Fru talman! Det här börjar likna lång dags färd mot natt.
Betänkandet
Barn och föräldrar
handlar om en rad viktiga frågor. Föräldrar ska ha möjligheter men också ansvar för föräldrarollen. Barn ska ges goda uppväxtförhållanden. Familjen som karakteriseras av närhet och gemenskap, oavsett hur den ser ut, blir av olika anledningar inte alltid den trygghetsskapande verklighet som man tänkt sig. Faktorer som familjen inte råder över, som till exempel trender i samhället, kan vara orsak till problem som annars inte hade uppstått.
I mitt anförande kommer jag huvudsakligen att kommentera våra tre reservationer. Först kommer jag bara att säga lite grann om punkten "Förmyndare och god man m.m." där vi valde att inte reservera oss eftersom en utredning var på gång.
I vår motion resonerade vi om ifall inte kommunerna skulle kunna teckna någon form av ansvarsförsäkring mot bakgrund av att det inte sällan förekommit att en god man lurat sin huvudman på miljonbelopp. Huvudmannens möjligheter att få ersättning för dylika brott är synnerligen begränsade. Därför föreslår den nyligen färdiga utredningen att den enskilde inte ska bli helt utan gottgörelse för den skada han lidit varför kommunen föreslås ställa upp med en summa på högst fem prisbasbelopp, knappt 200 000 kr. Det tycker vi inte är tillräckligt. Här får vi anledning att återkomma.
Jag vill också säga något om punkten samarbetsavtal. Vid en skilsmässa eller en separation där föräldrarna inte kan komma överens måste familjen snabbt erbjudas hjälp för att lösa sina samarbetsproblem. Med barnens bästa för ögonen anser vi kristdemokrater att regeringen bör ta initiativ till åtgärder i syfte att ge information om hur separerade föräldrar kan informeras och stödjas så att barnets behov får styra hur umgänget utformas. I samband med det bör de samarbetsavtal som nu erbjuds föräldrarna utvärderas.
När det gäller talerätt vid hävande av faderskap vill jag säga att det måste ligga i alla parters intresse att faderskap blir riktigt fastställt - i moderns, barnets och den utpekade faderns. Lagstiftning och praxis är i dag uppenbart inkonsekventa eftersom olika principer gäller vid olika tillfällen. Om faderskap har fastställts genom presumtion bygger lagstiftningen på avvägningar mellan olika intressen som kan finnas. Om faderskap har fastställts genom bekräftelse finns vissa möjligheter att väcka talan, bland annat fastställt i ett rättsfall i Högsta domstolen, NJA 1988 s. 525.
Däremot finns inte någon möjlighet till hävande av faderskap som fastställts genom dom. I det senare fallet kan alltså inte arvingarna väcka talan. Det förefaller märkligt att efterlevande inte ska ha möjlighet att ifrågasätta ett faderskap som fastställts genom dom. Vi menar att rätten att väcka resningstalan lagfästs för arvingar, oavsett hur faderskapet fastställts. En översyn bör snarast genomföras.
Så över till hänsynen till barnets bästa. Enligt FN:s barnkonventions tredje artikel, tror jag att det är, ska vi alltid ha barnets bästa för ögonen när beslut som rör barn fattas. Mot den bakgrunden är Folkpartiets och Vänsterpartiets idéer om att en barnbalk ska införas i lagen lovvärda. De hävdar mycket riktigt att de gör det av hänsyn till barnets bästa.
Dock, fru talman, ter sig denna ambition något paradoxal när man kommer fram till punkten assisterad befruktning där Vänstern och Folkpartiet vill ge lesbiska kvinnor rätt till insemination. Då kommer frågan osökt: På vilket sätt är det av hänsyn till barnets bästa som man berövar barnet möjligheten att växa upp med sin pappa?
Frågan måste även riktas till Moderaterna och Centerpartiet eftersom de också har ställt upp på en reservation om rätten till insemination för lesbiska kvinnor. Majoriteten avslår reservationen eftersom man inte vill föregripa den proposition om dessa frågor som regeringen har aviserat under våren. Kristdemokraterna har också reserverat sig, men det är en så kallad motivreservation. Vi står varken bakom majoritetstexten eller reservanternas text. I korthet är vår uppfattning den att hänsynen till barnets bästa leder till att ett barn har rätt till både en mamma och en pappa. Därför tycker vi inte att lesbiska kvinnor ska ha rätt till insemination.
