Fru talman! Det går bra i svensk ekonomi nu.
Nyföretagandet ökar. Produktionen och
investeringarna i näringslivet växer. Hushållens
optimism slår nya rekord varje gång mätningar
görs, och den privata konsumtionen ökar.
Budgetunderskottet och lånebehovet sjunker.
Möjligheterna är mycket stora att få en bra
utveckling för Sverige.
Man börjar nu se återhämtningen i ekonomin allt
tydligare på område efter område. Även
sysselsättningen börjar öka. Så sent som i går kom
det nya positiva signaler som visar att politiken ger
resultat: konkurserna blir färre, och arbetslösheten
sjunker.
Sverige har nu en unik möjlighet. Regeringens
politik har lagt en god grund för en ny period av
tillväxt och nya jobb. Gjorda uppoffringar ger
jobb.
Regeringens politik attackerar nu dagens två stora
fördelningsproblem: statsskulden och
arbetslösheten.
Jag skall först tala om statsskulden. Den måste sluta
att öka. Underskottet i de offentliga finanserna
måste bort. Det är särskilt viktigt i dagens
ränteturbulens att den ekonomiska politiken har
tillräckliga säkerhetsmarginaler. Därför lägger
regeringen fram förslag om att utöka
saneringsprogrammet med 20 miljarder kronor --
från 81 miljarder kronor till drygt 100 miljarder.
Dessutom tidigarelägger vi 10 miljarder till 1995 --
beslut om dessa miljarder skulle ha fattats senare.
Vi föreslår också en konkret besparing genom
begränsningar i rätten att ta ut delpension. Den
besparingen på drygt 2 miljarder stöds av
Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har i detta sammanhang gjort
en stor poäng av att man har bytt bort en tidigare
överenskommen besparing genom höjd
pensionsålder mot denna besparing inom
delpensionen, dvs. de hoppar av en besparing på 6
miljarder och ställer upp på en på 2 miljarder. Den
sortens byteshandel löser inga problem. Den
förvärrar statsskuldsproblemet. Båda sakerna
behövs. Kort sagt: Göran Persson är skyldig mig 4
miljarder kronor i besparingar, inte i
skattehöjningar.
Redan före förra årets beslut här i riksdagen om
saneringsplanen, Nathalieplanen, hade regeringen
förstärkt de offentliga finanserna med drygt 71
miljarder kronor. Därefter har vi gjort
förstärkningar med ytterligare 19 miljarder,
inklusive delpensionen. Totalt handlar det om
budgetförstärkningar på 90 miljarder kronor.
Merparten av besparingarna är minskade utgifter,
men det finns också ökade inkomster, framför allt i
form av miljöskatter.
Budgetsaneringen är upplagd så, att vi först sätter
en ram. Det är den som vi nu ökar med 20 miljarder
till drygt 100 miljarder kronor. Sedan fyller vi
denna ram. Hittills har vi fyllt den med råge, och
det tänker vi också fortsätta att göra. Den andra
delen av saneringsprogrammet -- den som handlar
om realt oförändrade utgifter för den offentliga
konsumtionen -- uppfylls också med råge.
Kommunerna visar sig vara duktigare än vi anade.
Flertalet gånger har Socialdemokraterna röstat nej
till besparingarna eller hoppat av tidigare
överenskommelser, t.ex. i fråga om
bostadssubventionerna. I några fall har
Socialdemokraterna efteråt gjort helt om och
accepterat besparingarna, t.ex. i fråga om
ersättningsnivån i a-kassan och nu i fråga om
delpensionen. Men han är trög och tung att dra med
sig, talesmannen Persson, och någon saneringsplan
har han över huvud taget inte lyckats presentera på
hela denna tid. Ingvar Carlsson trodde i går, av
pressmeddelandena att döma, tydligen inte att
Socialdemokraterna alls skulle lyckas få bort
underskottet. Det mest konkreta som sades om hur
det skulle minskas var ungefär: Vi har gjort det
förr -- vi skall göra på samma sätt igen.
