Fru talman! För en dryg månad sedan hade vi en
aktuell debatt, och då var socialministern här. Den
debatten hade vi i Miljöpartiet tagit initiativ till. Vi
ansåg och kände att kvalitetsfrågorna, som en sam-
manfattande aspekt, är någonting som vi behöver
bekymra oss om härifrån riksdagen. I övrigt är fak-
tiskt äldreomsorgsfrågorna väldigt mycket en kom-
munal angelägenhet, och bör så förbli. Det vi kan
göra är att ge riktlinjer och rekommendationer och
skapa vissa lagar runt detta, men i allt väsentligt
handlar det om vilken ambitionsnivå som finns och
vilken politik som förs kommunalt.
Har man en sådan delegationsordning krävs det
också en bra tillsyn. En övergripande synpunkt som
jag har i de här frågorna om äldrevård är att jag tror
att vi i riksdagen kommer att behöva återkomma till
tillsynsfrågorna framöver.
I den debatt vi hade i februari om äldreomsorgen
lyfte jag fram frågan om regionala utvecklingscent-
rum vars huvuduppgift egentligen ska vara att före-
bygga missförhållanden, skapa kvalitet, ge råd, syssla
med kompetensutveckling och forskning och utveck-
ling. Det känns som en väldigt central punkt som
egentligen inte är beaktad i det uppsamlingsheat som
det här betänkandet är. Här finns en väldig massa
motioner och förslag blandade.
Jag kommer bara att kommentera några saker som
känns extra viktiga för oss gröna.
Två aspekter som har kommit in i alla politikom-
råden under de senare åren, och också i äldrepoliti-
ken, är det som har med kön och genus att göra och
det som har med kulturell bakgrund att göra. Det här
är två stora medvetandeområden som faktiskt växer
även hos oss politiker.
Vi har en reservation 7 som jag vill yrka bifall till.
Den tar bl.a. upp villkoren för just avlastning genom
hemtjänsten, som verkar fördelas olika. Det handlar
om stödet om man t.ex. har en make som behöver
hjälp och tillsyn. Det här stödet verkar fördelas olika
och riktlinjer och direktiv kommer att behövas för
det.
I den reservationen tar vi också upp den andra
aspekten som jag nämnde. Det gäller framför allt ett
äldreboende som byggs på en språklig grund. Det är
någonting som antagligen kommer mer framöver. Där
bör man rekrytera personal som har dessa språkkun-
skaper och som kanske har kunskap om olika kultu-
rella bakgrunder.
Häromdagen fick riksdagen göra ett studiebesök i
Stockholms kommun. Då såg vi en väldigt enkel,
småskalig och sympatisk modell för hur man dels kan
rekrytera, eftersom vi har ett rekryteringsbehov, dels
kan öka integreringen och även höja just den här
kompetensen vad gäller kulturell och språklig bak-
grund. Sådana modeller för att slå, i det fallet, tre
flugor i en smäll kan behöva utvecklas framöver när
vi får alltfler äldre som har en annan kulturell bak-
grund. De kan t.ex. vara invandrade från andra länder.
En annan aspekt som togs upp i diskussionen i
februari var de anhörigas situation. Jag är väldigt
förtjust i begreppet humankapital. Det säger att män-
niskor är en resurs. Det ligger något alldeles grund-
läggande i att se att gamla människor faktiskt är en
resurs och har någonting att tillföra oss. De har nå-
gonting att säga oss. De kan vara ett bibliotek, som vi
hörde av Kerstin Heinemann. Det är ett väldigt fint
uttryck. Dessutom är naturligtvis också de anhöriga
en stor resurs, men de sitter i en besvärlig sits. De
behöver avlastning. De kan behöva handledning. De
kan behöva möjlighet att ta tjänstledigt för att kunna
sköta sina gamla anhöriga. Vi vill flagga för en idé
om en lokal anhörigkonsulent till stöd för de här
människorna. Vi kommer att återkomma till det
framöver. I väntan på det anser vi att förslaget med en
kommunal äldreombudsman kan vara en mycket bra
idé, och vi är beredda att stödja det.
Av egen erfarenhet, bl.a. som anhörig till mina
numera döda föräldrar, men också som chefstjänste-
man inom hemtjänsten, kan jag bara säga att anhö-
rigträffar, enkla anhörigträffar där man samlar de
anhöriga, tar upp problem, ger råd och lyssnar, har en
väldigt god effekt. Det är någonting som borde akti-
veras mycket mer kommunalt än vad som sker i dag.
