Herr talman! Vi minns. För drygt ett år sedan stod vi här. Åhörarläktaren var ovanligt fullsatt. Där satt mödrar, fäder, mostrar och syskon. Alla hade det gemensamt att de väntade. De hade anhöriga kvar i krigets Somalia eller i grannländerna som de nekats återförening med eftersom de anhörigas identitet inte kunde styrkas. De hade väntat länge, några i flera år, och nu krävde de besked om när denna ständiga väntan, längtan och oron skulle ta slut.
Visst minns vi även svaret de fick av migrationsminister Billström, av de borgerliga riksdagspartierna och av Miljöpartiet den våren: att frågan var under beredning för att hitta en lösning och att det var en del av den migrationspolitiska överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet som presenterades för drygt ett år sedan. Man lovade att hitta en lösning som skulle få slut på oro, farhågor och längtan.
Familjerna lovades en lagändring som skulle träda i kraft den 1 juli 2012, och med detta magiska datum framför sig har familjerna försökt överleva och hantera sina liv till dess att lösningen skulle komma.
Detta löfte bröts dock i våras. För många familjer finns nu inget datum att se fram emot och inget hopp att sträva efter. Därför är åhörarläktaren ganska tom i dag.
Det var inte heller enkelt att förbereda sig inför dagens debatt eftersom det har sagts så otroligt mycket och skett så lite, och då förlorar orden till slut sin betydelse. Kvar finns bara en obehaglig känsla av svek.
Herr talman! I stället hänvisar regeringen nu till en dom i Migrationsöverdomstolen från januari i år. Vad regeringen dock inte säger är att domen endast öppnar för ett användande av dna-bevisning i fastställande av identitet vid familjeåterförening mellan föräldrar och deras minderåriga barn. Frågor som rör andra familjeband lämnas fortfarande helt olösta.
Domen ger inga svar på frågor som rör icke-biologiska familjeband, till exempel hur vi ska säkerställa familjeåterförening för föräldrar och adopterade barn, eller rätten till familj även för barnlösa makar.
Domen ger inte heller svar på familjeåterföreningens alla praktiska svårigheter för föräldrar och barn även med blodsband. Inte heller vid en genomläsning av Migrationsverkets rättsliga ställningstagande från den 21 februari i år hittar vi svar på hur återföreningsprocessen rent praktiskt ska gå till.
Dna-analysen ska enligt det rättsliga ställningstagandet göras av Rättsmedicinalverket, men hur ska verket erbjuda dna-analyser i Somalia?
Migrationsministern har hittills inte lämnat några ledtrådar till hur processen ska gå till eller hur alla dessa obesvarade frågor ska lösas.
I en interpellationsdebatt med migrationsminister Billström i april i år hoppades jag att finna åtminstone ansatsen till en tanke om vad regeringen ska göra för att lösa alla dessa frågor som domen i Migrationsöverdomstolen lämnar obesvarade. Som många andra trodde jag att allt tal om överenskommelsen under det gångna året måste betyda något, att det utlovade lagförslaget om familjeåterförening måste ha resulterat i några konkreta förberedelser för hur familjeåterföreningar ska gå till. Men så var det inte.
Svaret från statsrådet visade tyvärr att regeringen inte tänker göra något alls för att lösa dessa problem. I stället valde statsrådet att svara att han noga kommer att följa rättsutvecklingen.
För statsrådet är tid tydligen inget problem. Ett eller två år har kanske inte så stor betydelse för ett statsråd. Men ett, två eller tre år har stor betydelse för ett barn som väntar på att återförenas med sin mamma eller pappa. Det är år som försvinner ur deras liv.
Ännu värre är, herr talman, att denna tid även kan få konsekvenser för dessa familjers möjlighet att någonsin få återförenas. Om barnen hinner fylla 18 år under tiden processen pågår, medan migrationsminister Billström följer utvecklingen, har de ingen rätt att återförenas med sin familj. Detta är helt orimligt. Vänsterpartiet anser att även barn som hunnit fylla 18 år ska kunna återförenas med sin familj.
