Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 om HBT-frågor i äldreomsorgen och reservation 7 om psykisk ohälsa hos äldre.
Det finns många viktiga frågor i äldreomsorgen. Den allra viktigaste är att vi ska kunna åldras och veta att vi kan se fram mot en ålderdom i trygghet och gemenskap med god vård och omsorg när vi behöver den. Det handlar om att det finns tillräckligt med äldreboendeplatser och att det är så bra bemanning där att jag kan ha ett meningsfullt liv.
Det handlar om att det finns tillräckligt med personal i äldreomsorgen så att man har tid med även sociala aktiviteter. Det handlar om att jag kan komma ut när jag vill och kan fortsätta med sådant som är viktigt för mig. Det handlar om att äldreomsorgen blir en attraktiv arbetsplats där människor vill jobba och jobba kvar och dit yngre människor, både kvinnor och män, vill söka sig och jobba.
Jag tänkte säga lite om de två reservationer vi har. Det gäller två frågor som är viktiga för oss i Vänsterpartiet och där Socialstyrelsen väldigt tydligt har sagt att det brister.
Att äldres psykiska ohälsa ska tas på lika stort allvar som hos andra åldersgrupper borde vara en självklarhet. Men så är det inte i dag. Kunskaperna och metoderna finns, säger Socialstyrelsen, men äldre har i dag inte tillgång till säker vård på området psykisk ohälsa.
Vad beror det på? Det beror bland annat på hur vi ser på åldrandet. Det är alldeles för slentrianmässigt. Man anser att när människor åldras hör det till att de inte mår så bra. Det beror också på att de som behöver samarbeta och jobba ihop i dag inte gör det på det sätt som behövs. Det gäller självklart äldreomsorgen men också geriatriken, som är specialist på äldres sjukdomar, och psykiatrin, som har kunskapen om psykisk ohälsa och psykiatriska sjukdomar.
Socialstyrelsen efterlyser en långsiktig satsning och ett samlat ansvar. Det gör också vi i Vänsterpartiet i vår motion. Vi vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer för arbete mot psykisk ohälsa och att frågan lyfts fram i de ekonomiska satsningarna på äldreomsorgen. Äldre kvinnor och män ska inte behöva må dåligt för att det anses tillhöra åldrandet, för att det inte tas på allvar och för att det slentrianmässigt ges lugnande medicin i stället för att man gör andra insatser.
Vi har tyvärr inte sett några konkreta förslag från regeringen i den här frågan. Man tar heller inte upp några sådana förslag i betänkande, utan man avstyrker motionen.
Fru talman! Att bli behandlad som en hel människa är en förutsättning för att vi ska må bra. För de flesta av oss är det självklart att vi ska kunna berätta om vilka människor som har betytt mest för oss i livet, vilka människor som vi har levt med och att vi ska kunna visa våra känslor för dem som betyder mest för oss och står oss närmast också när vi har hemtjänst eller bor på äldreomsorg.
Men för de ca 80 000 homo-, bi- och transsexuella ser det inte ut så. Där är situationen annorlunda. Många av dem har växt upp och levt i ett Sverige där det var brottsligt att ha homosexuella relationer. De var sjukdomsstämplade, ja, det var de ända till år 1979 då Socialstyrelsen tog bort detta.
Det är för många svårt att komma ut som bög eller lesbisk på äldre dagar. Det ställer extra stora krav på personalen i äldreomsorgen. Det handlar om kunskap om HBT-frågor och människor som är homo-, bi- eller transsexuella och deras levnadsvillkor när det gäller både män respektive kvinnor. Det ställer också kravet att vara lyhörd. Det gäller att kunna se att väninnan som hälsar på varje dag inte är en väninna utan den livspartner som någon kanske har levt med i många år.
Det är viktigt att ta ett konkret initiativ och se till att personalen får utbildning inom vård- och omsorgsutbildningar. Det handlar om att jobba fram ett bra material och också att Socialstyrelsen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting såg till att goda erfarenheter och bra jobb i de här frågorna sprids mellan kommunerna. Tyvärr finns det inget svar på våra motioner i betänkandet.
Fru talman! Jag har under senaste året besökt äldreomsorgen på många ställen i landet i Luleå, Botkyrka, Norrköping, Södertälje, Västervik, Umeå, Sundbyberg och inte minst i min hemstad Göteborg. Jag har träffat väldigt mycket engagerad personal. Jag har träffat äldre som många gånger har varit mycket nöjda och ibland haft önskemål om olika saker. Jag har träffat pensionärsorganisationer och fackliga organisationer.
