Fru talman! Att få leva ett friskare liv är en av välfärdssamhällets riktigt stora framgångar. Vår livslängd har ökat. Japan och Sverige ligger, läste jag alldeles nyss, i topp vad gäller livslängden.
Vi här som har ett stort politiskt ansvar för många människor måste vara medvetna om och också beredda på de resurser och behov som är framtidens utmaningar för oss just för att få leva ett så bra liv som möjligt. Men i dag kan vi se att den kommunala äldreomsorgen hotas då kommunernas krympande resurser hotar äldreomsorgen. Man har mindre pengar att göra äldreomsorg för. Alla har vi faktiskt rätt att åldras på ett bra sätt, med bibehållen värdighet och med inflytande över vår vardag samt med möjlighet att leva ett så långt aktivt och innehållsrikt liv som möjligt.
Att döma av antalet motioner är äldreomsorgen en fråga som engagerar många från alla partier. Förra veckan var jag tillsammans med andra ledamöter på en debatt om äldreomsorgen och om hur denna fungerar. Jag kunde då konstatera att vi upplever det väldigt olika, mycket beroende på var i landet vi varit och tittat på äldreomsorgen - i en storstad eller på en mindre ort.
Jag kan trots allt sammanfatta det hela med att vi har en väldigt bra äldreomsorg i vårt land. Men det betyder inte att vi inte behöver förändra, förbättra och utveckla den. Just nu finns det en rad stora frågor att diskutera, framför allt att antalet platser i särskilt boende fortsätter att minska. Ribban ligger alldeles för högt i de flesta kommunerna då det gäller när man får flytta till ett särskilt boende. Man önskar en enhetlig bedömning över landet. Det skiljer alldeles för mycket mellan olika kommuner i fråga om biståndsbedömningen.
Socialstyrelsen och SKL har visat att det finns stora problem också när det gäller de äldres läkemedelsanvändning. Riksrevisionen har påtalat allvarliga problem med insynen i den privat drivna äldreomsorgen.
Äldreomsorgen står inför stora framtida utmaningar. Dessa är inte omöjliga att hantera, men man måste ta tag i dem nu. Pengar måste till och framför allt ett stort mått av nytänkande.
Fler äldre, högre krav och ett generationsskifte bland personalen - går det verkligen att klara av detta?
Grundläggande för hur äldreomsorgen framöver ser ut kommer att vara vilken prioritet regeringen ger frågan. Blir det ekonomiska satsningar på kommunerna? Blir det satsningar på utbildning och på vidareutbildning av personalen?
Från att vård och omsorg tidigare huvudsakligen har drivits av kommuner och landsting finns det nu sedan en tid tillbaka en rad nya aktörer på området. Den här mångfalden kan faktiskt bidra till att verksamheten utvecklas.
Systemet med offentlig upphandling av vård och omsorg har däremot visat sig skapa allvarliga problem - problem som växt sig allt större allteftersom tiden gått. Vi har fått en stark koncentration till ett fåtal internationella koncerner som slukar de mindre aktörerna. Uppenbarligen är det svårt för de här mindre aktörerna och för landstingen att styra mot kvalitet.
Vi ser ju i dag många exempel på att jakten på lägsta pris gått ut över vårdtagarna. Självklart är det möjligt, och måste vara möjligt, att hitta andra lösningar. Vi är faktiskt
för
att medborgarna får välja mellan olika alternativ och att det valet ersätter upphandlingen. Men vi vill ha ett system där landstingen, regionerna och kommunerna certifierar de utförare som man vill använda inom vård och omsorg och ställer krav på verksamheten. En sådan ordning skulle med all säkerhet göra att mindre personaldrivna eller idéburna aktörer hade större möjligheter att hävda sig.
Fru talman! Regeringens förslag till lagstiftning för att styra bort från upphandling - lagen om valfrihetssystem, LOV- har tyvärr, tycker vi allvarliga brister och måste göras om på en del punkter. Det är olyckligt att det blir fri etablering för företagen. Vård och omsorg som finansieras med våra gemensamma medel ska styras efter behov, inte efter vinstkalkyler.
Regeringens förslag innebär att kommuner och landsting blir tvungna att tillåta vårdföretag att etablera sig där de finner det mest lönsamt - detta utan att egentligen ta hänsyn till var vården mest behövs.
Vi är också emot att man tillåter utförarna att erbjuda extra tilläggstjänster mot avgift i den privata omsorgen. Risken är stor att det blir ett sätt att dra ned på den offentligt finansierade servicen.
Den nya lagen riskerar att skapa ett system där offentliga och privata pengar blandas. Slutresultatet blir att stora serviceskillnader uppstår beroende på hur mycket pengar man har att handla det här extra för. En mycket liten basomsorg ska sedan kompletteras med köpta tjänster, men bara för dem som verkligen har råd. Om systemet med de här privatfinansierade tilläggstjänsterna även tillämpades på sjukvårdsområdet skulle det vara ett avgörande steg bort från vårt solidariska välfärdssystem.
Vi vill också ha samma krav på arbetsgivarna när det gäller privata utförare som de krav som gäller i det offentliga. Kollektivavtal ska så klart gälla i all verksamhet, och personalen ska ha meddelarfrihet i all verksamhet. Att detta i dag är ett stort problem för de anställda, och i en förlängning givetvis också för patientsäkerheten, är solklart. Personalen får inte röja företagshemligheter, men man är enligt lex Sarah skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden.
Det finns behov av utvecklingsinsatser på flera områden för att stärka och bygga framtidens äldreomsorg. Fler läkare behövs och också fler distriktssjuksköterskor som gör hembesök hos de äldre. Det skulle öka tryggheten. Många gamla är sköra. De skulle slippa jobbiga resor till akutmottagningarna. Det är också viktigt att demensvården byggs ut mer och att verkligen alla som jobbar med dementa är utbildade för det.
Om man är äldre och man har råkat ut för en olycka och inte kan bo kvar hemma är det väldigt många instanser som ska kontaktas; det ska ordnas och fixas. Vi tycker att det då ska finnas
en
sammanhållande person som man kan vända sig till och som reder upp det hela.
Alla vill vi ha makt över våra egna liv. Många saker är självklarheter under större delen av livet som att bestämma om eller när man ska duscha, var eller när man ska handla eller om man vill ha ett glas vin till maten. Helt plötsligt är det inte alls lika självklart. Någon annan bestämmer det för oss när vi har blivit beroende av stöd.
Principen att var och en bestämmer över sin egen vardag ska vara vägledande inom äldreomsorgen. Möjligheten att bestämma över sitt eget liv kan inte vara avgörande av ålder. Att man behöver hjälp med en del saker betyder faktiskt inte att man inte bestämmer över sitt liv.
Vi hör ganska ofta här från talarstolen att man vill att makten flyttas från oss politiker ned till människorna. Det har vi hört många gånger, och det låter väldigt fint. Men då glömmer man att det bara är de starkaste som tar den största biten av kakan.
Hur skulle det egentligen se ut om bara de starkaste tog för sig? Vi politiker är till för att se till att varje skattekrona fördelas så jämnt och rättvist som möjligt. Det handlar om att ge till dem som har störst behov men som kanske inte alltid är starkast och kan hävda sin rätt. Det är den största skillnaden mellan socialdemokratisk och moderat politik.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Lars U Granberg och Per Svedberg (alla s) samt Eva Olofsson (v) och Thomas Nihlén (mp).