Ungdomsbrott

Herr talman! Ungdomsbrottsligheten är ett allvar-

ligt problem. Vi får alltför ofta kännedom om allvar-

liga brott som begås av unga mot unga. Jag vill tro att

alla anser att en av kriminalpolitikens allra viktigaste

uppgifter är att skapa förutsättningar för att samhället

skall kunna fånga upp och tillrättaföra unga männi-

skor som annars riskerar att fastna i drogmissbruk,

brottslighet och misär. Jag vill också tro att alla inser

att vi inte har något fungerande sätt att hantera de

unga som begår riktigt grova brott i dag. Detta vill jag

tro på grund av att alla säger så. Men vad görs?

I dag för vi i alla fall en debatt om ungdoms-

brottslighet. Men den borde inte som grund enbart ha

motioner från allmänna motionstiden. Regeringens

passivitet i denna fråga är skrämmande. Från Justitie-

departementet har gång på gång under lång tid utlo-

vats ett förslag till ersättning av den straffrättsliga

påföljden "överlämnande till vård enligt socialtjänst-

lagen". Detta förslag har hela tiden, enligt uttalandet,

skolat komma mycket snart. Men månaderna har gått.

I måndags damp det äntligen ned - om man nu kan

säga "äntligen" när man talar om ett så misslyckat

förslag. Det är egentligen värt en egen debatt. Låt det

alltså tas upp i en senare debatt, även om jag inte kan

låta bli att något beröra det nya förslaget.

Eftersom vi nu inte har ett regeringsförslag som

grund för dagens debatt är det desto mer glädjande att

det finns åtskilliga motioner. Det visar att i varje fall

riksdagsledamöter inser vikten av att vi finner bättre

former för att hindra unga människor från att hamna i

kriminalitet.

Ett gammalt ordspråk lyder: Den som börjar med

en knappnål slutar med en silverskål. Det är säkert

inte svårt att få de flesta att hålla med om att detta

talesätt ger en korrekt bild av verkligheten. Trots att

ordspråket ger uttryck för något vi vet är sant har

svensk politik inte med någon bredd tagit till sig dess

innebörd. Stölden av knappnålen bagatelliseras, och

vägen jämnas för en fortsatt färd mot silverskålen. Det

är hög tid att tänka om, och inrikta krafterna mot våra

unga. Skall vi lyckas fånga och återföra de goda nor-

merna måste vi ta vara på de krafter som har störst

möjlighet att forma och påverka våra barn.

Bland dessa krafter är den viktigaste föräldrarna.

Föräldrar - i stort sett hur de än ytligt fungerar - är

oersättliga som normöverförare. En färsk rapport från

BRÅ om svenska folket om brott och brottsförebyg-

gande åtgärder visar att så gott som alla svenskar

anser att det är just föräldrarna som har ett stort an-

svar som brottsförebyggare. Jag utgår från att ingen är

beredd att underkänna den kunskap om fostran som

finns hos människor som alla har varit barn och i de

flesta fall dessutom själva är föräldrar.

Om brottsligheten skall kunna bemästras måste

alltså kriminalpolitiken utgå från föräldrarnas betydel-

se och måste också, kombinerad med t.ex. social-,

skol- och familjepolitiken bygga på en helhetssyn.

Åtgärder som bidrar till ett tryggare samhälle och

minskad segregation är viktiga inslag i brottsbe-

kämpningen.

Det offentliga systemet i regelverk och i tillämp-

ning bör utformas efter samma principer som vi till-

lämpar i god uppfostran. Enligt Moderata samlings-

partiets uppfattning bör regeringen snarast ta initiativ

till en bred kartläggning av hur nuvarande lagstiftning

allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och

stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i

rollen som goda fostrare, normöverförare och brotts-

förebyggare.

