Fru talman! Först vill jag tacka Göran Persson för
reklamen för min bok. Sådant är alltid trevligt att
höra.
Jag avvisar aldrig reflexmässigt sparförslag. Men de
som kommer från Socialdemokraterna är så
sällsynta att jag endast har ett sådant tidigare att
åberopa. Det gällde att man skulle ha bara 70 % i
ersättning när man är långtidssjuk. Det är
Socialdemokraternas bidrag hittills på eget initiativ
till besparingar. Det är inte särskilt bra, men vi
biträdde det, eftersom det var det enda som vi
kunde komma fram till.
Vad som sades om löntagarfondspengarna är sant,
att jag har kastat lystna blickar på de 8 miljarderna.
Det är också sant att det finns ett riksdagsbeslut,
fattat här i kammaren ganska nyligen, om att
pengarna skall användas för forskning och
utbildning samt andra insatser som främjar
framtidens jobb. Vidare är det sant, som Johan
Lönnroth påpekade, att det sannerligen inte
handlar om att öka den offentliga konsumtionen
med 8 miljarder. Det visar att Göran Persson
kanske inte är så van vid de ekonomiska tingen som
han vill ge sken av. Det handlar om avkastningen,
som blir väsentligt mindre än 1 miljard, kanske
mellan 500 och 800 miljoner. Det är inte någon
föraktfull summa det heller, vill jag säga. Men även
om detta förslag skulle bifallas av kammaren, är
Göran Persson fortfarande skyldig mig mer än 3
miljarder kronor. Det började med 4 miljarder som
han är skyldig mig genom en byteshandel tidigare.
Det finns också en annan liten nackdel med detta
förslag. I går hörde jag Ingvar Carlsson klaga på att
regeringen nog skulle åstadkomma bara
engångsbesparingar. Varifrån denna tro kom vet
jag inte. Vi har ju åstadkommit permanenta
besparingar. Men förslaget från Göran Persson rör
just ett engångsbelopp. Det finns väldigt många
miljarder kvar. Jag avvisar som sagt aldrig
sparförslag reflexmässigt. Jag väntar ivrigt på de ca
3 miljarder som Göran Persson genom egen
byteshandel är skyldig mig.
Göran Persson hade egentligen inga kommentarer
alls till den reviderade finansplanen. Han hade inga
kommentarer till regeringens planer på att öka den
saneringsplan som finns med 20 miljarder. Han
hade ingen kommentar till tidigareläggningen. Han
gav denna gång inte ens ett löfte om att
åstadkomma någon egen saneringsverksamhet
senare. Anförandet var ganska försiktigt hållet.
Jag kan upprepa en fråga som Göran Persson inte
får lov att glömma: Vågar socialdemokraterna
spara i utgifterna för att minska underskottet i
pensionssytemet? Löntagarfondspengarna räcker
nämligen inte på långa vägar.
Låt mig också säga att Göran Persson i övrigt mest
andades förslag om större utgifter för insatser för
de arbetslösa. Om han händelsevis skulle vara
intresserad av att föra en klok politik för ökad
sysselsättning till hjälp för dem som i dag inte har
något jobb tycker jag att han skulle undersöka
företagsklimatet och se vad man kan göra för att
förbättra för företagen i Sverige.
Den socialdemokratiska politiken har ett sällsynt
dåligt ''record'' om man tittar bakåt. Till följd av 80-
talets politik förlorade Sverige kampen om
investeringarna. Det investerades ganska mycket
världen runt, även av svenska företag, men inte i
Sverige. De investeringarna försvann utomlands,
och det var ganska få av de utländska
investeringarna som kom till Sverige. I runda tal
förlorade Sverige uppemot 300 miljarder kronor i
uteblivna investeringar på socialdemokratisk
politik.
Under ett enda år, 1993, vann Sverige investeringar
på 24 miljarder kronor till följd av den politik som
regeringen bedriver. Dessutom var de affärer som
de utländska investerarna gjorde i Sverige ganska
stora -- även det i motsats till på 80-talet. De,
liksom fleratalet andra företagare, tror nu på
Sverige som ett bra land för företagande,
investeringar och därmed jobb.
