Äldrepolitik

Fru talman! Det här betänkandet har titeln Äldre-

politik, men borde kanske rätteligen rubriceras

"Äldreomsorg". Att fundera över äldrepolitik i vidare

mening är en uppgift för den parlamentariska äldrebe-

redningen, Senior 2005, och vi presenterade ju vårt

s.k. diskussionsbetänkande för några dagar sedan.

Där belyser vi den demografiska utvecklingen de

närmaste årtiondena, och vi belyser frågor om den

äldre befolkningens roll i samhällsliv och i arbetsliv -

allt ur ett livsloppsperspektiv och med sikte på delak-

tighet och inflytande.

Det finns anledning att ofta upprepa de nationella

mål som antogs av riksdagen på våren 1998. Äldre

ska kunna leva ett aktivt liv, ha inflytande i samhället

och över sin vardag, kunna åldras i trygghet och med

bibehållet oberoende, bemötas med respekt samt ha

tillgång till god vård och omsorg.

De här målen, som vi ju alla var och är överens

om, är också utgångspunkten för den samlade äldre-

politiken. Men trots att äldrepolitik handlar om så

mycket, om hela samhället, sätts i dag fokus ofrån-

komligen på de sista orden i de nationella målen,

nämligen på vården och omsorgen.

Det är på detta område vi i dag möter många ifrå-

gasättanden. Klarar samhället att leva upp till målen

om att ge de äldre tillgång till god vård och omsorg?

Gör vi det i dag? Vi kan se oss om och reflektera över

det. Men framför allt: Gör vi det i morgon, när kraven

kommer att bli så mycket större? Det här är berättiga-

de frågor, och det är kanske inte så förvånande att sju

av tio svenskar svarar nej när SIFO frågar om de har

förtroende för att samhället kan tillgodose deras

vårdbehov som äldre.

Det är en alarmerande förtroendekris, och det är

nödvändigt att vi förhåller oss till den med stort all-

var. Vi vet att de flesta av oss får ett stort vårdbehov

under den sista delen av livet. Därför måste vi som

samhälle förbereda oss noga i dag. Det handlar både

om volymer och om innehåll i äldreomsorgen.

Äldreomsorgen handlar som sagt om så mycket,

och dagens betänkande behandlar en lång rad viktiga

frågor. Alla är angelägna i sig, men kanske tre huvud-

frågor förtjänar att betonas speciellt.

Det handlar om personalen, om tillgång till utbil-

dad personal. Vidare om tillgänglighet till vården och

då särskilt om tillräckligt antal vårdplatser. Och slut-

ligen om värdighet i vården, om etik och om att se

den lilla människans behov. Man ska kunna garantera

den enskilde den värdighet som måhända återställer

något av den tilltro till samhällets vilja och förmåga

som vi har sett gå förlorad den senaste tiden.

För det första, fru talman, är personalförsörjning-

en en helt avgörande fråga när det gäller vårdens

kvalitet. Det är i själva verket personalen som är

kvaliteten. Här har vi också den stora utmaningen när

vi ser framåt. Rekryteringsbehovet till kommunal

vård och omsorg har Kommunförbundet beräknat till

220 000 personer fram till 2010. Det är lätt att inse att

enbart med ungdomar som gör sitt yrkesval i gymna-

sieskolan kan vi inte nå det målet, inte på långt när.

Vi måste i själva verket locka människor som redan

etablerat sig inom andra sektorer att byta arbete. Hur

lyckas vi med det?

Här gäller det väldigt ofta en kamp mot dystra

bilder och negativa attityder till att arbeta inom vår-

den. När Landstingsförbundet förra året undersökte

gymnasieungdomarnas intresse för olika sektorer

visade det sig att vården låg på åttonde plats av 18

studieområden. Placeringen var dessutom lägre än

1999. Det finns en rad orsaker till detta. Löneläge,

arbetstider och könsfördelning är några. Men också

arbetets innehåll, kompetenskrav och möjligheterna

till utveckling har betydelse.

Det är djupt oroande, fru talman, att så många

kommuner i dag tvingas anställa helt outbildad per-

sonal på grund av de akuta behoven. I vilken annan

verksamhet skulle vi acceptera att 40 % av personalen

saknar adekvat utbildning för sina arbetsuppgifter? I

den viktiga vården och omsorgen om våra äldre är det

den verklighet vi lever med. Trots att det nu gått tio år

sedan ädelreformen genomfördes är situationen den

här. Det är naturligtvis inte personalens fel, och det är

definitivt inte så att dessa tusentals, i de flesta fall

kvinnor gör ett dåligt jobb, trots att de inte har en

adekvat utbildning. Men det är ändå de anställdas rätt

att kräva av arbetsgivaren att denne ger dem den

trygghet som ligger i en adekvat utbildning. Det är

också de äldres rätt att få vårdas av personal med rätt

kompetens.

