Fru talman! Vänsterpartiet var emot de
avregleringar och ofinansierade skattesänkningar
för höginkomsttagare som Anne Wibble nu anger
som huvudorsaker till kasinoekonomin och dagens
arbetslöshet och underskottsproblem. Trots det har
vi gjort viss självkritik, erkänt att vi kunde ha betett
oss mer konstruktivt.
När jag hör Anne Wibble och Göran Persson skylla
på varandras regeringar blir jag faktiskt litet
beklämd. Ni har ju ändå varit överens om nästan
allt: avregleringen på 80-talet, skattereformen, den
olycksaliga kopplingen av kronan till EG:s valuta
och krisuppgörelsens åtstramningar mitt i den
djupa lågkonjunkturen. Kan ni inte i era nästa
inlägg visa litet mer ödmjukhet och erkänna att
också era båda regeringar har haft grovt fel i den
ekonomiska politiken?
Jag tänkte i övrigt i det här inlägget inte så mycket
gräva i historien utan i stället tala om vad vi
vänsterpartister vill med den ekonomiska politiken.
Den höga arbetslösheten och de försämringar som
pågår inom skola, barnomsorg och sjukvård i
dagens Sverige är de viktigaste problemen. Det
snabbaste och enklaste sättet att göra något åt dem
att se till att kommuner och landsting från denna
kammare får ett tydligt besked om att de kommer
att få en ekonomi som möjliggör ett stopp för
avskedanden och drastiska sparprogram. Vi
föreslår som enda riksdagsparti att skolan, vården
och omsorgen skall ges möjlighet att få sin beskärda
del av de ökade inkomster som svenska folket
kommer att få under de kommande åren.
Jag vill här passa på att ställa en fråga till Göran
Persson. Ni föreslog i januari att grundavdraget i
inkomstbeskattningen skulle återställas till tidigare
högre nivå, vilket som isolerad åtgärd berövar
kommunerna drygt 4 miljarder i skatteinkomster.
När vi frågade er om det här fick jag uppfattningen
att ni i samband med kompletteringspropositionen
skulle återkomma med besked om hur det här
skattebortfallet skulle kompenseras.
Nu skulle jag gärna vilja veta: Hur kommer ni att
göra med denna fråga i den kommande motionen?
Jag har frågat många av landets kommunalpolitiker
och offentligtanställda, och inte minst med tanke på
dagens opinionsiffror fäster de mycket stor vikt vid
svaret på den frågan.
Akuta stödåtgärder behövs också inom
byggbranschen, som nu står på gränsen till
sammanbrott. Det är inte bara omänskligt med den
höga byggarbetslöshen. Det är också
samhällsekonomiskt farligt att banta
bostadsbyggandet så mycket att det blir brist på
byggjobbare och överhettning när konjunkturen
för byggandet åter vänder uppåt. Den mest
effektiva åtgärden nu är att ge ett besked om att
man skall vänta med minskningarna av
räntesubventionerna.
Jag tycker att Anne Wibble skall fråga Bengt
Westerbergs brorsa, färghandlaren, vad som är
viktigast för hans möjligheter att expandera och
anställa flera: Är det ökad efterfrågan på hans
produkter eller är det ytterligare skattesänkningar?
Mer långsiktigt behövs kraftfulla och rättvist
fördelade investeringsprogram för utbildning,
miljö och informationsteknologi, som underlättar
en omställning av produktionen i hållbar riktning.
Vi vill inrätta en framtidsfond, finansierad av de
övervinster som nu håller på att växa fram i
exportindustrin och som hotar att skapa en ny
finansbubbla om några år.
Vi ger vårt fulla stöd till miljöminister Johansson,
inte i EU-frågan men när det gäller förslaget att
bredda basen för kväveoxidavgifterna. Han
förtjänar även beröm för att han vill höja skatten
på koldioxid. Det fick han inte för er andra i
regeringen, men ni centerpartister och andra
miljövänner i riksdagen skall få möjlighet ändå att
rösta på det förslaget.
Vi skulle också vilja att framtidspengarna används
till stöd för försöksverksamhet med sex timmars
arbetsdag. Sex timmars arbetsdag är ingen
patentmedicin för att bota arbetslösheten. Men det
är en modell som fungerar. Det visar praktisk
erfarenhet.
Minskad arbetslöshet är en grundläggande
förutsättning för en sanering av de offentliga
finanserna. Men också det omvända gäller.
Arbetslösheten kan inte minskas reellt utan att
räntorna faller, vilket kräver minskade offentliga
underskott.
Finns det utrymme för att höja skatterna? Ja, det
råder ingen brist på pengar sammantaget i detta
land. I år kommer svenska folket totalt att spara
ungefär 4 000 kr. per individ mer än vad vi
investerar. Det stora problemet är att allt detta
överskottssparande ligger inlåst i bankfack i stället
för att komma ut i produktiv användning. Det är
inte höga skatter som åstadkommer det höga
sparandet utan en osäkerhet inför framtiden vilken
i sin tur beror på arbetslösheten. Det är den onda
cirkel som måste brytas.
