Herr talman! I detta betänkande behandlas närma-
re 80 yrkanden från den allmänna motionstiden. Alla
rör de grundskolan, men så mycket mera gemensamt
har de inte. Det är med andra ord väldigt många olika
frågor som tas upp. Jag tänker inte kommentera alla
här. Det är ogörligt med tanke på kammarens tidsram.
Jag skall koncentrera mig på några frågor. De frågor
som jag inte kommenterar kan ju komma upp i re-
plikrundor. Dessutom är en del frågor tämligen väl
ventilerade i tidigare debatter i denna kammare, så de
kan kanske för tillfället lämnas därhän.
Innan jag går in på betänkandet vill jag peka på att
regeringen för ett par dagar sedan presenterade sin
syn på en rad viktiga utbildningspolitiska frågor i sin
utvecklingsplan för förskolan, skolan och vuxenut-
bildningen. Planen kretsar kring två begrepp som är
centrala för den framtida utvecklingen, nämligen
kvalitet och likvärdighet. Jag nämner detta, eftersom
ett flertal av de frågor som diskuteras i utvecklings-
planen också tas upp i motionerna. Vi får alltså an-
ledning att återkomma till dem under våren, men då
mera samlat.
Utskottet har - liksom, naturligtvis, motionärerna
- gjort sina ställningstaganden utan att i detalj känna
till innehållet i regeringens utvecklingsplan. I ett av-
seende fick dock utskottet tämligen utförlig informa-
tion av skolministern om innehållet i den plan som har
kommit. Det gäller den del av utvecklingsplanen som
handlar om åtgärder mot våld och mobbning. Av den
informationen drog utskottet slutsatsen att skolminis-
tern är engagerad i frågan och att hon är beredd att
vidta de åtgärder som kan behövas för att ytterligare
stärka skyddet för utsatta barn och ungdomar. Något
annat vore ju fullständigt otänkbart.
Utskottet har i dag gästat Barnombudsmannen och
det har gett resultat här i debatten. Vi har ju fått en del
information om den rapport i samma ärende som
kommer om någon månad och som gäller mobbning
och våld i skolan. Där kommer en rad åtgärder att
föreslås som, såvitt jag förstår, handlar om en skärp-
ning av lagstiftningen och om förbättringar i lärarut-
bildningen samt om ledningsfrågor, resursfrågor,
samverkansfrågor och andra frågor som kan leda
framåt.
Bakgrunden till Barnombudsmannens förslag är
att mobbning fortfarande är alltför vanligt i våra sko-
lor. Mobbningen är visserligen inte ett problem enbart
för skolan. Den förekommer ju, dess värre, överallt i
samhället. Det blir dock en fokusering på skolan,
eftersom barn och ungdomar har skolplikt. Någon av
talarna före mig sade att barn och unga inte kan välja
att gå till skolan eller inte. Skolan har således ett extra
stort ansvar när det gäller att hindra varje form av
mobbning.
De unga själva har i brev till Barnombudsmannen
gett en tydlig signal om hur allvarligt de ser på
mobbningen och även kommit med en rad mycket
förnuftiga förslag om hur mobbning kan motverkas.
Jag hoppas att man på varje skola tar till sig både den
rapport som Barnombudsmannen inom kort kommer
med och den sammanfattning av de 6 000 brev som
finns i ett litet häfte under rubriken Blunda inte för
mobbning. Rubriken i sig är en sammanfattning av
mycket av det som breven handlar om.
Barnens och ungdomarnas första önskemål är att
vuxna engagerar sig, att vuxna ser och att de reagerar
på vad de ser. Att vuxna inte ser vad som pågår i en
skola är illa nog, säger många av brevskrivarna. Men
ännu värre är det när det står klart för barnen att vux-
na ser men inte bryr sig. Då känner man sig dubbelt
sviken och övergiven. Marie Wilén kallade detta för
dubbelmoral. Det instämmer jag i, för det är precis
vad det handlar om.
Att förhindra våld och mobbning är skolans upp-
gift, och den uppgiften kan aldrig väljas bort till för-
mån för någon annan av skolans uppgifter - ämnes-
lektioner eller vad det kan vara. Ingen vuxen i skolan
får säga att han eller hon inte har tid att bry sig när ett
barn eller en ung människa blir mobbad eller slagen.
