Fru talman! Kära utskottskolleger! Timmen börjar bli sen, men jag vill ändå lägga ut texten något.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 9 som rör juridiskt ombud för barn. Det har jag varit uppe och talat om i denna talarstol och även ifrån golvnivå. Jag har velat illustrera att ett barn borde få en möjlighet till någon som för dess talan i rättegång.
De övriga tio reservationer som Folkpartiet har skrivit och skrivit under står jag givetvis också bakom.
Jag vill börja med att säga att vi har en oroande utveckling i Sverige av psykisk ohälsa bland unga och till och med bland riktigt små barn. När jag träffar unga vet de precis vad jag talar om när jag säger att det är svårt och gör ont när man slits som en gammal soffa mellan två föräldrar, mellan mor- och farföräldrar eller mellan andra vuxna som finns i närheten. Att leva i ryggsäck är också väldigt besvärligt och att ständigt anpassa sig efter de vuxnas känsloliv.
Men jag väljer att lyfta fram juridiskt biträde för barn för att jag tycker att det är viktigt när man pratar om de här frågorna. De flesta föräldrar och vuxna har ständigt dåligt samvete för att vi inte räcker till för barnen. Då är det jätteviktigt att vi tänker på att inte titta på det som vi gjorde fel i går mer än vad som behövs för att göra rätt i morgon. Jag är hoppfull. Jag tror att när Vårdnadskommittén nu presenterar vad man har kommit fram till det just i fråga om juridiskt biträde för barn i mål om umgänge i domstol kommer att finnas en bred förankring och en stark samsyn om att det skulle vara positivt.
Jag har också förstått att den här samsynen finns redan i dag. Det skulle signalera villighet härifrån riksdagen, att vi är villiga att byta fokus från de vuxnas perspektiv till barnens perspektiv, om vi ville se till att barnen fick ett offentligt ombud i rättegångar.
Det handlar inte bara om lag här i riksdagen, utan det handlar om opinionsbildning och värderingar. Det måste hänga ihop. Därför skulle det vara ett bra startskott om vi i morgon bestämde oss för att barnen borde ha rätt till ett offentligt ombud i tvister i domstolar.
Tyvärr har utvecklingen varit sådan att vi har börjat fundera i banorna att det som gör mig glad gör också mitt barn glatt. Man hör ofta det uttrycket. Men faktum är att det som gör mitt barn glatt är det som gör mig glad. Om jag tänker efter riktigt vet jag att det är det som är det rätta. Ibland gör det vuxna hjärtat jätteont. Ibland svider det. Ibland är jag inte så storsint som jag skulle önska, men mitt barn är storsint. Mitt barn är öppet och tolerant, mycket mer tolerant och öppet än vad jag någonsin förmår vara. Just känslan att jag vet att barnet är mer tolerant, öppet och storsint än vad jag är värmer genom det onda och den kalla känslan. Så kan man gå vidare.
Samtliga de reservationer som Folkpartiet har tagit fram i det här betänkandet utgår från hänsynen till barnets bästa och strävan efter att fler konflikter mellan föräldrar borde kunna lösas utanför domstol.
Föräldrarna borde ju vara de som är bäst förmögna att fatta beslut som är bäst lämpade för deras barn. Men i dag är det alltför många föräldrar som abdikerar från sitt vuxenansvar och säger att det här får domstolen bestämma i stället. Då behövs det egentligen barnglasögon som man kanske inte har möjlighet till eftersom man är så ilsken. Man behöver barnglasögon från någon utomstående, någon annan, och nu har man vänt sig till rätten i stället och säger: Ge mig de där barnglasögonen! Ge mig en uppläxning! Så går vi härifrån och förhandlar och ser till att vi gör något bra för barnen. Men det ska inte behöva gå så många mål till domstolarna, anser jag.
I stället för att man löser sina konflikter utanför domstol vill man lösa dem i domstol. Då blir det gärna en konflikt som är avpersonifierad. Man pratar egentligen inte längre om barnets bästa, utan det är som att tvista om lös egendom. Vems är soffan? Vems är Kalle? Vems är Lisa? Var ska Lisa vara? Ska Lisa stå i vardagsrummet, eller ska hon ha sköna plyschkuddar i famnen?
Det handlar ju inte om ägarfrågan. Vi äger aldrig våra barn. Det handlar om små individer. Det är behov som ska tillgodoses, och sans och ansvar måste utkrävas. Men jag vill återigen upprepa: Det är ingen idé att vi tittar på det som vi gjorde fel i går. Vi måste bara titta på det tillräckligt länge för att veta och göra rätt i morgon. Vi kan börja göra rätt i morgon. Vi kan byta fokus. Vi kan byta fot, och vi kan tillsammans se till att barnen får offentligt ombud så fort det bara går.
Barnet består ju till 50 % av den ena föräldern och till 50 % av den andra föräldern. När man separerar eller skiljer sig är det svårt att alltid se de goda egenskaperna hos sin före detta. Men barnet har rätt att älska sina föräldrar genom hela sitt liv, och barnet har rätt att känna stolthet och veta att det är 50 % av den ena och 50 % av den andra. Båda är värdefulla, och båda finns där för mig.
I dag har de vuxna ombud i rätten som mest talar för sina egna klienters intressen. Redan i morgon skulle de här ombuden kunna byta fokus, men det är inte så lätt. Det ligger inte i sakens natur. Man hade tänkt att ombuden skulle titta på barnets hela situation, men i och med att man bara talar med den ena klienten får man aldrig reda på vad den andra klienten, den andra föräldern, har för uppfattning eller syn. De flesta ombud utgår ju ifrån att den egna klienten ska ha det bästa, att soffan ska stå längst i klientens vardagsrum.
Det är ingen omöjlighet, orimlighet eller något jättenytt med barnombud. Redan i dag har barn i LVU-mål ett eget ombud. Föräldrarna har sina ombud, men barnet har ett eget ombud som ser till barnets intressen. Så det här är ingenting nytt under solen.
Domstolen ska ändå vara en sista utväg när allt annat är uttömt, när konflikten absolut inte går att lösa.
Jag yrkar bifall till reservation 9 om barnombud.