Enligt lagen om unga lagöverträdare skall vård-

nadshavare normalt informeras när en person under

18 år begår brott. Vårdnadshavaren skall kallas till

förhöret och också informeras om tid och plats för

rättegången. I samma lag stadgas att företrädare för

socialtjänsten skall närvara vid förhöret. Dessa stad-

ganden ger uttryck för allvarliga brister i synen på

föräldrar och deras roll.

Den första bristen är att det inte räcker att vara

förälder för att få information eller bli kallad. Föräld-

rar är alltså inte betraktade som delaktiga i vårdnaden,

och inte heller som betydelsefulla för den unge.

Den andra bristen är att lagen föreskriver att vård-

nadshavare skall kallas till förhör, men att tjänsteman

från socialtjänsten skall vara närvarande.

Den tredje bristen är att föräldrar inte ens behöver

kallas till rättegång.

Denna utformning ger lätt intrycket av att social-

arbetare är viktigare än föräldrar. Den unge uppfattar

inte detta förhållande i den vuxnes perspektiv, utan

riskerar att se icke-vårdnadshavarens frånvaro som ett

bevis för förälderns bristande engagemang. Enligt

Moderata samlingspartiets uppfattning bör föräldrar

kallas oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej.

Lagen bör uttryckligen föreskriva en skyldighet för

föräldrar att närvara både vid förhör och vid rätte-

gång.

Lagen om unga lagöverträdare föreskriver även att

vårdnadshavare är berättigade till ersättning enligt

samma regler som gäller för vittnen. Enligt Modera-

ternas uppfattning ingår det i föräldrarollen att aktivt

delta när barnet försatt sig i svårigheter. Föräldrarnas

närvaro bör främst ses som väsentlig för barnet, och

inte för det allmänna. Rätten till ersättning för instäl-

lelse bör därför slopas för föräldrar.

Det finns flera sätt att stödja föräldrar eller andra

vårdnadshavare som av olika skäl upplever att de inte

fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det

ansvarstagande som fostrarrollen kräver. Ett sätt kan

vara att införa laglig rätt att begära hjälp av polis eller

socialtjänst med att få hem sitt barn när barnet vistas

ute sena kvällar utan föräldrars eller annan vårdnads-

havares tillåtelse. Införande av rätt till stöd då föräld-

rar beslutat att barnet inte får vara ute skulle vara ett

komplement till det utökade skadeståndsansvar som i

dag åvilar den förälder som uppsåtligen eller av oakt-

samhet brister i uppsikten över sitt barn. Införandet av

ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle kunna tjäna

flera goda syften.

Som ett svar på senare tids varningar från såväl

medicinsk expertis som från tull och polis om att

narkotikamissbruket successivt ökar bland unga

människor och om att narkotikadebuten kryper ned i

åldrarna måste samhällets positioner mot narkotikan

flyttas fram ytterligare. Enligt Moderaternas uppfatt-

ning bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov

även på personer under 15 år när misstanke föreligger

om att den unge använt narkotika. Denna åtgärd be-

höver kompletteras med åtskilliga andra.

Bl.a. lämnar regeringens agerande inom EU

mycket övrigt att önska. Justitieministern borde ex-

empelvis lyssna på kommissionären Anita Gradin och

stödja henne i hennes ansträngningar att stärka kam-

pen mot narkotika i Europa.

Vid ett flertal tillfällen under de senaste 12 måna-

derna har jag med socialministern tagit upp behovet

av att informera föräldrar om narkotika. Vi måste vara

medvetna om att för den unge är frågan om narkoti-

kabruk för egen del oftast avlägsen och förhopp-

ningsvis främmande när information ges till den unge.

Däremot har föräldrar ofta bristfälliga kunskaper om

narkotika, dess symtom och verkningar. Detta är en

allvarlig brist, eftersom föräldrarna är de som finns

till hands när den unge eventuellt prövar på narkotika.

Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka ett

bruk är störst om föräldrarna har tillräckliga kunska-

per. Därför borde regeringen skyndsamt ta initiativ till

att förbättra informationen till föräldrar om narkoti-

kamissbrukets symtom och verkningar. Eftersom

socialministern vid våra diskussioner enbart instämt i

behovet, men inte tagit några initiativ, har vi modera-

ter på eget initiativ påbörjat en informationskampanj

till föräldrar. Tyvärr har vi inte Regeringskansliets

resurser, så vårt krav på regeringen står kvar.

De senaste årens brutala våldshändelser har på

nytt väckt frågan om medievåldets betydelse för ut-

vecklingen av våldstendenser bland barn och ungdo-

mar. Det finns starka önskemål om att ta avstånd från

yttringar som uppmuntrar till människoförakt och

våld. Speciellt känsligt är det förstås när barn och

ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig

moraluppfattning möter meningslöst våld i olika for-

mer. Vi moderater är motståndare till att införa censur

och förbud. Anledningen är att vi är övertygade om

att förbud inte är den bästa lösningen på den här sor-

tens problem. När det gäller videovåldet anser vi att

det primära bör vara att föräldrar och andra vuxna i

de ungas närhet försöker förstärka barns naturliga

avståndstagande till våld.

Ett viktigt bidrag är att effektivisera videohandlar-

nas ansvar i 16 kap. § 10 c i brottsbalken om otillåten

utlämning av film eller videogram. Enligt bestämmel-

sen är det bl.a. straffbart att till barn under 15 år läm-

na ut videogram med våldsskildringar om inte bio-

grafbyrån godkänt visning för denna ålderskategori.

Denna regel tillämpas emellertid knappast i praktiken.

Det åligger videohandlaren att kontrollera åldern, men

så sker dessvärre inte alltid. Detta är mycket oroande.

Därför har vi föreslagit att regeringen får i upp-

drag att verka för en effektivisering av de nuvarande

straffbestämmelserna. Vi har drivit denna fråga tidiga-

re, och vi kan i alla fall glädja oss åt att vi nu inte

längre är ensamma. Tyvärr verkar det emellertid som

om en majoritet inte tycker att frågan är viktig.

Det har länge varit ett moderat krav att även den

som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott

skall registreras. Det är av stor betydelse för polisens

kartläggning av brott och brottsbekämpningen i stort

att även brott som begås av minderåriga lagöverträda-

re kan omfattas av polisens misstankeregister. Där-

med skulle bl.a. möjligheterna till snabba ingripande

mot unga som är på väg att spåra ur förbättras betyd-

ligt. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer

rättvisande statistik över brott som begås av barn

under 15 år.

Eftersom vi kan notera att vi börjar få ett visst stöd

för det senare skälet för registrering kommer vi inte

att misströsta utan fortsätta att arbeta för genomföran-

det av denna pusselbit i det brottsförebyggande arbe-

tet, trots förväntat nederlag i dag.

På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett

system för unga lagöverträdare som syftar till att lära

unga att ta ansvar för sina handlingar utan att domstol

och kriminalvård behöver bli involverade. Detta sker i

form av s.k. familjegruppskonferenser. I en sådan,

som skall äga rum kort tid efter brottet och som förut-

sätter att den unge erkänt, deltar gärningsman, föräld-

rar och andra närstående samt offret och till offret

närstående. Vid familjegruppskonferensen kan en

överenskommelse träffas som sedan enbart stadfästs

av domstol. Fördelar med familjegruppskonferensen

som särskilt kan framhållas är att den unge tvingas se

sin egen roll, att föräldrarna involveras som huvudak-

törer och att andra personer i den unges närhet blir

medaktörer.

På en del håll i Sverige har den nyzeeländska mo-

dellen blivit förebild för s.k. familjerådslag. Enligt vår

mening bör regeringen nu gå vidare och ta initiativ till

en försöksverksamhet med efterföljande utvärdering.

Helt uppenbart tycker inte regeringen så, men det är i

alla fall glädjande att fem av riksdagens partier nu

ställer sig bakom det förslag vi moderater hittills varit

ensamma om. Vi hoppas att inte alltför många barn

hinner hamna snett innan en majoritet har insett vikten

av familjegruppskonferensen.

