Fru talman! När jag hörde Anne Wibble föll ett
citat i minnet. Anne Wibble berättade ju om de
oerhörda framgångar regeringen har haft i den
ekonomiska politiken.
Jag läser följande: ''Redan syns tecken på att
politiken ger resultat. Tilltron återvänder till
Sverige som företagarnation. Sverige börjar åter bli
ett konkurrenskraftigt produktionsland med en
exportledd tillväxt.'' Det sade Anne Wibble i
kompletteringspropositionen 1992. Vi har alltså
hört detta förut, Anne Wibble. Det blir inte mer
imponerande för att det upprepas.
Anne Wibble säger att det har sagts att
propositionen inte innehåller några konkreta
förslag. Det var ett understatement. Det har dånat
från ledarsidor, från finansanalytiker, från politisk
opposition, från intresseföreträdare och från alla
håll: Det är ett tomt dokument. Det är kraftlöst.
Anne Wibbles eget närstående liv- och husorgan
Dagens Nyheter kallar det i dag för Det
ofullbordade. Det är inte mina ord. Det är ord från
dem har backat denna regering i vått och torrt.
Att sedan Anne Wibble för retorikens skull
behöver bygga upp sin framställning med en
exempelsamling som vid närmare granskning visar
sig vara lika tom som propositionen är på konkreta
förslag tillhör debatten och spelet, trist nog.
Vi saknar i denna proposition framför allt konkreta
förslag mot arbetslösheten. Det verkar som att
regeringen tycker att arbetslösheten är under
kontroll. Visserligen lägger regeringen fram förslag
om att satsa ytterligare pengar i Norrlands inland
på skogsbilvägnätet, och det är bra.
Men om de 250 000 ungdomar, i huvudsak i
storstadsområden, som just nu håller på att få sin
framtid förstörd sägs inget. Där finns inte några
förslag. Där är det tomt.
Det hänvisas till en fördelningspolitisk studie. Ja,
den är intressant. Den kan kompletteras med en
insikt om att det inte är löntagarna som har fått
någon köpkraftsförstärkning av den nuvarande
regeringen, oavsett om löntagarna har höga
inkomster. Det är bara en enda grupp som har gått
fri i Anne Wibbles systemskifte. Det är de
människor som äger stora kapital. Man håller inte
ihop en nation omkring en statsskuldssanering och
en vändning av ekonomin om detta inte byggs på en
rättvis fördelningspolitik. Det har den här
regeringen inte förstått. Därav den misstro hos
folket som möter Anne Wibble varje gång hon
säger att hon har läget under kontroll.
Om Anne Wibble inte tror på vad jag säger utan
avfärdar mig med att jag ingenting begriper -- det
får vi snart höra från talarstolen -- kan hon ändock
vända sig till dem som skall låna ut pengar till
hennes underskott. Sverige gör där en objektiv
bedömning. Vi befinner oss i en situation då
räntorna stiger kraftigt. Det gör de internationellt,
säger regeringen. Det är sant. Ovanpå den
internationella uppgången finns ytterligare en
uppgång, som utgörs av den räntedifferens vi har til
den tyska D-marken. Det är ett direkt uttryck för
omvärldens förtroende för våra förutsättningar att
hantera den ekonomiska politiken. Det Anne
Wibble här står och berömmer sig av, uppfattas
faktiskt av dem som lånar ut pengar som tomt prat.
Därför stiger räntorna i Sverige i dag mer än
räntorna i omvärlden.
Anne Wibble har försatt konungariket Sverige i
den ekonomisk-politiska situationen att när vi lånar
upp pengar så kommer vi snart att få betala lika
mycket för våra lån som Italien gör. Det säger det
mesta om tillståndet i landet. Det säger det mesta
som facit över tre års ekonomisk politik med Anne
Wibble som ansvarig finansminister.
Varför får Anne Wibble betala den riskpremien?
Jo, därför att hon saknar politisk trovärdighet. Hon
och den regering som hon sitter i byggde sin politik
på att man kunde stödja sig på Ny demokrati. Det
korthuset har rasat samman. Det finns inte längre
någon parlamentarisk majoritet för den sittande
regeringen. En regering i den situationen är inte
trovärdig när den går fram med tal om olika typer
av sparprogram.
Det är inte nog med att regeringen har problem
med att åstadkomma majoritet i kammaren.
Regeringens strategi har havererat. Inom
regeringen har Finansdepartementet förlorat i
ställning och finansministern i status. Det är inte
bara här i kammaren som finansministern är
övergiven av sina regeringskolleger. Om man läser
hennes bok, finner man att hon klagar bittert över
de moderata statsrådens oförmåga och ovilja att
följa budgeten. Den finansminister som går ut och
gråtmilt klagar över att hon inte klarar
fackministrarna vid budgetgranskningen är
förbrukad. Bakom den typen av
tillkortakommanden ligger naturligtvis omvärldens
bedömning av den svenska ekonomin och
utvecklingen när det gäller vårt lånebehov.
För oppositionen skulle det vara tacksamt att strö
ytterligare salt i såren. Jag har dock följande
konkreta erbjudande till Anne Wibble i dag. Just
nu sitter några sakutskott i den här riksdagen och
sprätter i väg 8 miljarder kronor, som är det sista
som finns kvar av de gamla löntagarfondspengarna.
Vi har principiellt hävdat att de pengarna skall föras
till pensionssystemet. Regeringen har avvisat det.
Den med pengar notoriskt slarviga
utbildningsministern har fått de 8 miljarderna likt
en julaftonsgåva att dela ut. Det höjer den
offentliga konsumtionen med 8 miljarder kronor i
ett läge då omvärlden kräver att vi skall spara. Vi
ville att pengarna skulle föras till pensionssystemet.
Jag erbjuder Anne Wibble en uppgörelse. Dra
tillbaka förslaget om att pengarna skall läggas ut på
stiftelser av olika slag. Tag dessa 8 miljarder kronor
och stoppa in dem i det stora budgetunderskottet.
Minska på så sätt den offentliga konsumtionen,
förbättra budgetsaldot, minska statsskulden och
sänk statsskuldsräntorna. Vi går ifrån vår
ståndpunkt. Ni kan gå ifrån er ståndpunkt. Jag är
övertygad om att det skulle imponera på omvärlden
och faktiskt ge Sverige ett bättre rykte.
Jag vet att Anne Wibble har svårt för förslag som
kommer från socialdemokratin. Avvisa inte detta
förslag reflexmässigt! Jag vädjar till finansministern
att ta en ordentlig funderare på möjligheterna att
på detta sätt snabbt stoppa en riksdagsbehandling
som leder till att den offentliga konsumtionen ökar
i ett läge då den rimligen borde minska. Om ryktet
talar sant är det här en av de poster där Anne
Wibble har fått vika sig i det interna
regeringsarbetet, men det kan vi lämna åt sidan i
dag. Det här är alltså vårt erbjudande till
finansministern och den borgerliga majoriteten.
Läget är allvarligt. Räntorna är höga.
Bostadsräntorna höjs i dag. Det är en bekräftelse
på kritiken. Hur många svenskar skall få gå från hus
och hem och hur många bostadsrättsföreningar
skall gå i konkurs innan vi tar oss samman och
börjar samverka konkret om sådant som faktiskt
långsiktigt stärker vår kreditvärdighet gentemot
omgivningen?
Anne Wibble, det här är ett erbjudande. Ta emot
det och avvisa det inte reflexmässigt som vanligt.
Det är säkert inte bra för tilltron till det här landet
om vi inte ens i detta läge kan samla oss till att
minska konsumtionen, när det är så lätt att göra
det.
(Applåder)