Fru talman! Vi skall återigen behandla ett betän-
kande som bygger på motioner från allmänna mo-
tionstiden. Det behandlar just ungdomsbrott och på-
följden för unga lagöverträdare.
Jag måste säga, fru talman, att den här debatten på
ett sätt berör mig ganska illa. Under den tid som jag
har suttit i riksdagen - det har inte varit så länge,
sedan förra valperioden - har jag upplevt att vi är
överens i justitieutskottet när vi debatterar ungdoms-
brott. Det har vi gjort vid en mängd tillfällen. Vi har
diskuterat hur viktigt det förebyggande arbetet är, att
det är viktigt att kunna bryta tidiga kriminella beteen-
den, att kunna förändra saker och ting. Vi vet att fri-
tidsgårdar och verksamheten i skolan är oerhört vik-
tig. Vi känner allihop till betydelsen av stödlärare,
kuratorer, ja, hela den här biten.
Samtidigt, fru talman, måste jag när jag tittar ut
över vårt samhälle i dag, när jag noterar de nedskär-
ningar som görs, när jag ser den statistik som hela
tiden kommer om en ökad utslagning, ökad ung-
domskriminalitet konstatera att vi inte har förmått att
skydda våra barn. Trots den statistik, den forskning
och den kunskap vi har, har vi inte klarat av att bryta
den utveckling som pågår.
När man pratar om ungdomsbrott säger man att
ungdomsbrottsligheten har ökat katastrofalt. Vålds-
brotten bland unga människor har ökat, och många
frågar sig vad som har hänt med våra ungdomar. Jag
skulle vilja vända på frågan. Vad har hänt med vux-
envärlden?
Fru talman! Jag var på ett studiebesök på ett § 12-
hem. Där mötte jag dem som arbetade där. Man hade
haft en liten 11-årig kille på akututredning. Han satte
skräck i en hel skola. Han satte skräck i alla lärare.
Alla vuxna i omgivningen säger: Vi kan inte handskas
med honom. Vi kan inte ta ansvar för det här. Vad har
hänt med vuxenvärlden när en liten 11-åring kan sätta
sådan skräck i oss att vi tar våra händer ifrån det här
barnet?
När vi diskuterar ungdomsbrott kanske vi mer
skulle diskutera vad som har hänt med vuxenvärldens
ansvar. Det finns ett antal motioner och reservationer
som diskuterar påföljdssystemet. Hur skall vi kunna
straffa de ungdomar som begår grova brott? Skall vi
ha speciella kriminalvårdsanstalter eller skall vi sätta
dem i fängelse? Det här är en allvarlig debatt. Många
människor ute i samhället är rädda för våra ungdomar,
och våra ungdomar är rädda för varandra.
Vi kan inte lösa de här frågorna med straff. Vi kan
inte lösa dem med att låsa in ungdomarna. Vi kan inte
lösa dem genom strafflagstiftning. Därför, fru talman,
har jag ställt mig bakom reservation nr 2 som handlar
om familjegruppskonferenser. Jag själv och Vänster-
partiet har inte skrivit någon motion under allmänna
motionstiden om det här. Men jag var med på justi-
tieutskottets resa till Nya Zeeland där man har infört
den här modellen med familjegruppskonferens, och
jag måste säga att det var första gången på väldigt
många år som jag kände att något skulle kunna vara
ett sätt att avbryta den utveckling som vi har varit på
väg mot.
Det är mycket möjligt att de övriga reservanterna
och jag inte är helt överens om hur familjegruppskon-
ferenserna skall användas, men det viktiga tycker jag
är att det kommer i gång en försöksverksamhet som
gör att vi kan hitta sätt att avbryta denna utveckling
och att vi lyfter tillbaka ansvaret till både föräldrarna,
de unga och övriga inblandade. Frågan är kanske: Är
det rättsväsendet som skall ta ansvaret för när vi
misslyckas i fostran av våra barn? Är det fostra våra
barn vi skall göra, eller straffa våra barn? Jag tror att
det är att fostra våra barn och att vuxna människor
och barn tillsammans behöver ta ansvar.
Det som är unikt för familjegruppskonferensen
som man använder i Nya Zeeland är att man använder
den för alla brott utom mord och dråp när det gäller
ungdomar mellan 14 och 17 år. Det är inte säkert att
vi här i Sverige är beredda att använda den så hel-
täckande. Det kan säkert finnas diskussioner om det.
Men i Nya Zeeland ville man komma ifrån det höga
antal omhändertagna barn som man hade tidigare och
det höga antal inlåsta ungdomar som bara ökade. Och
med familjegruppskonferenser har man minskat anta-
let omhändertagna barn drastiskt.
Det som är positivt med familjegruppskonferen-
serna är att den unge får ta ansvar för det han har
gjort, och han får ställa saker och ting till rätta. För-
äldrarna får vara med och ta ansvar, men framför allt
får föräldrarna vara delaktiga och ta sin del av upp-
fostran. I dag tror jag att vi har tappat mycket när vi
säger att ansvaret ligger hos socialtjänst, skola eller
någon annan. Många gånger har vi också tagit ifrån
föräldrarna möjligheterna att ta ansvar och vara del-
aktiga.
Familjegruppskonferenser anser jag också är väl-
digt positivt ur brottsofferperspektiv. Det är egentli-
gen ingen av oss som kan säga vad som krävs för att
varje enskilt brottsoffer skall kunna få upprättelse.
Någon kan fara väldigt illa av att få sin handväska
ryckt och bli väldigt påverkad, och en sådan person
kan behöva sin upprättelse. Brottsoffren skall också
ha möjlighet att ställa sina krav på vad de behöver för
att få upprättelse för det brott som de har varit utsatta
för. Det tycker jag också är att lyfta upp brottsoffrens
möjlighet att få upprättelse, att kunna få ställa sina
krav och att kunna få känna att: Nu är det klart.
Jag ser också familjegruppskonferenserna som
väldigt positiva i ett samhälle som är mångkulturellt,
där varje kultur och varje familjegruppskonferens
också har en möjlighet att utarbeta sina kontrakt och
sina lösningar och där människor från olika kulturer
kan ha en möjlighet att föra med sig sina traditioner
och sina metoder att förändra och att stötta och hjälpa
sina barn så länge de håller sig inom den lagstiftning
som vi har här i Sverige.
Fru talman! Jag skulle kunna tala väldigt länge om
de här frågorna, för jag tror att de är så oerhört bety-
delsefulla. Jag tror att de kommer att ha stor betydelse
för vilket samhälle vi skall ha i framtiden och för om
vi vuxna kommer att klara av att ha ansvaret för våra
barn. Jag hoppas att vi kommer att kunna få en ma-
joritet för att införa ett nytt system för att försöka
möta våra barn och de problem vi har.