Den stora risken för de arbetslösa och för jobben är
att Göran Persson skulle få chans att förverkliga det
som han då och då pratar om, nämligen att höja
skatterna för småföretagen, återställa arbetsrätten
till nackdel för småföretagen, återinföra en
dubbelbeskattning på det riskvilliga kapitalet så att
det inte görs några investeringar och förstöra på
många andra sätt. Detta vore till mycket stor
nackdel för de arbetslösa.
Jag måste säga att jag tyckte att Göran Perssons
anförande var osedvanligt tomt på kommentarer
till de förslag som finns.
Jag vill hälsa Harriet Colliander välkommen i den
ekonomiska debatten. Jag vill gärna lämna några
kommentarer.
Regeringen är inte intresserad av att ta 20 miljarder
från barnfamiljerna, vilket den familjepolitik som
Ny demokrati åtminstone tidigare har företrätt
skulle innebära.
Jag kan också upplysa om att det finns en särskild
bilaga där det står talat om budgeteffekterna av
medlemsavgiften till EU. Skälet till att den inte
ligger i tabellerna i statsbudgeten är mycket
naturligt: hänsynen till demokratin i landet. Vi vill
nämligen inte föregripa folkomröstningen.
Johan Lönnroth hade några synpunkter som också
kräver en kommentar. De handlade dock inte om
regeringens budgetförslag. Det kan jag förstå.
Vänsterpartiet brukar ständigt ha en helt annan
uppfattning, nämligen att man skall höja skatter i
stället för att spara i utgifterna.
Han hade synpunkter på en i Folkpartiet bekant
färghandel och undrade om det är mer efterfrågan
eller lägre skatter som behövs. Vi var i den där
färghandeln i förra veckan. Den ökande
efterfrågan finns redan. Det som skulle knäcka en
sådan affär, liksom många andra liknande mindre
företag, är att Vänsterpartiets förslag till
skatteökningar skulle gå igenom. Det skulle
alldeles ta loven av den expansion som nu pågår och
gå ut över de jobb som finns där.
Jag efterlyser fortfarande kommentarer till det som
är det viktiga i det nuvarande perspektivet: de två
stora fördelningsfrågorna. Den ena frågan är
statsskuldsproblematiken, som inte löses ens med
de resterande löntagarfondspengarna utan kräver
en långsiktig plan för minskade utgifter och vissa
inkomstförstärkningar. Det räcker inte med
engångsbelopp.
Jag inbillade mig att denna debatt skulle handla om
en viss reaktion från oppositionspartierna på de
mycket konkreta och tydliga förslag som
regeringen lägger fram i den reviderade
finansplanen. Det problem som vi där särskilt tar
upp är just hur man får stopp på ökningen av
statsskulden. Det är ett mycket allvarligt problem,
och det krävs faktiskt något slags reaktion utöver
förslag om engångsbelopp för att vi skall kunna
hantera det. ustigt nog har inte heller det andra
stora fördelningsproblemet berörts av så många:
arbetslösheten och hur man åstadkommer en
mycket snabb tillväxt så att jobben blir fler i
Sverige. Även på det området tycker jag att den
utveckling som är på gång är väldigt bra. Det finns
fler nya företag nu än någon gång under de senaste
fem åren. De företag som finns och de företag som
börjar komma fram måste ges en rimlig chans att
växa och bli starka. Då duger det inte att komma
med återställare i form av traditionell
socialdemokratisk politik.
Fru talman! Jag väntar på de ytterligare miljarder
som socialdemokratin är skyldig mig. Det vore
intressant att höra om Göran Persson i sin
nymornade insikt om att statsskuldsproblemet
kanske är litet allvarligt vågar spara på utgifterna i
pensionssystemet. Där finns ett väldigt stort
underskott. Det underskottet skulle vara nästan
lika stort även om de återstående fondpengarna
gick dit i stället för till framtidens forskning och
framtidens jobb.
(Applåd)