Detta bådar inte gott. Det var ju genom
devalvering, överhettning, stora prisökningar och
det ruttna skattesystemet som underskottet
minskades på 80-talet. Att stora prisökningar skulle
vara det bästa för att klara statsskulden och få fram
nya jobb är nog Socialdemokraterna mycket
ensamma om att tro.
Effekten av regeringens politik, det utökade
saneringsprogrammet, är att den offentliga skulden
slutar att öka under 90-talet.
Det är nödvändigt att få stopp på skuldökningen.
Utan en sådan plan skyfflar man i praktiken över
skulder och räntebetalningar på kommande
generationer. De tvingas betala mer och mer i skatt
för sämre och sämre välfärd, och arbetslösheten
permanentas. Jag tycker att det är orättfärdigt och
omoraliskt. Vår generation måste betala för sig.
Den sämsta fördelningspolitiken av alla är att låta
dem som ännu inte har rösträtt -- det genuint
glömda Sverige -- ta över skuldbördan.
Den andra stora fördelningsfrågan, fru talman,
gäller orättvisan att vissa har jobb och andra inte.
För att lösa det problemet krävs en så stor ökning
av sysselsättningen att arbetslösheten halveras.
Nära 450 000 nya jobb måste till. För att detta skall
vara möjligt krävs det att tillväxten, efter den
uppgång vi nu ser, i genomsnitt kan hållas på 4 %
per år under andra hälften av 90-talet. Detta är fullt
möjligt med regeringens politik.
Vi har redan gjort en lång rad förändringar. Den
svenska ekonomin fungerar mycket bättre nu än
tidigare. Socialförsäkringarna har förändrats i
grunden. Villkoren för framför allt de mindre
företagen har förbättrats radikalt, både vad gäller
skatter och arbetsrätt. Kommuner och landsting
har genom det nya statsbidragssystemet kunnat
effektivisera verksamheten så att man får bättre
valuta för skattepengarna.
Arbetsmarknadspolitiken har inriktats på aktiva
åtgärder och nya kostnadseffektiva former. Ett bra
förhandlingsresultat med den europeiska unionen
har uppnåtts. Mandatperioden förlängs, och
budgetprocessen i riksdagen stramas upp.
Regeringens politik innebär att innovationer och
nyföretagande stöds och att utbildning, forskning
och annan infrastruktur som är nödvändig för att
näringslivet skall kunna växa kraftigt byggs ut.
För att få fram dessa nya jobb är företagsklimatet
helt centralt. Det betyder att inflationen måste
hållas fortsatt låg. Lönebildningen måste fungera
bra. Det är en förutsättning för uthållig tillväxt och
ökad sysselsättning, liksom för en rättvis fördelning
i det korta perspektivet. Det stora hotet mot jobben
ligger i ett nej till EU och risken att
Socialdemokraterna, om de fick chansen, skulle
riva upp och försämra företagsklimatet för
företagen.
Ett sådan hot är om man skulle försöka sig på att
sanera de offentliga finanserna genom att nästan
enbart höja skatter, egenavgifter eller
arbetsgivaravgifter. Detta vore att upprepa 70-
talets stora misstag. Då höjdes
arbetsgivaravgifterna med 7 procentenheter under
några år, och med 14 procentenheter, dubbelt så
mycket, under hela 70-talet.
Detta ledde, som alla vet, till devalveringar,
inflation, stora prisökningar och förlorade jobb.
Det vore att utmana ödet att nu göra detsamma.
Man skulle då i praktiken säga åt hushållen och
arbetsmarknadens parter att det inte finns någon
realinkomstökning, det finns inget realt
löneutrymme att förhandla om.
Det vore att beställa förhandlingar om inflation och
luft i lönekuverten. Tillväxten i ekonomin skulle
brytas illa kvickt, mycket snabbare nu än på 70-
talet. Statsskulden skulle fortsätta att öka och
arbetslösheten permanentas. Det vore en usel
politik för framtiden. Regeringen tänker inte föra
en sådan politik.
