Fru talman! Att ungdomsbrott är ett samhälls-
problem är ju ovedersägligt, och det är vi alla ense
om. Det är ju inte konstigt att vi i justitieutskottet
pratar mycket om straff, eftersom det är just sådana
frågor som behandlas i justitieutskottet. Men vi tar
också upp förebyggande åtgärder och behandling.
Genom närpolisreformen har vi fått ett väldigt bra
instrument för att arbeta förebyggande med ungdomar
och försöka förhindra att de hamnar inom kriminal-
vården eller socialtjänsten som det här handlar om.
Däremot finns det i de här diskussionerna begrepp
som man måste analysera och gå till botten med.
Något som står i en reservation från de borgerliga
partierna och som ofta sägs från dessa partier är att
familjen och föräldrarna skall ha huvudansvaret, och
det är väl riktigt. Det är väl jättebra när fungerande
familjer tar ansvaret, och de kanske behöver hjälp.
Men alla de familjer och föräldrar som inte orkar av
olika skäl eller kan ta på sig föräldrarollen, vad gör vi
med dem?
Kom ihåg att vuxenansvaret också omfattar den
kultur som omger ungdomarna. Vi pratar inte om den,
men den är väsentlig för den fria marknaden. Vuxna
tjänar pengar på att pådyvla dessa ungdomar ett visst
mönster som de tycker är häftigt och vill efterlikna.
Det blir deras kultur - våldsfilmer, reklam, musik och
musikvideor - och det blir häftigt.
Det är ju detta som är kampen för föräldrarna och
andra vuxna, som inte är lika häftiga som de förebil-
der ungdomarna erbjuds från marknaden. Det är de
som är macho som är "inne", och det innebär att man
kan överträda lagregler. Det är riktlinjen.
De borgerliga partierna säger också att skolan
skall ha ett stort ansvar. Men skolan är inte bara lärare
som sliter med undervisningen och kunskapsinhäm-
tandet, utan i skolan finns ju också ungdomar som är
förebilder för de övriga i gänget, ungdomar som har
tagit intryck av ungdomskulturen, som är "inne" och
som de andra ungdomarna samlas runt omkring. Där
finns även ungdomar som begår kriminella handling-
ar, som dricker sig fulla, osv. De är förebilder för
många ungdomar i skolan. Det är det som är det
konstiga.
Jag har den här veckan en praktikant som är
mycket insiktsfull fastän hon bara är 16 år. Hon är
jätteduktig, lägger ned tid på skolarbetet, uppför sig
trevligt och går en annan väg, men runt henne flockas
inte så många. Men Maja, som berättar om sitt lever-
ne på helgerna, vilka killar hon är med och allt vad
hon gör - runt henne är det samling; det är inne att
vara sådan. - Detta har också betydelse för ungdoms-
brott.
Problemet med föräldrarollen och familjerna är att
det är en otrolig brist på vuxna män. De människor
som skall försöka ta hand om de ungdomar som har
hamnat snett säger enstämmigt: Var är männen?
Vi är överens om det vi har skrivit om de här
problemen, men jag skulle vilja att vi fick en defini-
tion av vad det betyder att förstärka föräldrarollen.
Hur? Vi kan inte bara säga så - vi måste gå in och tala
om hur det skall gå till. Detsamma gäller vårt tal om
skolans ansvar. Man kan inte bara tala om det år efter
år och gång efter gång i alla papper. Att tala om hur
man gör det är också politik.
Reservationen tar också upp vad vi skall göra med
de ungdomar som har hamnat i sådana brott. Vi vill
inte sätta dem i fängelse - vi tror inte att det är något
positivt. Under vårt arbete med påföljdsfrågan har
regeringen kommit med en departementsskrivelse -
Påföljder för unga lagöverträdare. Där föreslår rege-
ringen - det blir väl till ett förslag så småningom - att
huvudansvaret, som fortfarande skall ligga på social-
tjänsten skall stramas upp. När fallet sedan dras inför
domstol måste man presentera en vårdplan. Det tycker
jag är positivt.
