Herr talman! De senaste årens ekonomiska åt-
stramningar har ökat klyftorna i samhället. Alltfler
rapporter talar om att skillnaderna ökar mellan dem
som har arbete och bra inkomster och dem som är
arbetslösa eller låginkomsttagare.
Arbetslösheten är en starkt bidragande orsak till
segregationen i samhället. Boendesegregationen,
särskilt i de stora städerna, är ett mycket allvarligt
problem och är ett hot mot likvärdigheten i skolan.
Arbetslösheten och de ekonomiska problemen drab-
bar ju inte bara de vuxna, utan även barnen påverkas.
Bekymrade, pressade och stressade föräldrar med
ekonomiska bekymmer gör att barnen mår dåligt och
far illa, och barnen tar också med sig problemen in i
skolan.
Vi behöver nu en helhetsbild av den socioekono-
miska, etniska och demografiska segregationen. Där-
för föreslår Vänsterpartiet att det skall tillsättas en
segregationsutredning, lika grundlig som Maktutred-
ningen.
Samtidigt som situationen blir alltmer utsatt för
många familjer urholkas nu barnens livsmiljöer. Det
är barn i riskabla livssituationer som förlorar mest. De
får mer psykosociala problem och riskerar en sämre
prognos i livet. Jag vill hävda att barnens behov inte
längre tillgodoses, att vi redan före nästa steg i pågå-
ende nedskärningsprocess har passerat gränsen.
När den offentliga verksamheten för barn och
ungdom undermineras - även om det som nu endast
sker under några få krisår - tror jag att det kommer att
ta decennier att reparera. Är det verkligen värt det? Vi
måste ställa oss frågan.
Besparingarna i skolan har medfört större skol-
klasser, minskad omfattning av specialundervisning
för barn med läs- och skrivsvårigheter och färre labo-
rativa moment i undervisningen. Vi har fått minskade
resurser till syoverksamhet och kraftigt minskade
resurser till skolsköterskor, rastvakter, skolvärdinnor
och inte minst skolkuratorer och skolpsykologer. Hela
skolans elevvård har fått mycket stryk under senare
år.
Det är i sin tur en bidragande orsak till att ären-
demängden har ökat dramatiskt på BUP och PBU, i
vissa fall faktiskt ända upp till 40 %. Det beror på att
neddragningarna i elevvården sker samtidigt som
antalet elever som behöver särskilt stöd har ökat i
skolan. Elevernas problem har blivit svårare på grund
av den stigande arbetslösheten, splittrade hem och
jobbiga hemförhållanden.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att lyfta fram
skolhälsovården och elevvårdens insatser även i tider
med knappa resurser. Som det är nu är det endast i en
tredjedel av skolplanerna som skolhälsovården om-
nämns. Vi menar att alla skolplaner skall innehålla
riktlinjer för arbete inom skolhälsovård och elevvård.
Vi vill att det i skollagen tydligt skall framgå att ele-
verna skall ha tillgång till elevvårdspersonal som
skolpsykolog och skolsköterska.
I en enkätundersökning som genomfördes 1994 av
Franzén och Milefors framgick det att 150 av 288
kommuner inte hade tillgång till någon skolpsykolog.
När det gällde förskolan var siffrorna ännu värre. Det
var 215 av 288 kommuner som inte hade tillgång till
någon förskolepsykolog.
Vänsterpartiet anser därför att det bör tillsättas en
utredning med uppgift att utarbeta övergripande ge-
mensamma mål, en rikstäckande basnivå samt ett
program för kvalitetssäkring för skolhälso- och elev-
vårdens verksamhet.
Herr talman! Våldet i skolan ökar också. Alltför
många elever utsätts för psykiska och fysiska över-
grepp i skolan av andra barn. Detta är ett oerhört stort
problem. 100 000 barn mobbas i skolan varje år. Jag
menar att inget barn skall behöva må dåligt i skolan.
Inget barn skall behöva känna rädsla och otrygghet i
skolan. Skolan måste ha en handlingsberedskap för
hur man löser mobbningsproblemen. Skolan är ingen-
ting man kan välja bort. Alla barn måste ju gå i sko-
lan. Vänsterpartiet vill därför att skollagen skall om-
fatta en skyldighet för kommunerna att utarbeta åt-
gärdsprogram för hur man möter mobbning och våld i
skolan. Rektorns ansvar måste också tydliggöras.
Anmälningsplikten är ett måste.
Jag hoppas att jag i debatten här i dag kommer att
slippa att höra att det är föräldrarnas ansvar. Visst är
mycket föräldrarnas ansvar. Det är föräldrarnas an-
svar att uppfostra sina barn, men vi kan inte arbeta,
studera eller vara arbetssökande samtidigt som vi är i
skolan och ser efter våra barn. Det är omöjligt.
Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets re-
servation 2 mom. 1 och 17.