Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till motion A321, yrkande 9. Då vi inte har någon ordinarie ledamot i utskottet har Miljöpartiet inte kunnat reservera sig.
Det som är bra för barn är bra för alla. Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention, och därmed vore det en självklarhet att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet. Men så är inte fallet.
Vems bästa är det när asylsökande tvingas hålla sig gömda och inte kan gå i skolan eller träffa kompisar? Vems bästa är det när en socialnämnd någonstans i Sverige sänder tillbaka barnen till familjen i avvaktan på misshandelsdom?
Hänsyn till barnets bästa borde genomsyra alla politikområden. Jag tror att det vore bra med en barnbalk, inte minst med hänsyn till de erfarenheter som finns kring miljöbalken.
Utskottsmajoriteten skriver i sitt ställningstagande att justitieministern som svar på en fråga 2002 tyckte att det är en tom gest att döpa om föräldrabalken till barnbalken. Justitieministern ansåg tvärtom att balkens nuvarande bedömning går utmärkt att förena med det barnperspektiv som präglar den.
Men ord är signaler. Att samla barnens rättigheter i en barnbalk vore en tydlig signal om vilket fokus som prioriteras. Men Socialdemokraterna tycks inte tro på
ordets
makt, vilket tydliggjordes genom Raimo Pärssinen.
I reservationerna tas frågan om en barnbalk upp. Man yrkar avslag på motion A321 som handlar om mäns ansvar för jämställdhet. I motionen begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att undersöka varför män sällan får vårdnaden om barn vid skilsmässor och separationer - yrkande 9.
Naturligtvis ska barnens bästa vara i fokus även vid en sådan utredning. Men mäns ansvar för barn är en viktig del av jämställdhetsarbetet.
Då det inte finns någon reservation till förmån för vår motion eller något rent förslag om att låta utreda förutsättningarna för en barnbalk kommer vi i Miljöpartiet att lägga ned våra röster i denna del.
Dagens mer öppna och toleranta samhälle borde avspeglas även i lagstiftningen. Så är inte fallet när det gäller barns möjligheter att ha fler än två juridiska vårdnadshavare. I samkönade relationer är det inte ovanligt att ett lesbiskt par får barn ihop med ett bögpar. I dag finns det inga regler om det juridiska förhållandet mellan barn och styvförälder. Det förhållandet blir särskilt tydligt om den ena parten dör.
Barn behöver kärleksfulla föräldrar. Det kan rimligtvis inte vara till nackdel för ett barn att ha mer än två kärleksfulla föräldrar.
Systemet behöver ändras så att det kan bli möjligt för ett barn att ha fler än två juridiska vårdnadshavare. Detta får givetvis konsekvenser inte bara för homosexuella par utan också för många andra. Men de konsekvenserna kan vara bra.
I dagens situation där barn i praktiken ofta växer upp med flera föräldrar - med en eller båda föräldrarnas nya partner, släktingar eller vänner - behöver de nya något fyrkantiga reglerna om vem och hur många som kan bli vårdnadshavare luckras upp just för barnets bästa.
Jag yrkar bifall till reservation 3 från Vänsterpartiet.
Viviann Gerdin tog upp en mycket viktig fråga när det gäller barns utsatta situation i familjer där kvinnor misshandlas. I stort sett delar jag vad Viviann lyfter fram angående våld mot kvinnor och barn. Här gör kvinnojourerna ett mycket gott jobb.
Miljöpartiet har nyligen föreslagit ett ökat stöd till kvinnojourerna. Detta är en viktig del. En annan viktig del är att Vårdnadskommittén lägger fram förslag som tillgodoser barnens bästa, vilket vi verkligen får hoppas blir fallet när den så småningom kommer med förslag.
Men ingen ska dömas för all framtid. Det är viktigt att alltid se till det
enskilda
barnets bästa och att döma från fall till fall. Gemensam vårdnad är ofta bra, men vårdnaden måste alltså utgå från det
enskilda
barnets bästa. Man kan inte alltid generalisera.
Sedan gäller det frågan om juridiskt biträde för barn. Barn behöver stöd och bör ges rätt till eget biträde i mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge. I den departementspromemoria som utskottet hänvisar till sägs det att det behövs bara ibland, endast i sådana tvister som är särskilt konfliktfyllda och där barnet kan antas ha behov av sådant biträde samt när behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Men varför ska inte barn få ha biträde när föräldrar kan få ha det? Föräldrarna har alltså biträde. I praktiken har det visat sig att respektive förälders ombud huvudsakligen ser enbart till den egna klientens, till den vuxnes, intressen utan särskild hänsyn till barnets hela situation.
Miljöpartiet har tidigare lagt fram motioner med liknande förslag. Därför kommer vi att stödja reservation 9, precis som vi gjorde förra året.
Vidare gäller det frågan om könsneutrala författningar. Där kommer vi att stödja reservation 11 från Folkpartiet och Vänstern. Även i detta fall kan man säga att orden är betydelsefulla och ger signaler. Att byta ut "mor och far" till "föräldrar" är också det en viktig signal om hur vårt samhälle betraktar frågan om föräldraskap. Att, som görs i betänkandet, säga att det är likställt - ja, så kan man naturligtvis se saken från juridisk synpunkt. Men hur man namnger, vilka ord man använder, ger signaler. Det visar inte minst Ingemar Vänerlövs och Kristdemokraternas anförande här. Han talar på ett sätt som vore "föräldrar" bara en biologisk term.
Jag stöder även Vänsterns reservation 17 angående adoption och reservation 20 om assisterad befruktning. Och jag kan säga att Miljöpartiet inte alls delar kd:s syn på att homosexuella inte ska få ha barn. Jag skräms av den biologistiska syn som lyftes fram i kd-anförandet här.
Barn behöver båda sina föräldrar. Även i ett socialt perspektiv är det viktigt med nära kontakt med de föräldrar som barnen lever med.