Det här handlar om ekonomi, som så mycket av

det vi talar om här. Mer pengar till kommunerna ger

inte bara fler händer i vården, som vi ofta säger, utan

framför allt hela människor med empati och bred

kompetens som kan ge både av sitt engagemang och

av sin kunskap. Vi kristdemokrater anvisar år efter år

större resurser till kommunerna just för att möta de

här akuta behoven.

För det andra, fru talman, har vårdplatserna mer

än halverats i Sverige sedan mitten av 80-talet. En

undersökning för snart två år sedan visade att nästan

5 000 äldre i landets kommuner saknade plats i s.k.

särskilt boende, trots konstaterat behov. Omkring

hälften av de här människorna hade t.o.m. fått ett

biståndsbeslut om särskilt boende. Om man vet vilket

nålsöga ett biståndsbeslut innebär vet man också

något om dessa äldres akuta behov.

Socialministern, som tyvärr inte är här i dag, har

på direkta frågor här i riksdagen inte kunnat peka på

någon konkret åtgärd från regeringens sida för att lösa

den närmast desperata situationen för de här männi-

skorna. Regeringen skulle enligt ministerns uppgift

följa upp den här undersökningen och sedan fundera

över åtgärder. Det är inte särskilt aktivt, kan man

tycka. Nu finns det som sagt ingen minister här som

kan upplysa om vad som har hänt, men de förtvivlade

äldre och deras anhöriga väntar inte främst på under-

sökningar och uppföljningar utan på vårdplatser.

Vi kristdemokrater har redovisat en plan för nya

vårdplatser i kommuner och landsting, och vi har

anvisat resurser i vår budget. Det här säger Socialde-

mokraterna och samarbetspartierna nej till och ägnar i

stället kraften åt att stifta stopplagar mot alternativ i

vården. Det går åt mycket energi för regeringspartiet

att häckla och misstänkliggöra den begränsade del av

vården och omsorgen som drivs i alternativa former.

Tänk om något av den energin kunde ägnas åt att lösa

problemen för de förtvivlade människor som inte är

speciellt intresserade av huvudmannaskapsfrågor utan

främst frågar efter trygghet och välfärd.

Fru talman! De äldre och deras anhöriga måste få

mycket konkreta garantier för att behoven tillgodoses

och att det sker med respekt för varje människas

integritet och värdighet. Den senaste tidens uppmärk-

sammade missförhållanden i Gislaved och på andra

håll har visat på behovet av en förpliktande värdig-

hetsgaranti i vården. I de fall där vårdgivaren miss-

lyckas att uppfylla sina åtaganden ska den här garan-

tin kompensera den enskilde i form av avgiftssänk-

ningar eller andra åtgärder. Det kristdemokratiska

kravet på värdighetsgaranti drivs i dag ute i kommu-

nerna med klar inriktning på den lilla och utsatta

människans behov av trygghet. Det är det som det

handlar om.

Fru talman! Personalbehov, vårdplatser och vär-

dighet är centrala frågor. Det finns också en rad andra

frågor i det här betänkandet och inom det här området

som förtjänar att lyftas fram. En sådan gäller t.ex.

tillsynen. Vi har i dag olika tillsynsmyndigheter över

landstingens och kommunernas vård. Det är inte bra.

Eftersom tillsynen är en viktig del av kvalitetskon-

trollen och säkerheten är det angeläget att den funge-

rar på ett tillfredsställande sätt. Det är en trygghet för

alla parter, för de äldre, för de anhöriga och för per-

sonalen. Därför bör tillsynsmyndigheten vara den-

samma.

Fru talman! Nästan 5 000 äldre väntar förgäves på

sina vårdplatser ute i landets kommuner. Vi behöver

mer än 200 000 nya medarbetare de närmaste åren.

Vårdens stora personalbehov är så akuta att man

t.o.m. tvingas anställa helt outbildad personal. Sju av

tio svenskar känner oro för en vård utan värdighet.

Det behövs en ny politik i Sverige, en politik för de

äldres skull.

Fru talman! Jag står självfallet bakom samtliga

kristdemokratiska reservationer och dem vi har

gemensamt med andra partier, men yrkar här endast

bifall till reservationerna 4 och 33.