Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer.
Vi lever i en demokrati där alla människor är lika värda med likhet inför lagen - en lag som utgår från ett humant synsätt. I detta humana samhälle hjälper och skyddar vi varandra. Det är detta som ligger till grund för att Sverige har anslutit sig till bland annat Genève- och Europakonventionerna. Utifrån detta förhållningssätt har dagens utlänningslag vuxit fram. Denna lag ger människor rätt att söka skydd i Sverige om man riskerar förföljelse, tortyr eller död.
Alla människor som besitter någon form av empati förstår att ett liv ensam i ett främmande land bara blir ett halvt liv om man får leva det utan sin familj. Därför har både EU och Sverige varit väldigt tydliga med att man ska ha rätt att få hit sin familj. Med familj menas normalt kärnfamilj, även om vissa undantag kan göras för anhöriga som man bodde tillsammans med i hemlandet eller om man där hade ett starkt beroendeförhållande.
Under den del i betänkandet som berör anhöriginvandring finns det motioner som både vill inskränka och utvidga rätten. Min uppfattning är att nuvarande lagstiftning har en bra balans. Man bör vara medveten om att den absolut största delen av dem som kommer till Sverige som anhöriginvandrare inte är anhöriga till flyktingar utan till svenskar eller andra som har bott här länge.
När man hör Sverigedemokraternas sifferexercis blir man lite förvånad. Häromdagen fick vi uppgiften att av de ensamkommande barnen är det bara 10 procent som får hit sina anhöriga. Den största gruppen av dem som kommer in i Sverige är svenska medborgare som återinvandrar. Siffran för 2011 för hur många anhöriga som har en anknytningsperson som är flykting är något över 3 000 - 3 037, om jag inte minns alldeles fel.
Många människor kommer till Sverige för att gifta sig eller ingå ett samboförhållande. Det är, som jag nämnde, den största gruppen av anhöriginvandrare. Den är sju gånger större än gruppen där anknytningspersonen är en flykting. Så jag kan konstatera att Sverigedemokraternas politik, som innebär att man vill minska flykting- och anhöriginvandringen med 90 procent, skulle vara ett gigantiskt dråpslag mot kärleken. För alla de svenskar som hittat kärleken utanför Europas gränser skulle det inte vara möjligt att ta hit sin älskade. Det är uppenbart för alla att kärleken är gränslös, men det vill Sverigedemokraterna ändra på.
Myndigheterna gör ingen seriositetsbedömning av förhållandet i samband med ansökan. Det utfärdas i stället ett tidsbegränsat uppehållstillstånd oftast på två år. Skulle förhållandet avslutas under de två första åren upphör tillståndet. Men är man fortfarande ett par efter två år ges oftast ett permanent uppehållstillstånd.
Med denna ordning följer dock en debatt om att kvinnan, vilket det oftast är, inte vågar bryta upp ur ett destruktivt förhållande eftersom hon då förlorar sitt uppehållstillstånd, utan i stället lever kvar i förhållandet.
Lagen ger dock en möjlighet till undantag om utlänningen eller hennes barn har utsatts för våld eller annan kränkning. Utskottet har tidigare påtalat vikten av att lagstiftningen ger kvinnor och barn skydd. Regeringen har utsett en utredare som ska kartlägga och analysera förekomsten och omfattningen av våld och kränkningar och föreslå eventuella insatser. Detta ska redovisas den 6 juli 2012. Jag anser att det är viktigt att regeringen följer upp utredarens slutsatser.
Sedan den 15 april 2010 har vi i Sverige ett försörjningskrav. Det är ett krav som ska underlätta för anhöriga att snabbare komma in i samhället. Det ska göra att deras första tid i Sverige sker under mer ordnade former. Det ska skapa förutsättningar för att slippa trångboddhet, men också ge barnen ett lugnare hem och bättre förutsättningar att till exempel klara skolarbetet. När Sverige införde försörjningskravet var det en anpassning till övriga Europa. Det finns dock ett antal undantag från försörjningskravet, och det är framför allt när barn är inblandade. Jag anser att det är en bra avvägning mellan försörjningskrav, som är ett modest krav, och rätten att återförenas med sin familj.
När man kommer som flykting och sedan får asyl har man kunnat göra troligt att man har behov av skydd. Det ligger i sakens natur att om man tvingas fly har man svårare att förevisa godkända identitetshandlingar, och eftersom man inte utan risk kan lämna Sverige är kravet på identitet satt lägre. Vad gäller anhöriga är det lite annorlunda. Här är kravet fastställd identitet. Man ska då ha i minnet att den anhörige inte löper någon risk att förföljas, torteras eller dödas. Om så var fallet skulle ju den anhörige själv ha asylskäl. Det är då rimligt att man har ett högt krav på identiteten. Det finns ett rättmätigt krav att man ska veta vilka människor man ger uppehållstillstånd till. Kravet på fastställd identitet försvårar för människohandel och annan brottslighet. Det som ställt frågan på sin spets är när det är omöjligt för den anhörige att få fram handlingar som kan fastställa identiteten. Detta har under ett par år drabbat framför allt personer från Somalia, ett land som sedan tidigt 90-tal saknar fungerande regering och myndigheter.
I början av året kom dock Migrationsöverdomstolen med en praxisbildande dom som säger att dna bör jämställas med fastställd identitet. Det får naturligtvis till följd att vi får en ökning av anhöriginvandrare. Vi ligger för 2012 på en prognos på 7 500. Vi kommer att få en ganska kraftig ökning under 2013, uppemot 17 000 - nu talar jag om prognoser - för att 2014 gå ned till nuvarande nivåer.
Jag har förståelse för den oro som vissa kommunföreträdare visar, inte minst de som har många somalier bosatta i kommunen. Jag förutsätter därför att regeringen noga följer frågan. Vi får inte glömma att det är kommuner som tagit sitt samhällsansvar genom att ta emot nyanlända. Jag vill påpeka vikten av att detta är ett ansvar för Sverige oberoende av politisk nivå.
(Applåder)