I det sammanhanget vill jag också slå ett slag för
att stötta närståendeföreningar där man går samman
och driver krav. Dessutom bör man naturligtvis ha en
dialog med pensionärsföreningarna.
Allt detta handlar om att ta humankapitalet i an-
språk och se att det är människor som sitter på lös-
ningar. Politiker måste lära sig att lyssna på de gamla
och på de anhöriga.
Den tredje stora humankapitalresursen är natur-
ligtvis personalen. Den frågan ville jag också lyfta
fram när vi hade den stora diskussionen i februari.
Det är tre saker som skapar kvalitet i äldrevården som
har att göra med personalen.
För det första gäller det att inte bli utbränd. Miljö-
partiets stora krav inför valet är kortare arbetstid. Det
ska finnas möjlighet att orka fungera och vara i tjänst
fram till sin egen pensionering. Vi kan inte ha det
tryck och det tempo som vi har i arbetslivet i dag. Vi
måste arbeta för ett lugnare tempo och kortare arbets-
tid. Ett mycket sympatiskt system är 3-3-systemet
som utprovas än här och än där. Det kommer att
komma med kraft framöver. Tro mig! 3-3-systemet
innebär att man arbetar tre dagar och är ledig tre da-
gar. Man lägger helt enkelt ett sådant schema. I de
sammanhang där det hittills har provats har det varit
väldigt uppskattat. Jag tror att det har stora fram-
gångsmöjligheter inom äldreomsorgen också.
Den andra viktiga faktorn när det gäller persona-
len i äldreomsorgen är naturligtvis utbildning och
kompetens. Det hör ihop med statusen. Här tror jag
att vi är väldigt ense. Jag skulle bara vilja flagga för
att lyfta fram just detta med handledning. Det bör
finnas en resurs för kontinuerlig bra handledning. Hur
gör man om de gamla är besvärliga? Hur gör man i en
viss situation? Vilka möjligheter finns det att höja
kompetensen till vardags? Det är vad handledning
innebär.
Den tredje viktiga faktorn är medinflytandet. Hur
skapar vi system där personalen själva är med i
schemaläggningen, där de är med i vårdplaneringen
och har ett inflytande över de vårdbeslut som fattas?
Hur skapar vi ett system där man själv sitter ned och
tänker efter vilka mål man har med den vård man
utför? Alla sådana ansatser där personalen ses som en
resurs och tas med i planering, uppbyggnad och orga-
nisation av arbetet leder till att yrket får högre status
och att man känner delaktighet och större ansvar.
Självstyrande grupper är en modell som flera av oss
har pratat om i andra sammanhang.
Fru talman! Till slut vill jag också yrka bifall till
reservation 35. Den handlar om en för oss miljöpar-
tister mycket angelägen fråga som inte alls är föremål
för något pågående arbete, som det faktiskt står som
motivationen till avslagsförslaget. Det handlar om
kosten, maten, och de gamlas möjlighet att få ett
riktigt näringsupptag, att hålla blodsockerhalten på en
lagom nivå, att inte bli undernärd och att inte hamna i
förvirringstillstånd. Den här aspekten känns oerhört
negligerad för oss. Vi vill driva detta vidare.
Självklart handlar det om att maten ska ha kvali-
tet. Den ska helst vara närproducerad. Det ska vara
rätter man känner igen, känner till och vill ha. Vi
önskar naturligtvis att det ska vara en ekologisk pro-
duktion utan tillsatser av bekämpningsmedel och
framför allt utan genetiskt förändrade livsmedel och
grödor. Den ska naturligtvis vara näringsberäknad.
Men även om detta föreligger kanske man inte äter av
maten. En faktor som är bortglömd handlar om att få
sällskap. Mat är inte bara någonting som ska kastas in
i ena ändan och förhoppningsvis konsumeras av nå-
gon som sitter ensam och vill ha sällskap mer än mat.
Möjligheten att när man äter ha sällskap av perso-
nal, av en anhörig eller, som vi var inne på tidigare,
av personer från väntjänstföreningar eller andra före-
ningar där man ställer upp utifrån ett socialt engage-
mang, är väldigt viktig för att maten över huvud taget
ska komma in i kroppen.
Min sista synpunkt vad gäller kosten är att den bör
tillagas på plats. Modeller av typen cook and chill,
där maten tillagas på ett ställe men kyls ned och
fraktas till ett annat, är inte bra. Spåren från Tierp
förskräcker.