Att vuxna människor vill ha barn är fullt naturligt. De flesta som bildar familj får barn. Men vissa får det inte. Oavsett längtan efter barn finns det ingen rättighet för någon att få eller, som det numera ofta heter i vår materialiserade värld, skaffa sig barn. Däremot är det den naturligaste rättigheten i världen för ett litet barn att få växa upp med båda sina biologiska föräldrar, med sin mamma och sin pappa. Den här naturliga rättigheten för barnet, det vill säga att växa upp med båda sina biologiska föräldrar, är de andra partierna nu beredda att inskränka.
Att driva igenom lagstiftning där vi redan innan barnet är fött fråntar det dess rätt till båda sina biologiska föräldrar rimmar dåligt med principen om hänsyn till barnets bästa.
Låt mig slå fast, för undvikande av missförstånd, att det inte finns några fullkomliga eller perfekta förhållanden i heterosexuella sammanhang. Säkert finns det heterosexuella föräldrar som är mindre lämpliga i sin föräldraroll. Dessa har på ett naturligt sätt blivit föräldrar och måste, för barnens skull, få den hjälp och det stöd de behöver.
Det är inte obekant för någon att det i homosexuella sammanhang, i homosexuella familjer, finns barn. Oavsett om de har kommit till genom insemination utomlands eller på annat sätt och oavsett vem som råkar vara mamma, pappa eller vårdnadshavare ska givetvis dessa barn ha samma stöd och hjälp som alla andra barn.
Fru talman! Det är stor skillnad mellan att hjälpa och stödja olika sorters existerande familjer och att vara med och med lagens hjälp skapa familjer i vilka vi vet att det är större risk för barnen att de inte får den trygghet och stabilitet som de behöver för att utvecklas och mogna.
Fru talman! Det är mycket märkligt och framstår som helt inkonsekvent att de som nu vill lagstifta om att vissa barn ska berövas sina fäder är de som i ett annat forum står upp och talar sig varma för hur mycket pappan betyder, och som vill lagstifta om att pappan ska ta större ansvar.
Jag tänker då på allehanda ansträngningar att få papporna att öka sitt uttag av föräldraförsäkringen. Här har tydligen Vänsterpartiet gått längst. Man vill kvotera föräldraförsäkringen för att på så vis mer eller mindre tvinga papporna att ta ut föräldradagar för att de ska få mer tid till sina barn. Förmodligen har man barnens bästa för ögonen i det agerandet.
För två veckor sedan stod socialminister Berit Andnor här i kammaren i en interpellationsdebatt om just föräldraförsäkringen. Hon inledde sitt anförande på följande sätt: Det finns en bred samsyn - det är i alla fall min uppfattning - om vikten av att öka pappornas uttag av föräldraförsäkringen. Varför det? Jo, helt enkelt därför att det också finns en bred kunskap om vikten av att papporna deltar i vården av barnen. Det är också utifrån barnets bästa som den bedömningen görs. Barnen har rätt att få ha tid med båda sina föräldrar.
Så långt Berit Andnor.
I alla sina tre inlägg tryckte socialministern hårt på att utifrån barnperspektivet har barn rätt till båda sina föräldrar. Det är inte så ofta jag uppskattande citerar en socialdemokratisk minister, men här är det svårt att låta bli.
I socialministerns tredje anförande hittar man följande: Det finns så stora vinster med att få papporna att öka sitt uttag av föräldraförsäkringen. Det handlar om att barnen väldigt tidigt kan knyta en nära och bra kontakt med båda sina föräldrar. Det har också betydelse för hela livet, i vad som händer framöver. I samband med skilsmässor, om det går så tråkigt att man inte fortsätter att leva tillsammans, vilket tyvärr händer, vet vi att en tidig, nära anknytning till pappan också har betydelse för i vilken utsträckning man har möjlighet att upprätthålla en god relation framöver. Det finns mycket bra forskning kring detta.
Så långt socialministern. Jag kan inte som kristdemokrat uttrycka det bättre.
Slutligen, fru talman, vill jag säga att mot bakgrund av den breda samsyn som tydligen råder när det gäller hur viktigt det är att få papporna att öka sitt uttag av föräldraförsäkringen eftersom barn har rätt till inte bara sin mamma utan även sin pappa, framstår den lagstiftning om insemination av lesbiska kvinnor som berövar barnen deras fäder som rent diskriminerande för dessa barn.
Vi kristdemokrater ställer oss bakom alla våra reservationer och särskilda yttranden. För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 21.