Göran Persson försöker nu framställa
Socialdemokraterna som ansvarsfulla inför
statsskuldsproblemet. Det är verkligen hög tid, och
jag välkomnar den tillnyktringen. Vi ser nu i den
reviderade finansplanen att statens finansiella
sparande förbättras mycket kraftigt med 85
miljarder kronor 1993--1995.
Men underskottet i t.ex. AP-fonden är stort och
växande. Är Göran Persson beredd att spara på
utgifterna så att underskottet i pensionssystemet
minskar? Jag är det. Men vågar
Socialdemokraterna det?
Att få bort underskotten och halvera
arbetslösheten är den framåtriktade
fördelningspolitiken. För den som vill studera hur
krisens bördor har fördelats under denna
mandatperiod kan jag rekommendera den
fördelningspoltiska studie som finns som bilaga till
den reviderade finansplanen. Studien uppvisar
flera intressanta resultat:
-- Den ökade inkomstspridning som fanns på 80-
talet, bl.a. till följd av de stora prisökningarna,
överhettning och kasinoekonomin, bröts under
perioden 1991--1994.
-- Under regeringsperioden 1991--1994 minskade
inkomstspridningen något. Detta alltså i motsats till
vad som skedde under 80-talet.
-- Det är också tvärtemot vad många tycks tro
gruppen höginkomsttagare som har förlorat mest
på budgetsaneringen och den ekonomiska
neddragningen, både i absoluta tal och som andel
av inkomsten.
-- Pensionärernas ekonomiska standard har
däremot förbättrats. Det har bidragit till att hålla
igen inkomstspridningen. Särskilt de pensionärer
som bara har grundförmåner har fått ökad köpkraft
genom höjt pensionstillskott och KBT.
Detta är en mycket talande beskrivning av den
rättvisa fördelningspolitik som regeringen bedriver.
Fru talman! Tempot i det arbete som krävs för att
förändra och förnya Sverige är mycket högt.
Mycket har också uträttats. Men missgrepp som har
gjorts under decennier kan inte alla rättas till på tre
år. Arbetet måste drivas vidare.
Regeringen ärvde en ekonomi i nästan fritt fall.
Nedgångens effekter på tillväxt, jobben, det
finansiella systemet och de offentliga finanserna
blev mer dramatiska än vad snart sagt någon
räknade med. Överhettningen på 80-talet drev
fram en kris för industrin som gjort nästan var
fjärde industriarbetare arbetslös. 80-talets
spekulationsboom drev fram en finanskris som har
kostat statskassan 60 miljarder kronor.
Röjningsarbetet efter detta misslyckade 80-tal är
tufft. Många djupgående brister i ekonomin har vi
nu åtgärdat. En utveckling mot ett ekonomiskt
starkt Sverige är klart inom räckhåll. Men det
förutsätter att regeringens strategi fullföljs.
Det har sagts att regeringens vårbudget inte
innehåller så många konkreta sparförslag, att vi
inte skulle våga vara konkreta därför att det är val
i höst. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Är det något som denna regering har vågat göra är
det att ta itu med statsfinanserna: Drygt 90
miljarder kronor i förstärkningar av de offentliga
finanserna på bara tre år! Detta talar sitt eget språk.
Regeringen har mycket tydligt visat på en kraft
både att få fram besparingsförslag och att få dem
genom riksdagen.
När vi nu föreslår att riksdagen beslutar utöka
saneringsprogrammet, och tidigarelägga besluten i
detta, är det mycket konkreta löften. Vi menar
allvar. Man måste göra detta. Självfallet är
valresultatet avgörande för hur det sedan går för
svensk ekonomi. Vi talar om för svenska folket vad
som krävs för att nå målen och få ordning på landets
ekonomi.
Sverige har en unik och mycket stor chans. Låt oss
inte förstöra eller försitta den.