigt med
dem? Jo, de fångar in väven, dvs. människorna i om-
världen. Institutionerna kan aldrig ta över föräldrarnas
och de näras roll. Det finns ingen möjlighet. En insti-
tution har inga känslor. Det gjorde ett starkt intryck
på mig när vi var nere i Nya Zeeland. Det är möjligt
att man inte behöver åka till andra sidan jorden för att
ta åt sig sådana självklarheter, men vi gjorde det i alla
fall.
Det är snabbheten som är viktig. Man har ingen
byråkrati. Det är exekutivt. Polisen tar tag i vederbö-
rande mer eller mindre på brottsplatsen och samman-
för vederbörande med olika aktörer, dvs. brottsoffer,
anhöriga och det sociala. Man ordnar denna konferens
kvickt. Sedan resonerar man sig fram till en lösning
som passar just i detta speciella fall. Råder det kon-
sensus, dvs. att alla är överens, får de en chans. Dom-
stolen vilar, och sedan får man se hur det går. Ofta går
det bra. Det är egentligen inte så konstigt att det gör
det.
Om vi, som i mitt fall, har hållit på sedan 1960-
talet och inte har sett någon förnyelse över huvud
taget och vi vet att resultaten ute på fältet är förödan-
de kan man ju undra om det inte vore läge att köra i
gång med någonting konstruktivt och positivt här och
nu i enlighet med detta. Det är många partier som står
bakom det här. Alla borde fundera över hur vi skall
komma vidare med detta. Detta med medling är väl-
digt torftigt och kargt. Det är bara två parter, och det
kommer säkerligen inte att bli så förfärligt mycket av
det. Det behövs ett litet större sammanhang för att
man skall kunna bryta den sociala isolering som ofta
är ett faktum i dessa lägen.
Vi kan ju använda andra ord än "familj". Det är
inte fråga om det. Någon ordkunnig måste kunna hitta
något annat uttryck, så att man får bort de negativa
känslor som tydligen är förknippade med ordet
"familj". Det är nämligen inte avgörande, utan det
handlar just om den sociala väven, som skall tas fram.
Sedan handlar det om vad vi skall ha för påföljd.
När dessa historier inte har fungerat måste vi ta hand
om den lilla restposten, som liksom inte går att hante-
ra. Jag tänker på 11-åringen som fortsätter och blir 16
år och helt ohanterlig. Vi tycker inte heller att det
skall vara några fängelsepåföljder. Man måste hitta
någon annan form. Men vi tycker i pedagogikens
namn att man borde följa Ungdomsbrottskommittén
och inrätta en särskild påföljd, en särskild tillsyn, eller
vad man nu vill kalla det. Vi kan acceptera att det här
verkställs i § 12-hem. Det spelar kanske inte så stor
roll, men domstolen skall inte överlämna till vård
enligt socialtjänstlagen. Det låter väldigt konstigt. Jag
tror att pedagogiken är olycksalig i det här fallet. Det
är trots allt fråga om brott och straff. Det handlar om
likabehandling, straffvärde, rättvisa och allt det som
måste in i dessa sammanhang. När det är dags för
§ 12-hem och liknande handlar det om mycket allvar-
lig brottslighet. Då måste samhället reagera.
Nu har regeringen kommit med en PM. Vi har
kommit litet i otakt. Det är ingen idé att stå här och
polemisera med anledning av denna PM, utan vi får se
vad som kommer ut av detta. Men jag vill gärna un-
derstryka att detta med familjegruppskonferens än så
länge är det enda konstruktiva inslaget i denna mycket
problematiska bild.
Tack, fru talman.