Räntorna på statsskulden är inte bara förfärande
stora. De hamnar också såsom inkomster hos fel
grupper. Det är just den överklass och välbeställda
medelklass som redan har ett stort
överskottssparande som kammar hem också de
stora ränteinkomsterna. De kan köpa hus och
livförsäkringar åt sina barn och barnbarn. Jag tror
inte att det är finansministerns barnbarn som
kommer att drabbas, utan det är barn och barnbarn
till dem som nu går arbetslösa och som har låga
inkomster som kommer att drabbas av att få sanera
den offentliga ekonomin.
Detta kan inte klaras utan skattehöjningar. Den
som påstår något annat talar helt enkelt inte
sanning. Efter en sänkning av bolagsskatten från 30
till 28 % har Sverige den näst lägsta nominella
bolagsskattesatsen bland OECD-länderna. Om
man lägger till skatten på kapitalinkomster och
reavinster, hamnar Sverige fortfarande bland de
utpräglade lågskatteländerna för kapitalägare. Ett
flertal länder i Västeuropa har också högre
inkomstskatt för höginkomsttagare än vi har här i
Sverige.
Det räcker dock inte med skattehöjningar. Det
behövs också besparingar i statsutgifterna. Det
finns i dag ett utrymme för totalt minskade
militärutgifter, även om resurser omfördelas till
svenska insatser i FN:s regi. Investeringar som
skadar miljön innebär slöseri. Vi bör därför stoppa
Öresundsbron och storskaliga
motorvägssatsningar. Socialförsäkringssystemen
måste bli mer fördelningspolitiskt träffsäkra.
En sanering av de offentliga finanserna kan inte
genomföras utan en stark och rättvis
fördelningspolitik. De arbetslösa skall inte drabbas
dubbelt. Återställ ersättningsnivån i a-kassan till
90 > e%. En sänkning av taket i sjukförsäkringen
kan betala en höjning av ersättningsnivån för
långtidssjuka från 70 till 80 %. Minska
avdragsmöjligheterna för privata
pensionsförsäkringar så att dessa sparformer inte
blir mer gynnade än andra. Detta ger
skatteinkomster som kan användas för att höja
pensionen för dem som har låg eller ingen ATP.
Jag vill ställa en andra fråga till Göran Persson, som
var inne på löntagarfondspengarna. Han ansåg att
det skulle gå att spara 8 miljarder. Dessa pengar
skall enligt regeringens förslag läggas i stiftelser.
Det är väl avkastning som sedan skall gå till
forskning och annan offentlig konsumtion. Det
skulle kunna bli fråga om att spara en tiondel på
den offentliga konsumtionen. Vi stöder förslaget
om att lägga in pengarna i AP-fonderna. Men jag
vill att rätt skall vara rätt. Det handlar väl om en
tiondel av summan, Göran Persson, i besparingar?
Jag är litet förvånad över talet om den offentliga
konsumtionen. Det gäller väl inte den offentliga
konsumtionen? Den minskas ju dramatiskt och
skapar arbetslöshet med regeringens planer. Så har
jag inte uppfattat era långsiktiga planer. Det är väl
i transfereringssystem som man måste spara och
inte i den offentliga konsumtionen?
Vi vänsterpartister får ofta höra att vi har bra
förslag, men de flesta är skeptiska till våra
möjligheter att påverka politiken. Med det
nuvarande parlamentariska läget här i riksdagen
har vi givetvis ofta svårt att göra oss gällande. Men
vi har faktiskt påverkat. Det var vi som först, länge
och envetet krävde sänkt grundavdrag för
höginkomsttagare. Till slut gav en
riksdagsmajoritet efter. Detta ledde i sin tur till att
kommunerna fick behålla 4,2 miljarder mer i
skatteinkomster.
Vi har också varit pådrivande i en rad frågor, där
den samlade oppositionen har tvingat regeringen
att ändra sina förslag. Det gäller en skärpt kamp
mot ekobrott. Det gäller ökade anslag till
reparation, ombyggnad och kulturmiljövård. Det
gäller avskaffandet av tvånget att införa det dyra
husläkarsystemet. Det kommer förhoppningsvis att
gälla den besparing som blir följden när riksdagen
säger nej till vårdnadsbidraget.
Jag kan faktiskt försäkra er att vi i Vänsterpartiet
är ganska trötta på att ständigt befinna oss i
oppositionsrollen. Sverige behöver förtvivlat en ny
regering, men det räcker inte med det. Det behövs
också en radikalt ny politik, som inleder den långa
marschen mot full sysselsättning och sanerade
statsfinanser.