Jag yrkar ändå bifall till reservation 10. Den
handlar just om att domstolarna skall ha mer inflytan-
de och att man inte bara skall överlämna det till so-
cialtjänsten. Det har visat sig att det inte är bra, spe-
ciellt inte när kommunerna sedan skall stå för kostna-
derna för de åtaganden som skall göras.
Det står också i departementsskrivelsen att dom-
stolarna skall avgöra om åtgärderna står i proportion
till brottet. Det tycker jag också är positivt. Ett
tilläggsstraff skall kunna utdömas som kallas ung-
domstjänst - det är alltså en samhällstjänst. Jag har
också tyckt att samhällstjänst är en bra åtgärd när det
gäller ungdomar.
Min reservation gäller att domstolarna får ett till-
räckligt underlag, så att de kan göra ett nyanserat
ställningstagande. Jag förstår att det kommer att bli
så, men jag har ändå lämnat den här reservationen.
Jag är också med på moderaternas reservation 6
om otillåten utlämning av film och video. Den gäller
alltså det som jag började med, ungdomskulturen. Jag
är för något mycket mer långtgående, nämligen att en
viss form av censur skall införas. Jag tycker att det är
ett vuxenansvar att vi inte pådyvlar våra barn detta.
Varför skall vi göra det? Det finns inte någon anled-
ning. Det finns inte heller någon anledning för vuxna
att se på sådana blodiga filmer. Det är ju inget positivt
i det. Men man får ju ta små steg i politiken, och detta
är ju ett steg och ett sätt att visa hur allvarligt man ser
på det. Därför är jag med på den här reservationen.
Medling har vi avhandlat. Där har jag också haft
en motion, som jag har fått dra tillbaka - vi är helt
eniga på den punkten, och det är mycket positivt.
När det gäller familjekonferenser för att gå vidare
tycker jag, precis som sägs i utskottsbetänkandet, att
vi kanske först måste ha den här försöksverksamheten
på vissa ställen och utvärdera den, precis som vi har
gjort med medlingen, innan vi genomför det fullstän-
digt. Det tycker jag är rätt ordning.
Registrering, som några partier har föreslagit, av
lagöverträdare som är under 15 år för att förebygga
kriminalitet, tycker inte jag är något bra förslag. Jag
tycker att det är bättre att socialsekreterarna med en
gång får reda på när polisen har upptäckt lagöverträ-
dare som är under 15 år. Jag har här ett tidningsklipp
ur Svenska Dagbladet, där man berättar om att just ett
försök med socialsekreterare hos närpolisen gav bätt-
re möjligheter att förebygga kriminalitet. En social-
sekreterare har på prov flyttat in hos närpolisen och
medverkar vid alla förhör av dem som är under 15 år.
Resultatet har blivit tidig upptäckt, vilket väl var en
av anledningarna till att registrera dem. Vidare har
fallen blivit mycket snabbare utredda. Tidigare har
det samarbetet inte funnits. Det här projektet är så
positivt att det skall gå vidare, och jag skulle önska att
det vore så på alla platser. Det är mycket bättre att
göra så än att registrera ungdomarna.
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är oerhört
viktigt att uppmärksamma att det har visat sig att
många av dyslexibarnen hamnar i kriminalitet. Att det
verkligen är så har vi fått bekräftelse på i flera utred-
ningar, och nu alltså återigen. Den kopplingen måste
vi ta på allvar. Men i justitieutskottet har vi ju tyvärr
våra ärenden, och man får som jag redan har sagt inte
den önskvärda helheten. Men det är ändå viktigt att
vara medveten om - och nämna det gång på gång - att
många faktorer samverkar här och att det förebyggan-
de arbetet är det viktigaste. Vi måste börja underifrån,
innan vi går så långt att vi bestämmer påföljder för så
unga människor.