Fru talman! Det var inte jag som pratade om ett halvår när det gällde ambassadöppnandet. Det var faktiskt Christina Höj Larsen. Det är inte ett halvår mellan maj månad och juni månad. Det är inte heller ett halvår mellan juni månad och juli månad. Det tycker jag kan vara viktigt att understryka i den här debatten när vi pratar om ambassadfrågor.
När det sedan gäller avsikten från regeringens sida var den, precis som jag sade i mitt anförande, att skicka ut förslaget på remiss, men Migrationsöverdomstolens dom har inte nödvändiggjort detta.
Även vår tilltänkta utredning hade ju tagit tid. Jag tycker att man ska vara så pass ärlig att man redovisar här i talarstolen att alla processer tar tid. Vare sig man vill eller inte är den demokratiska ordningen för att skapa en ny lagstiftning skriven på detta vis.
Denna så kallade svekdebatt, för att ta Christina Höj Larsens ord från hennes tidigare anförande i min mun, förs i en situation där uppemot 20 000 personer kommer att kunna återförenas. Lyssnar man på oppositionen skulle man kunna frestas att tro att nästan det motsatta hade ägt rum. Det är alltså faktum. Då är det viktigt att minnas detta.
Precis som Ulf Nilsson tidigare pekade på är lagstiftningsprocesser långsamma processer. Det är de på goda grunder. Det är de därför att vi vill att rättssäkerheten ska sitta i högsätet. Vi vill ha genomlysning och eftertanke. Då måste vi också vara beredda att stå upp för de principerna och inte bara välja det enkla, närmast populistiska sättet att resonera i de här frågorna. Oavsett om vi gör på det viset att vi följer rättsutvecklingen, vilket jag och regeringen förespråkar, eller om man väljer att tillsätta utredningar eller ta utskottsinitiativ tar saker och ting tid. Det måste man vara ärlig och redovisa. Det tycker jag också att Christina Höj Larsen bör vara.