Fru talman! Ibland vill man hellre misstänkliggöra
än diskutera sakfrågor.
Jag tycker nog, Inger Davidson, att skolministern
vid sitt besök i utskottet gav uttryck för ett minst lika
stort engagemang och en lika stor vilja att lösa
mobbningsproblemen som någon av oss andra som
sitter i utskottet har gjort. Det gäller både här i debat-
ten och i motionerna. Jag tycker att det helt enkelt är
en ganska simpel debattmetod att försöka misstänk-
liggöra och antyda att detta nog bara var någonting
som sades och att det nog inte kommer någonting.
Med den inställningen tror jag att det är svårt att nå
ett förtroendefullt samarbete.
Jag håller inte heller riktigt med Inger Davidson
om att ingenting har hänt. Det händer faktiskt mycket
ute i skolorna, där det är viktigast att det händer nå-
got. Det händer att skolledningar och personal blir
duktigare på att hantera problemen. Det händer att
kommuner ser till att mobbningsproblemet kommer in
i skolplaner, som blir allt bättre. Det händer också att
elever själva tar mycket, mycket fina initiativ. Det
händer att elever får ökad makt över sitt arbete. Det
händer att föräldrar får ett ökat inflytande över sina
barns skolvardag.
Det händer alltså en hel del. Men det är mycket
kvar att göra. Därför tycker jag att det är så väsentligt
att vi visar omvärlden - skola, kommuner, elever,
föräldrar och lärare - att vi ser så allvarligt på pro-
blemet att vi avstår från pennfäkteri. Jag förstår inte
riktigt vari det i sak innebär mer än, som jag sade i
min inledning, att det handlar om att stryka under det
som redan är understruket med både svart och dub-
belstreck.