Herr talman! Nu är det inte så lyckligt så att alla människor har ett jobb. Alla människor kan inte ens ha ett jobb. Och fortfarande är det barnen som vi måste se till. Det är dem det handlar om. Det handlar också om de vuxna, men när de vuxna av en eller annan anledning inte kan ta ansvar ska det inte drabba barnen. Här tycker jag att samhället medverkar till att det drabbar barnen eftersom vi inte gör något åt det.
Vi vet om att barn vräks, och vi tycker att det är illa. Alla tycker att det är illa, men ändå händer ingenting. I stället säger man att man ska undersöka, titta eller vad det nu kan vara.
Risken är att man använder Henrik Ripas sätt att resonera som ett alibi. Man säger att man inte kan stifta en lag som gör att barn inte kan vräkas, för då har vi som alibi att föräldrarna struntar i att betala hyran. Jag tror inte att någon, vare sig man är förälder eller ej, aktivt struntar i att betala hyran, speciellt inte när man har barn. Snarare är det en möjlighet som de här familjerna inte har. Därför ska aldrig barn drabbas.
Barn drabbas när familjen vräks, och det vill ju ingen i det här rummet, och då måste man göra verkstad av det. Man ska inte bara titta på det utan se till att det verkligen händer något, och då kan det behövas en lag.
I detta anförande instämde Eva Olofsson (V).