Fru talman! Jag tror att den enstaka applåd som
finansministern bestods på ett bra sätt
sammanfattar läget. Den är uppskattningen av
hennes ekonomiska politik i ett nötskal.
Vi redovisar naturligtvis vår politik om 14 dagar.
Då skall vi lägga fram ett heltäckande och
sammanhållet program. Vi kommer att ha ett
bättre budgetsaldo än regeringen. Vi kommer att
satsa på offensiva insatser mot arbetslösheten, och
vi kommer att lyfta fram fördelningspolitiken.
Den djupt orättvisa förändring av
kapitalbeskattningen som regeringen har
genomdrivit är en av de saker som har skapat mest
oro och flest upprörda känslor i folkdjupet. Det är
klart att vi kommer att bygga vår politik omkring
detta i ett läge då konjunkturen rimligen måste gå
uppåt. Vi får inte upprepa det misstag andra länder
ute i Europa har begått och underlåta att knäcka
arbetslösheten. Det är den avgörande dramatiska
frågan. Vår kritik av finansministern och
regeringen består ju i att man inte har några
konkreta förslag på detta område.
Anne Wibble berömmer sig över den plan som
innehåller ytterligare 20 miljarder kronor i
besparingar 1999 och 10 opreciserade miljarder
1995/96. Det är just den typen av sifferlek som har
åstadkommit en dånande samstämmig reaktion:
Politiken är tom och innehållslös.
När jag hör fru Wibble kommer jag att tänka på en
annan figur som också utbrast: Jag har en plan. Jag
syftar på Sickan i Jönssonligan, som hade dessa
strålande planer vid varje tillfälle som han och
kumpanerna skulle göra någonting stort. Lysande,
Sickan, sade de andra. Det är inte utan att man ser
regeringskretsen framför sig, när Anne Wibble har
föredragit sin stora plan, då statsministern eller
någon annan väser i mungipan: Lysande, Sickan.
Detta är faktiskt på kornet en bild som tidningen
Expressen i dag tecknar. Detta kan man ju skratta
åt. Gösta Ekman är ju underhållande.
Men i det här fallet är det djupt tragiskt och
beklämmande att höra finansministern. Det är
dessa planer som har gjort att man i omvärlden
faktiskt säger att detta land skall ha en
räntemarginal till den tyska D-marken som är
likvärdig med Italiens. Har det aldrig bekymrat fru
Wibble? Är inte detta ett objektivt betyg som med
hårdhet överträffar allt som kan utfärdas från
denna och andra talarstolar i landet? Däri ligger
tillkortakommandet och faran.
Jag erbjöd ett uppslag som jag upplevde att
finansministern inte avvisade. Nu synar vi korten i
nästa varv. De ligger just nu i utbildningsutskottet,
där vi lägger förslag som minskar utgifterna. Vi för
in våra förslag för att minska underskottet. Det är
sant att det är en engångsindragning, men den
ligger på i storleksordningen 8 miljarder kronor.
Den skulle sänka våra framtida ränteutbetalningar
med i storleksordningen cirka 800 miljoner kronor
per år. Det är ett imponerande och konkret bidrag.
Ta chansen och visa att det, när det stora
oppositionspartiet står där, faktiskt är möjligt också
för en illa sargad finansminister att bedriva politik!
Det parlamentariska stöd hon har och som hon har
bildat regering på är Harriet Colliander och hennes
parti. När jag lyssnade på Harriet Colliander
upplevde jag det inte som en lovsång till
finansministerns insatser.
Det parlamentariska, politiska och finansiella
korthuset som Wibble och Bildt har byggt rasar
samman. Räntorna stiger, boräntorna ökar,
konkurserna i bostadsrättsföreningar ökar. Folk
sitter hemma vid köksborden och räknar på hur
mycket hyrorna skall stiga. Det är denna situation
som är så farlig, och det var den som Anne Wibble
skulle möta med sin plan.
Av planen blev det i stort sett ingenting annat än
det som Sickan brukar leverera. I den senaste
filmen såg vi ju hur allt slutade när man sprängde
hela resväskan med pengar och de brända sedlarna
singlade ner över de stackars kumpanerna i
Jönssonligan. Så får det inte gå för Sverige, fru
Wibble. Därför är det viktigt att ni tar den
utsträckta handen och försöker åstadkomma
någonting av konkreta besparingar så att vi visar att
läget är under kontroll.
(Applåder)