På sina håll sjuder det i dag av aktivitet i äldreomsorgen. Den miljard som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet satsade på den så kallade Kompetensstegen med verksamhetsnära utveckling i äldreomsorgen 2005-2007 har man verkligen använt för att förbättra äldreomsorgen.
De stimulanspengar som alla partier i riksdagen är överens om är välkomna. Men jag har under de senaste månaderna känt en allt större oro. Kommunernas skatteintäkter minskar i takt med finanskrisen och ökad arbetslöshet samtidigt som kostnaderna för socialbidragen stiger runt om i kommunerna.
Konjunkturinstitutet kom i förra veckan med uppgiften att kommunerna och landstingen nästa år behöver 14 miljarder för att klara verksamheten. Den moderata ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape, har skrivit brev till regeringen. Kommer inte ökade statsbidrag till kommuner och landsting som just nu på många ställen sitter och jobbar med sina budgetar skulle det först bli 30 000 färre jobb. Nu har skatteintäkterna minskat ännu mer. Nu talar man om 50 000 färre heltidsjobb i landsting och kommuner.
Kommunal rapporterar om de tysta varslen när timanställda och vikarier sägs upp runt om i kommuner och landsting. Deras förtroendevalda säger att det mest utsatta just nu är äldreomsorgen. Kommunaltjänstemännen säger: Vakna, regeringen! Jag håller med dem och tycker att det är bråttom.
Just nu lägger man fram budgeterna och funderar på hur man ska få det att gå ihop. Man har redan fått mindre inkomster än vad man räknade med när man lade fram budgetarna förra året. Det är väldigt viktigt att vi får ett besked från regeringen om ändrad politik och att man vill satsa på välfärdsjobb och kvinnors arbetsmarknad och att de efterfrågade miljarderna kommer. Annars får vi nedskärningar både i hälso- och sjukvård och i kommunerna.
Under 90-talskrisen fick de äldre och de anställda ta stöten men också i väldigt hög grad de anhöriga. Anhöriga har som ni vet ett kön. Det är tre gånger så vanligt att döttrar hjälper sina föräldrar som att söner gör det.
På 90-talet ökade anhörigas insatser från 60 till 70 procent av insatserna till våra äldre utifrån den ekonomiska kris som rådde då. Det är viktigt att anhörigas insatser är frivilliga, och det är viktigt att det är frivilligt att ta emot insatser från en anhörig. Jag vill inte se att det sker en gång till att det som vi ska göra offentligt i kommuner, som ett offentligt åtagande, övervältras på kvinnors gratis omsorgsarbete.
Man funderar lite runt om i landet på stimulanspengarna. Man har dragit i gång många projekt och undrar om pengarna kommer att finnas sedan. Vågar man anställa människor för dem? Hur gör man när projektpengarna man har fått tar slut? Oron blir ännu större nu när kommunerna går mot en dålig ekonomi.
Jag kan bara påpeka det självklara som alla vet: Stimulanspengar och projekt har man liten nytta av när man får göra nedskärningar och inbesparingar i den ordinarie verksamheten.
Det behövs ett välfärdslyft i äldreomsorgen, för fler anställda i hemtjänsten och på våra äldreboenden. Vi behöver fler, inte färre, platser på äldreboenden. Vi behöver mer tid i hemtjänsten, inte mindre personal och ökad stress. Vi behöver ökade resurser till kompetensutveckling för personalen, fler heltider och fasta tjänster och inte fler osäkra anställningar. Vi behöver få tillräckligt med pengar till kommuner och landsting. Det är äldreomsorgens allra viktigaste fråga i dag.
Jag kan säga att jag inte blev riktigt lugnad när jag hörde Fredrik Reinfeldt i debatten med Mona Sahlin i går. Han pratade mycket om att kommunerna först måste ta sitt eget ansvar och satsa på de delar som är kärnverksamhet. Men jag tror att alla som är kommunalpolitiker vet att det som pengarna i kommunerna går till är äldreomsorg, förskola, skola och handikappomsorg. Andelen andra pengar är väldigt liten. Det besked som äldreomsorgen och kommunerna behöver är alltså att man slipper göra nedskärningar och besparingar och att det kommer ett ökat statsbidrag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Elina Linna (v), Ann Arleklo, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Per Svedberg (alla s) samt Thomas Nihlén (mp).