Herr talman! Centralt i migrationsministerns svar till mig under interpellationsdebatten i april var att prövningen av dessa familjeåterföreningsärenden är rättssäker och likartad.
Tyvärr har vi sedan dess fått flera rapporter som tydligt visar att så inte är fallet. Sveriges Radio rapporterade den 9 maj att domen från Migrationsöverdomstolen om dna-bevisning tolkas olika i landets olika migrationsdomstolar. Det fick utskottet även höra i Malmö i måndags. Nu kommer också rapporter om att en av de viktiga ambassader som anhöriga kan söka från i Kenya är tillfälligt stängd.
Det är inte, herr talman, tecken på en rättssäker och likvärdig process för alla familjer. Snarare visar det att våra farhågor faktiskt har besannats.
Herr talman! Under våren har jag och säkert många andra i utskottet varit i kontakt med människor som berörs av frågan om utebliven familjeåterförening. Det de alla efterfrågar är ett tydligt och täckande lagförslag som reglerar familjeåterförening för familjer med och utan blodsband och en infrastruktur från myndighetens sida att kunna hantera frågan rättssäkert och likartat. För mig är det svårt att förstå varför regeringen väljer att svika löftet om ett lagförslag som skulle kunna klarlägga alla dessa saker. Ännu svårare är det att förstå att Miljöpartiet fortsatt väljer att legitimera regeringens, eller snarare Moderaternas, politik med en överenskommelse som inte har levererat på de fyra tunga områdena rätt till vård för asylsökande och papperslösa, rätt till skola för papperslösa barn, vidgning av begreppet "synnerligen ömmande" och det som vi återigen debatterar i dag, nämligen rätt till familjeåterförening.
Regeringen och Miljöpartiet har haft god tid på sig att arbeta fram förslag. Överenskommelsen presenterades i mars. Domen från Migrationsöverdomstolen kom i januari i år. Man undrar vad regeringen och Miljöpartiet har gjort under denna tid. Varför har man inte lyckats skapa åtminstone skissartade planer för hur återföreningen ska gå till?
Genom att nöja sig med domens praxisändring och en ambition om att följa rättsutvecklingen i framtiden kryper regeringen fegt undan sitt grundläggande ansvar att aktivt skapa en rättvis lagstiftning för anhöriginvandring som är hållbar över tid.
Vänsterpartiet kräver fortfarande att löftet till de splittrade somaliesvenska familjerna inte sviks. Varje ny dag i väntan är en dag för mycket. Därför krävs ett konkret lagförslag som skapar en hållbar och rättssäker möjlighet till familjeåterförening som löser upp alla dessa frågetecken.
Herr talman! En kvinna ska alltid ha samhällets stöd att lämna en man som misshandlar eller utnyttjar henne. Det stödet ska finnas när första slaget faller, när första kränkningen sker. Det svenska samhället har fortfarande en lång väg kvar innan detta är verklighet. För vissa grupper av kvinnor är vägen längre än för andra. Kvinnor som kärleksinvandrat till Sverige är i en mycket utsatt situation. Trots vissa ändringar gör tvåårsregeln att kvinnorna fortfarande tvingas stanna kvar hos förövaren om de inte vill utvisas. De tvingas utstå våld om det inte har hunnit eskalera till "allvarliga kränkningar". Hållningen verkar vara att lite stryk får man tåla.
När propositionen skrevs påpekade Vänsterpartiet i en reservation till utskottsbetänkandet att formuleringen kunde få till följd att för hög grad av våld och kränkning kunde komma att accepteras och att myndigheterna medgavs ett för stort tolkningsutrymme. Det är nu alldeles uppenbart, bland annat genom rapporter från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige både 2009 och 2010, att det har blivit just så.
Vänsterpartiet anser att en kvinna som utsatts för misshandel eller kränkningar inom de första två åren inte ska kunna utvisas. Som feministiskt parti är det för oss en självklarhet att samhällets skydd mot våld ska gälla alla kvinnor oavsett ursprung. Skydd mot våld och kränkningar måste därför överordnas hotet om utvisning.
Med detta, herr talman, ställer jag mig naturligtvis bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 9.