Vad som verkligen är glädjande är att ett enigt

justitieutskott föreslår att riksdagen beslutar om ett

tillkännagivande rörande medling. Under de borgerli-

ga regeringsåren fick riksåklagaren i uppdrag att utar-

beta en modell för s.k. medlingsverksamhet. Redo-

visningen, som skulle ske i oktober 1994, sköts länge

på framtiden och när den väl kom motsatte sig justi-

tieministern en utvidgning av den pågående försöks-

verksamheten med motiveringen att vi ännu vet för

litet om när och hur medling bör användas. Medling

är något vi vet mycket om, och vi kan få veta ännu

mer om medling om vi ser oss omkring utanför lan-

dets gränser. Medling är dessutom något alla männi-

skor förstår eftersom det är det sätt på vilket vi nor-

malt löser våra egna konflikter med våra medmänni-

skor. Det gäller även många gånger då vår konflikt

grundar sig på ett brott.

Justitieutskottet känner sig som väl är inte främ-

mande för medling och föreslår därför att regeringen

uppmanas att genast utarbeta en samordnad och rik-

stäckande fortsatt försöksverksamhet för medling.

Det borde vara en självklarhet att det allmänna

med olika åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för

att hindra en ung människa från att fortsätta på en

brottslig bana. Så är emellertid inte fallet. Reaktionen

kommer ofta sent och saknar verkan. Inte sällan

överlämnas en ung brottsling enbart till socialtjänsten

för vård. I sämsta fall saknar denna vård relevant

innehåll och den unge upplever att han fått samhällets

tillstånd att fortsätta begå brott. Först då den brottsli-

ga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller

tagit sig synnerligen allvarlig form upptäcker den

unge att han döms till fängelse.

Ett sådant system är minst sagt otillfredsställande,

och det är därför mycket beklagligt att regeringen,

med stöd av bl.a. Vänsterpartiet, i december 1994

motsatte sig de planerade förändringar av straff för

unga som den borgerliga regeringen varit överens om

och som byggde på ett enigt förslag från Ungdoms-

brottskommittén. Vår förhoppning har varit att den

nuvarande regeringen skulle inse betydelsen av ett

ändrat, tydligt och konsekvent påföljdssystem för

ungdomar - inte för någon annans skull än för våra

ungas.

Vi moderater föreslår att påföljden överlämnande

till vård enligt socialtjänstlagen utmönstras som

straffrättslig påföljd och att särskilda kriminalvårds-

hem för unga införs. Vi vill också se ett villkorligt

frihetsberövande enligt en ryggsäcksmodell. Det för-

slag som presenterades från Justitiedepartementet i

måndags tillgodoser emellertid inte några av de behov

vi länge pekat på och föreslagit åtgärder för att tillgo-

dose och som dessutom Ungdomsbrottskommittén

enigt har ställt sig bakom. Justitiedepartementets

förslag innebär att överlämnande till vård enligt so-

cialtjänstlagen finns kvar. Var blev tydligheten av?

Departementets förslag innebär dessutom införan-

de av en ny straffrättslig form, nämligen överlämnan-

de till vård vid särskilt ungdomshem. Vad är då ett

ungdomshem, vid vilket straffet skall avtjänas? Jo,

ingenting annat än ett § 12-hem. Vilket vårdbehov

skall föreligga för att man skall dömas till denna

"nya" vårdform? I promemorian står: "Den unges

behov av vård skall inte tillmätas någon betydelse vid

påföljdsbestämningen."

Det som även för en vuxen hittills varit otydligt

blir med det nya förslaget från Justitiedepartementet

totalt förvirrande. Det gör det extra viktigt att vi mo-

derater i dag yrkar bifall till vår reservation 8 rörande

påföljder för unga lagöverträdare. Vi står naturligtvis

bakom samtliga våra reservationer men nöjer oss med

att yrka bifall till reservation 8.