Herr talman! Ett land bedöms utifrån hur man tar hand om de mest utsatta. Socialtjänsten är bland det viktigaste vi har i samhället.
Jag har under mina år som socialnämndsordförande omhändertagit drygt 20 personer, som har placerats. Det går inte många dagar utan att jag funderar på vad som har hänt med dem sedan dess.
Jag vågar påstå att Sverige ligger i framkant när det gäller att ta hand om människorna med störst behov. Jag är inte så orolig för att vi omhändertar för många utan snarare tvärtom, att behovet är betydligt större än så. Det är framför allt barn som jag upplever i större utsträckning skulle behöva omhändertas.
Men vi måste självklart kunna känna oss trygga i att de barn som omhändertas inte far illa. Jag kan fortfarande, trots att det nu är snart 20 år sedan, komma ihåg det samtal jag fick från socialjouren på julafton, där man sade att man hade en kvinna som precis hade fött barn men att man inte vågade låta barnet vara hos modern eftersom det fanns en så stor risk. Det innebar att vi var tvungna att omhänderta barnet. Skulle man i det läget utöver den svårighet som det innebär att besluta att omhänderta ett barn också fundera på om placeringen är ett ställe som är tryggt blir beslutet ännu svårare.
En framgångsfaktor är att kommunerna har det yttersta ansvaret. Vi vet att invånarna är väldigt nöjda med det som är kommunal service - barnomsorg, skola och äldreomsorg - medan det finns mer frågetecken när det gäller försäkringskassa, arbetsförmedlingar och rättsväsen. Därför bör vi vara oerhört försiktiga när man, som i vissa motioner, föreslår nya regler, nya lagar och statlig styrning. Jag tror tvärtom att samarbetet inom Sveriges Kommuner och Landsting och den verksamhet som finns där är framgångsfaktorn för Sverige. Där ser man tillsammans på de goda exemplen och jobbar sig vidare. Andra lösningar skulle innebära en likriktning och göra att vi får färre nya goda idéer.
Redan i dag görs mycket på socialtjänstområdet. Samarbetet med Sveriges Kommuner och Landsting om evidensbaserad praktik i socialtjänsten är ett steg som jag tycker är mycket positivt. Vi har kvalitetsutvecklingen genom nationella strategier, där öppna jämförelser inom socialtjänsten nu gör att man faktiskt börjar kunna se hur resultaten ser ut. Det tror jag är oerhört viktigt för framtiden.
Vi har tillsynsreformen som trädde i kraft den 1 januari 2010. Den innebär att tillsynen förhoppningsvis kommer att bli bättre. Där har Socialstyrelsen ett tillsynsansvar. Vi har strategin om nationell e-hälsa, som gör att den information vi har också kommer att kännas tryggare och bättre och att dokumentationen blir bättre.
Men det namn vi sätter på problemen leder också in tanken på lösningar på olika spår. Pratar vi om att barn vräks missar vi själva kärnan i problemet. Det handlar om att vuxna människor brister i sitt ansvarstagande när det gäller hyror, vilket gör att de blir vräkta. Vissa av dem har barn. Det innebär att det är barnfamiljer som vräks. Men genom att prata om att det är barnen som vräks lägger vi fokus på ett annat ställe än där lösningen ligger.
Vi måste skapa förutsättningar för dem att försörja sig och sin familj. Det är arbetslinjen som gäller även här. Vi kan se de risker som lagstiftning medför. Redan i dag vet vi - jag vet det som socialnämndsordförande - hur ofta elräkningen och vattenräkningen inte blir betalad. Det är inte för att de inte är viktiga utan för att man vet att el och vatten inte stängs av. Samma risk kan vi nu få när det gäller hyrorna. Man får ett prejudikat på att man inte behöver betala hyran.
I stället måste vi hjälpa dem fram i detta.
En av anledningarna till att vi har en fantastiskt god socialtjänst i Sverige är att den är kommunal. Med detta sagt vill jag inte påstå att det inte finns sådant som kan bli bättre, men vi kan vara stolta över den socialtjänst vi har och alla de medarbetare som gör ett fantastiskt arbete för att hjälpa de mest utsatta i samhället.
Med detta yrkar jag bifall till socialutskottets förslag.