Herr talman! Betänkandet i dag ska handla om
politik för äldre, men i stället handlar det om politi-
kers makt, om löften som inte infrias och om ekono-
miska styrsystem som stjälper i stället för hjälper. Låt
mig åskådliggöra denna vänsterpolitik med följande
uppräkning: Haninge 19-0, Uppsala 41-11, Karls-
krona 15-4, Malmö 26-0 och Ljusdal 10-1.
Jag kan fortsätta att räkna upp liknande siffror
från åtskilliga kommuner i landet. Det handlar inte
om fotbollsresultat - det handlar om äldre sjuka i
behov av vård och omsorg som har velat flytta till en
annan kommun och till ett annat boende men inte fått
lov.
Till Haninge ville 19 flytta. Ingen fick möjlighet.
Till Uppsala ville 41 flytta. Bara 11 kom dit. Till
Karlskrona ville 15 flytta. Bara 4 kom. Till Malmö
ville 26 äldre, men ingen kom. Till Ljusdal ville 10,
men det var bara 1 som fick en chans.
En person, bakom alla dessa siffror, som har hind-
rats är Anna-Lisa Mollbrink. Hon är nu svårt MS-sjuk
och sitter fast i rullstol. Hon ville ha hjälp när hon
kom till sin sommarstuga, men kommunen kunde inte
ställa upp.
En annan kvinna, som är svårt cancersjuk, ville
flytta till ett annat boende och till en annan kommun
där hon hade barn och familj. Den nya kommunen
bedömde hennes vårdbehov och sade: Det behövs
inget särskilt boende som ni har det i dag. Det räcker
att ni får hemtjänst i några timmar.
Den äldre cancersjuka kvinnan vågade inte flytta.
Hon stannade kvar.
Herr talman! Som frisk skattebetalare kan jag
själv avgöra var jag vill bo i landet och hur jag vill
bo. Men som sjuk skattebetalare ska jag bedömas och
jag ska ansöka. Jag beläggs i praktiken med någon-
ting som snarast skulle kunna kallas för kommunar-
rest trots att lagen egentligen ger mig rätt.
Socialstyrelsen har också tittat närmare på hur
förhållandet är med rätten att flytta, som står inskri-
ven i socialtjänstlagen. Man har gjort det i en rapport
om äldres rätt att flytta eftersom man misstänkte att
lagen faktiskt inte fungerade, vilket det också visade
sig att den inte gjorde.
Men varför vill då äldre flytta? Socialstyrelsen har
tittat på alla ansökningar år 2000. Man har gjort in-
tervjuer med biståndsbedömare, och man har kommit
fram till att de olika skälen för att äldre vill flytta inte
är så konstiga.
Först och främst vill äldre bo närmare barn och
barnbarn och sina gamla rötter. Man kanske vill bo på
ett hem för äldre som pratar det språk som den äldre
själv talade innan han eller hon blev dement. Man
kanske t.o.m. vill vistas i sin sommarstuga en kort tid.
Man kanske också vill ha ett annat vårdinnehåll än
det vanliga.
Det finns mycket positivt som händer inom äldre-
omsorgen i dag, men det händer alldeles för sakta.
Politisk makt och ekonomiska styrsystem står i vägen
och hindrar.
I dag ser vi för många demensboenden på tredje
våningen med inglasad balkong! I dag är både äldre
och vårdpersonal inlåsta i ordets rätta bemärkelse.
Men den viktigaste anledningen till att vi ska göra
det möjligt för äldre att flytta och anledningen till att
vi vill införa vår nationella äldrepeng med fritt val i
hela landet är att man ska kunna välja bort den vård
och omsorg som man inte mår bra av eller inte vill ha.
Därför måste vi ha en valfrihet och en etableringsfri-
het för att få denna mångfald.
Varför är det då så få som byter kommun, herr
talman? Jo, det beror på det ekonomiska styrsystem
som vi har i dag, där inte pengarna följer den äldres
behov vid val av vårdgivare. Nu säger kanske många:
Det här kan vi cleara i skatteutjämningssystemet om
två år. I det skatteutjämningssystem som i dag funge-
rar räknar man inte ut det hela efter äldres vårdbehov,
utan efter antalet äldre personer i en kommun och
efter genomsnittligt hälsoläge. Detta är orättvist och
inhumant och det garanterar inte vård efter behov.
Därför fungerar inte detta skatteutjämningssystem.