Detta måste i hög grad gälla för barn.
Alla barn har rätt att känna sig trygga i sin skola.
Allt prat om att barnen nog kan tåla en del är natur-
ligtvis helt förkastligt. För att nå dit tror jag att det
behövs en rad olika åtgärder. Ökat elevinflytande är
ett exempel. Ökat föräldraengagemang är ett annat
exempel. Men också ett tydligare ansvar för skolled-
ning och personal kan förbättra situationen, liksom en
aktivare styrning från kommunerna, bl.a. genom
skolplanerna. Skolverket har en uppföljande roll. Den
rollen diskuteras mycket ingående i utvecklingsplanen
och vi kan se fram emot att den stärks. Jag tror att det
är viktigt också för att få bukt med mobbningen. Jag
ser fram emot att få ta del av Barnombudsmannens
rapport när den föreligger i sin helhet liksom de syn-
punkter som remissinstanserna kan ha. Detta är vik-
tigt, tycker jag.
I den arbetsgrupp för samverkan kring arbetet med
skolans värdegrund som jag leder finns en rad olika
myndigheter med - myndigheter med en mängd kun-
skaper, erfarenheter och, inte minst, engagemang i
dessa frågor. De gör insatser redan i dag och de ser
fram emot att kunna göra ännu mera och fortsätta så.
Men jag tror också att det kan vara viktigt för oss att
ha med deras synpunkter i det fortsatta arbetet. Det
finns ju många goda krafter att spänna för vagnen i de
här frågorna. Jag utgår från att regeringen i ett samlat
program mot mobbning tar dem i anspråk när vi får
det förslag som är aviserat skall komma till hösten.
Om detta är utskottet i grunden tämligen överens.
Det är egentligen svårt att förstå reservationerna på
annat sätt än att reservanterna ytterligare vill stryka
under det som majoriteten redan har dragit dubbla
streck under.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på
reservationerna, men inte därför att vi har olika upp-
fattning om våld och mobbning utan därför att det i
dag inte för frågan framåt att riksdagen uppdrar åt
regeringen att göra det som regeringen redan är i färd
med att göra.
En annan fråga som jag helt kort vill ta upp hand-
lar om både kvalitet och likvärdighet. Det finns en
mycket skrämmande tendens till ökade klyftor mellan
de barn som klarar sig bra eller hyggligt i skolan och
dem som av olika anledningar halkar efter. Mycket
tyder på att den grupp som har svårigheter och handi-
kapp som inte är tydliga och synliga får det allt svåra-
re när det gäller att få det stöd som behövs. Skolver-
ket har fått ett särskilt uppdrag att redovisa skolsitua-
tionen för de barn som har behov av särskilt stöd.
Nämnda rapport blir viktig för oss i vårt besluts-
fattande, men jag vill understryka att den torde bli
ännu viktigare för kommunerna. Det är ju i stor ut-
sträckning där som beslut fattas om fördelningen av
skolans resurser och om hur dessa skall användas. Där
fattas alltså en stor del av de beslut som är avgörande
för om skolan skall bli en skola för alla eller inte.
Jag hade också tänkt säga litet grand om samarbe-
tet mellan förskolan och skolan, men det behandlas
ingående i regeringens utvecklingsplan. Det handlar
om ett spännande utvecklingsarbete. I höst får vi ett
samlat förslag också på den punkten, så jag tror inte
att jag behöver orda så mycket mera om det nu.
Till sist, herr talman, vill jag säga att vi i utskottet
kände stor sympati för Eva Flyborgs motion om att
använda Bamse för att lära eleverna det nya SOS-
numret. Vi känner väldigt varmt för Bamse, men vi
känner också väldigt varmt för den rollfördelning
mellan staten och kommunerna som föreligger på
skolans område. Av den anledningen har vi yrkat
avslag på motionen.
Jag yrkar härmed bifall till hemställan i utskottets
betänkande i dess helhet samt avslag på samtliga
reservationer.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 17.58 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.