Herr talman! Sverige för sedan flera decennier tillbaka en invandringspolitik som kraftigt avviker från både folkviljan och merparten av övriga västvärldens länder. Få andra länder har tagit emot lika många invandrare i förhållande till det egna landets folkmängd.
Förutom den svenska invandringens massiva omfattning i relation till vår befolkningsstorlek har bristen på selektion lett till att Sverige ofta har tagit emot mycket svårintegrerade invandrargrupper med dåliga förutsättningar att bidra till välfärden och smälta in i samhället.
Vi har också varit alldeles för generösa med att bevilja permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga. Tillfälliga uppehållstillstånd har varit praxis i många andra länder, och det är dess värre inte bara uppehållstillstånden i Sverige som permanentas. När stora invandrargrupper bosätter sig inom samma område utan särskilt stor kontakt med majoritetsbefolkningen permanentas även segregationen och utanförskapet.
År 2011 beviljades 32 114 uppehållstillstånd av anhörigskäl. Nästan varannan person som fick uppehållstillstånd 2011 var någon form av anhöriginvandrare, närmare bestämt 45,9 procent, och så har det sett ut de senaste åren. År 2010 var det 35 procent, 2009 var det 44 procent. Totalt delades närmare 70 000 uppehållstillstånd ut, det vill säga uppehållstillstånd till medborgare utanför EES-området, och därutöver ytterligare 23 226 uppehållsrätter, alltså till EES-medborgare.
Enligt Migrationsverket har 10 procent av så kallade ensamkommande barn och ungdomar tagit hit föräldrar eller syskon. Räknar man in dem som har gift sig med ett ensamkommande barn som fyllt 18 år ökar andelen ytterligare. För varje 100 ensamkommande har det kommit hit ytterligare 27 personer.
Den mycket omfattande anhöriginvandringen har varit möjlig därför att vi i Sverige vid en internationell jämförelse har mycket generösa regler för anhöriginvandring. Men vår omvärld befinner sig i förändring. De flesta andra länder i vår närhet skärper successivt sina lagstiftningar för att anpassa invandringen efter ländernas behov och mottagningskapacitet.
Det faktum att Sverige inte följer med i den utvecklingen har redan fått konsekvenser. Enligt reglerna ska man som bekant söka asyl i det första demokratiska land man kommer till, men många reser illegalt igenom det ena europeiska landet efter det andra utan att ge sig till känna för respektive lands myndigheter, enbart i syfte att kunna söka asyl i Sverige.
Socialförsäkringsutskottet var tidigare den här veckan på besök i Malmö på ett transitboende där vi fick detta bekräftat. Vi fick även ta del av statistik över ensamkommande till Sverige och ytterligare nio europeiska länder. Där framgick det att i alla dessa länder minskade tillströmningen av ensamkommande förra året, utom i Sverige och Tyskland. Till saken hör dock att till Tyskland, som har tio gånger fler invånare än Sverige, kom det bara en fjärdedel så många ensamkommande. Det beror naturligtvis på Sveriges rykte i omvärlden.
Sverige har rykte om sig att här styr fortfarande de verklighetsfrämmande partierna. Här styr de politiker som gärna köper sig positiv publicitet i medier för skattebetalarnas pengar genom att satsa enorma belopp på fortsatt massinvandring och misslyckade integrationsprojekt, samtidigt som de, förvisso för sina egna pengar, köper sig fria från mångkulturen genom att skaffa sig en villa eller bostadsrätt i ett område som domineras av svenskar. Det är den inställningen som jag finner allra mest motbjudande, att mångkultur är någonting positivt så länge jag själv slipper. Jag menar i stället att varje svensk som väljer att bo i Sverige har rätt att slippa bo i ett invandrardominerat område, oavsett inkomst och oavsett förmögenhet. Det är en mänsklig rättighet.
Herr talman! Sverigedemokraterna har en partimotion med sammanlagt 23 yrkanden. Motionen heter
En ansvarsfull invandringspolitik
och är i stora stycken inspirerad av dansk regeringspolitik. I det betänkande som vi debatterar nu, SfU12,
Anhöriginvandring
, behandlas bland annat de första sju yrkandena ur denna motion.
Motionen syftar till att anpassa Sverige efter den verklighet vi lever i. Vi kan inte fortsätta att vara det land som låter befolkningen tyngas av en mer släpphänt lagstiftning än i våra grannländer. För att få uppehållstillstånd bör en minimiålder på 24 år införas för att äkta makar och därmed jämställda personer ska få återförenas. Anknytningspersonen ska inte heller vara dömd för våld eller hot mot en partner de senaste tio åren, och parets samlade anknytning till Sverige ska vara större än till något annat land. Vi menar också att en anpassningsförklaring ska undertecknas av båda personerna.
Vidare vill vi ställa försörjningskrav. För att äkta makar och därmed jämställda personer ska få uppehållstillstånd som anhöriginvandrare ska de i Sverige inte ha mottagit försörjningsstöd under den tolvmånadersperiod som föregår tidpunkten för ansökan. De ska också påta sig fullt försörjningsansvar under en femårsperiod för den part som önskar invandra och dessutom betala ett prisbasbelopp som bidrag till statens utgifter för makens eller makans svenskundervisning och till övriga anpassningskostnader. Naturligtvis ska man också kunna erbjuda en bostad av rimlig storlek. I viss mån finns försörjningskrav redan i dag, men de behöver skärpas ytterligare.
Det här handlar egentligen om att det ska finnas någon rimlig anledning till att dessa invandrare uppehåller sig i Sverige. De svenska skattebetalarna ska inte behöva belastas av att invandrare tar hit anhöriga.
Herr talman! Jag stannar där och yrkar bifall till Sverigedemokraternas samtliga reservationer.