Kommunerna säger själva till Socialstyrelsen att
det är irriterande och problematiskt när äldre vill
flytta in i just deras kommun. För den mottagande
kommunen kan det innebära att var och en som vill
flytta in till ett särskilt boende kan kosta mellan
300 000 och 400 000 kr. Tänk er den mindre kom-
mun som får tre, fyra eller fem ansökningar - vilken
katastrof! Samtidigt kommer den kommun som den
äldre flyttar ut ifrån att få mer pengar över i sin kassa.
Dessutom ska nya biståndsbedömningsbeslut fattas.
Det är biståndsbedömningar som många gånger görs
på distans.
I dag låter många kommuner biståndsbedömaren
åka till den som söker vård och omsorg och vill flytta
in i just den aktuella kommunen. I Socialstyrelsens
rapport skriver man så här: Det kan kosta mycket
pengar, men det har visat sig vara en god investering
om man på ort och ställe kan få den gamla att ta till-
baka sin ansökan.
Låt mig ge ett exempel på vad allt detta kan inne-
bära. Om vi tittar på Göteborg och på hur många som
verkligen flyttade ut ur Göteborgs kommun och hur
många som flyttade in ser vi att det blir ett netto på 39
färre äldre år 2000. Kungsbacka fick ett tillskott på 23
äldre. Göteborg är att gratulera. Där slapp man kost-
naden för 39 äldre. Kungsbacka är att beklaga. Där
fick man en ökad kostnad för 23.
Om vi sedan tittar på Västra Götaland totalt sett
kom det där in 138 ansökningar om att flytta till en
kommun i Västra Götaland och 131 ansökningar om
att flytta ifrån en kommun i Västra Götaland. Sum-
man av ansökningarna är 269. Hur lång tid tar det att
gå igenom dessa biståndsbedömningar och att göra
nya bedömningar, och vad kostar det? Allt detta jobb
görs för att endast sju personer netto ville flytta till
Västra Götaland. Är det värt så mycket arbete, oro,
ångest och förnedring?
Herr talman! Moderaternas förslag är att lägga
alla pengar till äldreomsorgen i en pott. Vi vill åstad-
komma en statlig finansiering av äldreomsorgen.
Dessa pengar ska räcka också i framtiden när vi blir
allt äldre och allt färre förvärvsarbetar. Vi önskar, och
har också framfört det i en av våra reservationer, att
regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning
som precis som pensionsuppgörelsen kan finna en
lösning som garanterar att det finns pengar till god
äldreomsorg också i framtiden. Det ska vara en lös-
ning som håller över tid och val.
När jag som äldre har fått mitt vårdbehov bedömt,
likvärdigt över hela landet, bör det vara upp till mig
att välja den vårdgivare som sedan får min äldrepeng.
Pengen ska motsvara kostnaden för just mitt vårdbe-
hov och öka med mitt behov av vård. Vårdgivaren
ska kunna rekvirera pengen från försäkringskassan,
precis som läkarna och sjukgymnasterna gör i dag.
Som äldre ska jag kunna välja vem jag vill ha till
hjälp över hela Sverige. Jag ska kunna välja någon
som är ackrediterad och godkänd av den nya till-
synsmyndighet som vi vill inrätta. Alla vårdgivare
ska vara godkända, också de kommunala. Denna
tillsynsmyndighet ska långt bättre än i dag utöva
tillsyn utifrån en socialtjänstlag som är sammanslagen
med hälso- och sjukvårdslagen.
I detta sammanhang, herr talman, vill jag också
påpeka vikten av att regeringen snarast inser allvaret i
att många i dag inte kan göra sin röst hörd. De måste
därför få ställföreträdare. Dagens system strider mot
yttrandefriheten.
Men varför ska vi kunna välja äldreboende bara i
Sverige? I Norge och Finland kan många efter bi-
ståndsbedömning också välja vård och omsorg i södra
Spanien, i Medelhavsländerna. Tänk att för en längre
eller kortare tid få vistas i sol och värme! Tänk på
anhörigvårdare som kan följa med och också de få
sol, bad, värme och social kontakt! Det skulle göra att
de orkade mycket bättre. Jag är övertygad om att
Medelhavsländerna om några år kommer att bli för
Sverige som Florida för USA. Svenska läkare har
redan sett ut fastigheter i södra Spanien. De väntar
bara på klartecken, att fler ska inse vikten av en äld-
repeng och att fler politiker i Sverige ska se bortom
kommungränserna. Vi kommer annars att få en
mycket ojämlik vård.
Herr talman! Vi står självklart bakom samtliga
våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bifall endast till reservation nr 2.