Herr talman! Att växande segregation i ett samhäl-
le är ett växande problem tycks vi vara överens om
allihop. Det finns många tecken som tyder på att det
svenska samhället håller på att bli mer och mer segre-
gerat. Olika grupper avskiljs från varandra, först utan
att välja det och oftast via boendesegregationen, men
sedan därför att det känns tryggast att hålla sig till sin
grupp. Det finns tunnelbanestationer som svenska
ungdomar vägrar att använda, och det finns andra
platser dit invandrarungdomar inte vågar gå. I många
skolor håller sig invandrare till invandrare och svens-
kar till svenskar. Uppdelningen är i det närmaste total,
trots att de allihop är just svenskar - bara med litet
olika ursprung.
Många skolor arbetar aktivt och bra för att bryta
ned dessa gränser och skapa mötesplatser där fler och
fler kan våga bli kompisar med varandra, och det är
bra.
När Socialdemokraterna kommer in på ämnet seg-
regation handlar det nästan alltid om den ökade möj-
ligheten att välja skola. Men att 2 % av eleverna väl-
jer en skola som inte ligger närmast bostaden och att
det i 70 % av fallen är en annan kommunal skola kan
knappast ses som det allvarligaste problemet när det
gäller den ökade segregationen. Jag tror tvärtom att
pluralism är någonting positivt som kan bidra till att
vända utvecklingen och medverka till att integratio-
nen går snabbare.
Det finns ljuspunkter. Skolverkets rapport beskri-
ver s.k. trendbytarskolor som lyckas vända en negativ
trend i en skola genom engagemang och genomtänkta
satsningar. Den Stockholmsskola som fick högst be-
tyg av eleverna vid en utvärdering som gjordes nyli-
gen ligger i ett s.k. tungt område och har en majoritet
av invandrarelever. Sådana exempel är viktiga att
lyfta fram som inspiration både för elever och skol-
personal som brottas med stora problem. Men det är
dags att sluta beskylla friskolorna för att öka segrega-
tionen i samhället. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Obligatorisk skolstart vid sex års ålder är en annan
fråga som tas upp i detta betänkande. Vi avvisar det
och vill i stället att skolstarten skall vara individuellt
flexibel. Det är det bästa sättet, tror vi, att redan från
början låta varje elevs behov och förutsättningar vara
styrande. Vi vill ju att det skall vara så hela vägen
upp. Föräldrar, förskollärare, lärare och andra berörda
måste samarbeta för att göra övergången mellan för-
skola och skola så smidig som möjligt.
Vi vill att skolplikten skall vara nio år också i fort-
sättningen. Men däremot bör möjligheten att gå ett
extra år, som redan i dag finns, göras mer tillgänglig
så att fler elever utnyttjar den. I dag är det nästan inte
någon som gör det. Alla som lämnar grundskolan
skall ha uppnått tillräckliga kunskaper och tillräcklig
social kompetens för att klara av gymnasiet, och då
kan det ibland behövas ett extra, tionde år.
Problemet med mobbning, herr talman, har inte
minskat under de senaste tio åren. Våld av mer tillfäl-
lig karaktär har dessutom ökat i omfattning under
denna period både i och utanför skolan. Alla barn har
skolplikt. Då måste de också ha rätt att kräva att sko-
lan är en våldsfri zon som de kan gå till utan att riske-
ra att utsättas för vare sig verbala eller fysiska över-
grepp. Alla vuxna har självfallet ett ansvar för att vi
når dit. Det handlar både om föräldrar, lärare, övrig
skolpersonal och alla andra vuxna som ser barnen när
de är på väg till och från skolan.
Att skolans värdegrund omsätts i praktisk handling
vid varje skola är den viktigaste förutsättningen. Det
handlar om att skapa ett socialt klimat där den gyllene
regeln blir ledstjärna för både barn och vuxna. Där är
engagemang och respekt för varandras integritet nå-
gonting självklart.
Men lagstiftningen måste nog tyvärr också skär-
pas, så att ansvarsförhållandena förtydligas ännu mer.
Skolledare borde också få rätt att omplacera mobban-
de elever till särskild skolgång utanför skolan i all-
varliga fall och när inga andra åtgärder hjälper. Alla
måste nämligen få klart för sig hur allvarligt vi vuxna
ser på dessa övergrepp. Det är bråttom med att nå-
gonting händer. Vi kan inte bara vänta och se, som
utskottsmajoriteten vill. Därför yrkar jag bifall till
reservation 8 under mom. 10.