Fru talman! Den här debatten har huvudsakligen
handlat om grova ungdomsbrott och hur vi hanterar
de brotten i vårt samhälle. Alice Åström har på ett
utmärkt sätt redogjort för Vänsterpartiets syn i de här
frågorna och hur det finns ett nära samband mellan att
vi från vuxenvärlden gör nedskärningar i samhället
och att ungdomar far illa av dessa åtgärder.
Fru talman! Jag skulle vilja uppehålla mig vid det
motsatta problemet. Hur hanterar vårt samhälle
"problem" vid smärre brott? Jag har nämligen som
förälder alldeles nyligen haft en mycket märklig upp-
levelse i samband med en rättegång. Det hör nära ihop
med den diskussion som förts här vad gäller att få
ungdomar att ta ansvar, att tidigt sätta gränser. Det
illustrerade Gun Hellsvik med det gamla talesättet att
det börjar med en knappnål. Jag vill understryka hur
viktigt det är att vi, när vi talar om att sätta gränser
och visa våra ungdomar vad som är rätt och fel, gör
det på ett adekvat sätt. Jag menar att så sker vid flera
tillfällen. Jag har ett mycket konkret exempel på hur
det vid många tillfällen sker på ett felaktigt sätt.
Den erfarenhet jag hade nyligen bestod av följan-
de. Min dotter och 15 kamrater till henne gick ut nian
i våras och målade enligt en gammal tradition i skolan
på en parkvägg, skolgården, en sten och del av en
scen vid skolgården. Det här har gjorts under flera år.
Från skolans sida har man naturligtvis sagt att det inte
är lämpligt. Men man har inte vidtagit några åtgärder,
man har inte i förväg talat ordentligt med ungdomar-
na, med föräldrar eller polis om hur alla gemensamt
skall kunna förhindra att sådant sker. Så målades det
även i samband med avslutningen i juni 1996. Man
raljerade efteråt från skolans sida och talade om att
dessa niondeklasser inte precis skulle platsa i konst-
fack, men ingenting mer hände - förrän till hösten när
vi föräldrar fick ett brev om polisutredning. Varje
barn kallades individuellt med föräldrar till polisför-
hör, alltså 16 ungdomar. Ni kan själva räkna ut unge-
fär hur mycket tid den polisutredningen bör ha tagit.
Samtliga ungdomar erkände. Alla ungdomar och
föräldrar var överens om att det var dumt gjort, att
man skall återställa, arbeta av eller betala det man har
gjort och som varit fel.
Då tror man naturligtvis att saken är utredd och att
samhället därmed har markerat vad som är rätt, vad
som är fel och vad man gör åt saken när det begåtts en
felaktig handling. Så icke fallet! Det kom på vårkan-
ten en kallelse till tingsrätten till huvudförhandling i
detta mål, varvid 16 ungdomar och naturligtvis 16
föräldrar - i vissa fall var det dubbel föräldrauppsätt-
ning - infinner sig i rätten. Rätten samlades den 19
mars i Stockholm. Det var alltså drygt 16 föräldrar,
tre nämndemän, två eller tre advokater och naturligt-
vis rådman, notarie, alltså den gängse uppsättningen.
För målet var avsatt en hel dag. Varje ungdom för-
hördes, och varje ungdom talade om vad han eller hon
hade gjort och talade om att man insåg att man hade
gjort fel.
Fanns det någon där från skolans sida? Det är ju
skolan som skött polisanmälning och ansett att detta
borde beivras på alla sätt och vis. Svaret är nej. Rät-
ten fick avbryta sin förhandling för att skolan skulle
kunna tillfrågas om man var nöjd med den förlikning
som föreslogs. Skolan accepterade den, eftersom man
från skolan inte hade tid att infinna sig till denna för-
handling. Rätten avslutade sin förhandling med att
döma ut böter. Eleverna skulle tillgodogöra den skada
man gjort genom att arbeta tio timmar var.
Det här är ett förhållandevis ringa brott men na-
turligtvis den typ av handling som man inte skall
uppmuntra utan klart och tydligt ange att det här inte
får ske. Men när vi behandlar den här typen av hän-
delser från ungdomens sida på detta sätt ger vi en
totalt fel signal om hur vi handskas med problemen i
samhället. Här visade det sig att den som gjort anmä-
lan inte ens ansåg sig ha tid att infinna sig. Här satsar
rättssamhället på en polisutredning, en huvudför-
handling med alla dessa kostnader. Jag kan inte riktigt
beräkna det, men det måste handla om minst 100 000
kr som det kostade samhället. Men framför allt: Vad
ger det för signaler till ungdomar om hur vi ser på
brott i vårt samhälle, när man från ungdomens sida
har tillstått sina fel och på alla sätt och vis varit villig
att agera?
Därför är mitt förslag att man från justitieutskot-
tets och riksdagens sida, också i diskussioner med
regeringen i de här frågorna, poängterar att det inte
bara handlar om att tala om vad som är rätt och fel
och att i tid stävja det ungdomar gör. Det handlar i
lika hög grad om att visa och ta adekvata steg när vi
tar upp den här typen av brott, se till att vuxenvärlden
tar till rätt åtgärder när fel har begåtts.