Fru talman! Jag får gratulera Göran Persson till den
slående liknelsen med Sickan. Jag skulle vilja råda
Göran Persson att inte ge sig i lag med Sickans
gäng. Jag tror att Göran Persson i en regering ihop
med Anne Wibble, eller Sickan, skulle få spela
Vanhedens roll, dvs. han med de för korta byxorna
och de röda strumporna. Som sagt var: Gå inte med
i Jönssonligan, Göran Persson!
Finansministern anser att vårt förslag att höja
företagsbeskattningen från 28 % till 30 % skulle
vara förödande för Bengt Westerbergs bror
färghandlaren. Nu är det så att Danmark har en
skattesats på 34 % och EU-genomsnittet är nästan
40 %, och såvitt jag vet finns det där en rad
färghandlare som ändå får sälja en och annan
färgburk. Jag tycker därför att Anne Wibble kan
lugna Bengt Westerbergs bror när det gäller våra
skatteförslag.
Jag måste passa på att fråga om de starka
attackerna gentemot Socialdemokraterna på grund
av att de vill höja skatter. Såvitt jag kan räkna på
de socialdemokratiska förslagen, med
direktavskrivningar och annat, innebär de
sammantaget vad gäller företagsbeskattningen,
åtminstone kortsiktigt, att Socialdemokraterna vill
sänka skatterna för företagen jämfört med
regeringens förslag. Är det inte så, Anne Wibble?
Det är väl sanningen. Varför lägger ni inte av med
den här kampanjen? Det är väl ingen slump att
Svenska arbetsgivareföreningen har ställt sig upp
och hyllat Göran Persson just nu.
Jag skulle vilja att finansministern i sitt sista inlägg
mycket kort svarade på några frågor. Den första
gäller kommunernas utveckling. De skall ju spara
35 miljarder fram till 1998. Det här måste man tolka
så att kommunernas förbrukning av pengar inte får
öka snabbare än konsumentpriserna. Samtidigt
hoppas regeringen att befolkningens inkomster
totalt skall växa med 4 % per år, uttryckt i fast
penningvärde, under resten av 90-talet. De
kommunalt anställda måste rimligen få del av den
här reala inkomsttillväxten, vilket betyder att
kommunerna kraftigt måste minska antalet
anställda om de inte skall öka sin
penningförbrukning.
Men inkomsttillväxten betyder totalt sett också att
kommunernas skatteinkomster ökar med 4 %, vid
oförändrad nivå på skattesatserna. Kommunerna
kommer då att få jättelika finansiella överskott.
Kommunerna skall således, enligt regeringens
planer, dels skära ned kraftigt på antalet anställda,
dels förklara för medborgarna varför man skall
bygga upp stora finansiella överskott. Man skall
också förklara varför många av dem som
kommunerna avskedar skall tvingas leva på statliga
medel, arbetslöshetsunderstöd eller
arbetsmarknadspolitik. Det här är helt enkelt inte
trovärdigt. Bilden förändras naturligtvis om staten
drar in överskotten från kommunsektorn. Men det
står inte ett ord om detta i Nathalieplanen eller
kompletteringspropositionen.
Frågan är alltså: Är min tolkning riktig, att
regeringen planerar nya stora indragningar av
pengar från kommuner och landsting men att man
inte vågar säga det i denna proposition? Vilken
poäng är det med att avskeda vårdbiträden och
barnomsorgspersonal och låta dem gå rakt ut i
arbetslöshet? Vilken samhällsekonomisk poäng är
det med att göra det?
Sedan kan man också observera att ränteskillnaden
mellan Sverige och Tyskland, som Göran Persson
talade om, har uppstått efter det att
förhandlingarna med EU var klara och efter det att
Socialdemokraterna och de borgerliga partierna
hade enats om pensionsöverenskommelsen. Tycker
inte Anne Wibble att det här är någonting som är
värt att fundera över? Hon tror ju på att
marknaden, i alla fall delvis, har rätt. Kan det
möjligen finnas något samband, så att marknaden
uppfattar det här pensionsförslaget som orimligt
samhällsekonomiskt dyrt, och att de dryga EU-
avgifterna också bidrar till att höja den svenska
räntan? Kan det vara så, finansministern?
Anne Wibble frågar var Göran Persson vill spara i
pensionssystemet. Men det nya förslaget, jämfört
med nuvarande ATP-system med nuvarande regler,
dvs. bibehållet tak, är såvitt jag förstår dyrare. Var
vill Anne Wibble spara i det nya pensionssystemet?
Slutligen gäller det frågan om EU-avgifterna. Man
har motiverat detta att man inte tar med dem i den
långsiktiga kalkylen med att beslut ännu inte har
fattats i EU-frågan. Men hur många beslut har
fattats när det gäller Nathalieplanen? Det är ju
beroende på kommande majoriteter. Det är högst
osäkra beslut och majoriteter. Dessutom är det
mycket dåligt praktiserat. Det duger alltså inte som
argument.
Jag vill till sist fråga finansministern: Hur skall ni
som vill säga ja till svenskt medlemskap i EU
plocka fram de mycket dryga pengar som svenska
skattebetalare måste hosta upp om Sverige skall bli
medlem i den europeiska unionen?